Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Kroatien - några intryck

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Tue, May 16, 2017 18:38:03

Utan att bli alltför privat, trots att hela familjen med barn och barnbarn åkte, vill jag dela med mig av några erfarenheter efter en vecka i Kroatien och börjar med landet i stort.

Landet, i dess nuvarande form är ungt och bildades 1992. Historien är dock mycket längre än så och landet ingick tidigare i det forna Jugoslavien. Landet är smalt och har en lång kust mot Adriatiska havet. Parallellt med kustremsan finns en hög och vacker bergskedja med många fina vandringsleder. Kombinationen bad- och vandringsmöjligheter ligger i tiden.

Mat
Alldeles utmärkt. Påminner om Tyskland när gäller kvantitet och Italien när det gäller kvalité. Det finns alltså ingen som helst anledning att gå hungrig i landet. Men jag ska inte räkna upp maträtter utan rekommendera en restaurang som jag hoppas att ni besöker när ni åker dit.

Jenys restaurang ligger uppe i bergen, nära Makarska. Den anses som en av landets främsta gourmetrestauranger. Jag hade fått den rekommenderad av en vinprovarkollega och hade höga förväntningar och kan bara säga att allt överträffades. Restaurangen är liten, bara omkring tio bord, så om du ska besöka den under högsäsong är det säkrast att reservera bord innan du åker från Sverige. Fem rätter som egentligen blev sju och väl anpassade viner till gör den till ett matminne du kommer ihåg länge.

Här är en av huvudrätterna, Vaktel, Anka och Fasan.

Vinprovning
Att besöka ett vinland brukar per automatik innebära för mig att jag också letar mig till någon vingård för att prova landets viner.

Här besökte vi Grabovacs vingård, också den uppe i bergen, när gränsen till Bosnien-Hercegovina. En av många små gårdar som är så charmiga. Där ägaren är allt ifrån vinfältarbetare till försäljare och högste chef. På vår provning var det en av sönerna som fick ansvaret.
Utmärkta viner som tyvärr inte finns på Systembolaget, men några flaskor följde med till Sverige och kommer att avnjutas senare.

Men det, i mitt tycke, bästa vinet vi smakade under resan var på Jenys restaurang och producerat av druvan Plavac. En kroatisk druva som trivs bäst på öarna ute i havet. Några av dessa viner hittar du på Systembolagets beställningssortiment.

Vandringar
För att ingen ska tro att allt handlade om mat och vin så lägger jag ut några vandringsbilder. Bergen är branta och pulsen stiger, men utsikten är hänförande. Att ta några vandringsdagar är ett ”måste” när man besöker landet.


Sällskapet
Jag sa inledningsvis att jag inte skulle bli speciellt privat. Visar ändå en av tjejerna som jag umgicks med.


Vattnet
I det fina vattnet fanns det personer i sällskapet som badade. Ofta och länge och sedan om igen.
För min del så anser jag att man ska ha vatten i ”det andra glaset”









  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post225

Ibland hejdar sig tiden ett slag

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Mon, April 03, 2017 16:16:38


Kom igår att tänka på Alf Henrikssons första rad i dikten med samma namn. Raden som blev rubrik till det här inlägget.

Anledningen var givetvis den svåra bussolyckan utanför Sveg i Härjedalen. Strofen fortsätter så här:

Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig detsamma mer

Ungefär så tror jag många elever, föräldrar, lärare och vänner kände sig igår när de fick beskedet om bussolyckan. Föräldrar som kvällen innan vinkat till sina ungdomar och sagt ”ha så kul”, men det blir aldrig detsamma mer.

Minns
När sådana här tankar kommer brukar också egna upplevelser passera i skallen. Jag minns några ögonblick när tiden hejdade sig:

- Min avdelning satt i telefonmöte. En person hade inte kopplat upp sig och efter en stund så fick en kollega ett telefonsamtal från personens fru. Kent hade inte vaknat den morgonen. Det blev tyst och allt vi hade pratat om kändes väldigt oväsentligt.

- Minns samtalet från en läkare som sa, ”tyvärr klarade inte er dotter krisen.”
Tiden stannade, förhoppningar blev till mörker.

- Minns samtalet från en släktning som sa: ”du måste åka hem, din pappa har dött.” Jag minns att jag gick ut i bilen…

- Minns orienteringstävlingen när en klubbkamrat stämplade vid sista kontrollen, men inte kom i mål. Slutade mitt i steget, mitt i livet.

Stöd
Jag tror alla har sina egna minnen där tiden har hejdat sig en stund och vet hur viktigt det är att det finns någon intill. Någon att prata med, eller bara sitta tyst tillsammans med.

I Skene öppnades skolan och kyrkan. Samhället slöt upp. I Sveg samlades grupper som tog hand om de personer som hade hanterat olyckan på plats. För många det svåraste uppdraget hittills. Samhället slöt upp även i Härjedalen och andra berörda kommuner.

Lika positivt berörd som jag blir när jag ser att samhället och omgivningen ställer upp i katastrofer, lika illa berörd blir jag när samma samhälle, men inte samma personer, anser att personer som flytt från terror, våld, krig, sett hela sina familjer utplånas, inte ska få tillgång till hjälp.
Och ibland när de får komma in och få åtminstone en del av hjälpen, så ska de omedelbart anpassa sig till våra förhållanden.
Hur ska de klara det – jag bara undrar?

Litenhet
Vid några tillfällen har jag också fått ringa och berätta om dödsfall. Varit på andra sidan. Försökt säga några vänliga ord, som förmodligen inte nått fram.
I svåra stunder känner man sin litenhet och i Skene fanns igår många, väldigt många som kände så.

Tiden läker alla sår, säger ordspråket. Jag tror inte det. Det finns alltid minnen och märken kvar som är lätta att riva upp. Men minnen som går att leva med och som på något sätt också kan ge styrka.

Jag brukar tänka i sådana stunder, att jag blir en vän fattigare men en erfarenhet rikare.

När katastrofer inträffar tar det tid innan erfarenheten känns som en tillgång.

Fin poesi kan beröra och skänka tröst och jag avslutar mina tankar med Tranströmers ord:
För att hitta den vackraste platsen i skogen måste du våga vara vilse en tid.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post221

Det är hit man kommer när man kommer hem.

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Thu, March 16, 2017 22:26:33

Det finns olika tolkningar på var man har sitt hem. I vissa texter finns hem beskrivet som ”där hjärtat bor”, ”där jag hänger min hatt” eller ”där jag har min säng.”

Lite av det kommer jag tillbaka till, men vill också lägga till lite nostalgi.
Tankarna kom när jag lyssnade på Euskefeurats fina tolkning av visan med samma namn som rubriken.

Jag tänker också på återkommande samtal jag har med några vänner där frågor om frihet, skönhet, fiske, natur och tystnad återkommer, samt på en person som inte längre finns kvar, men som hade samma tankar.

Jag försöker väva in en del av Euskefeurats text i mina tankesprång.


Klockan gick mot fem o det regna lite grann, snart skulle natten bli till dag

Här är klockan fem, en fiskenatt i somras. Regnet i visan behövdes inte och morgonen vid Högsbergstjärn var sagolik.
Vi var rätt trötta innan vi åkte hemåt, Janne och jag och vi gjorde som i texten,

Vi satt där vid elden o teg med varann


Fiskenatten startade vid Olsforsen i Ammerån. En fors som får leva fritt, genom de boendes hårda kamp under en 10 års period.

Två platser som för mig symboliserar:
Det är här man vet vart stigarna går, man vet vem som är släkt med vem


Jag flyttar till en annan plats, en tid för länge sen, men samma Janne som tidigare sitter vid elden.

En fantastisk vandring, en natt vid elden där vi pratade, tog några koppar kaffe och förgyllde det hela med några whisky.

Vi satt där vid elden o prata med varann

Platsen är Dörrsjöarna, mellan Arådalen och Gräftåvallen. En vandring som gick över delar av Österfjället och Gråhösen, med många toppar i blickfånget.
Ett område som blivit så viktigt att visans ord stämmer även här:

Det är här man känner vart stigarna går
Tjärveden sprakade, knastrade o brann, det doftade av kaffe, skog o rök


Men ibland sänker sig dimman även över de vackraste områdena. Men de är ändå vackra.

Dimman kröp sakta iväg över sjön o storlommen ropa nånstans


I visan beskriver Eusefeurat sin längtan på ett fantastiskt sätt.

Hur det än blir så ska gudarna veta
att det finns inga bojor eller band
som kan hindra mina tankar att färdas norrut
på våren, som en flygande and

Jag använder deras ord för att visa tacksamhet för att jag sluppit bojor eller band.


Och om nu ”hemma” är där jag ibland hänger min hatt – då är det på denna gamla fina ö.









  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post218

Tankar om trygghet och livets vinstlotter.

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Mon, February 27, 2017 16:18:12


Ibland känner jag för att stanna upp och bara låta tankarna flöda och njuta av nuet en stund. I dag är det en sådan dag. När kropp och knopp fungerar hyfsat då är det lätt att ta allt för givet. Ändå vet jag att det inte är så enkelt. Allt kan förändras så snabbt.

De senaste veckorna har varit intensiva och i går uppfördes ”Guldfeber” på scen. Reaktionerna från publiken var rakt av positiva, något som mängden hälsningar på olika sätt bevisar.
Nu vill jag vidarebefordra dessa tack och grattis till alla unga dansande tjejer och till Wendla Karlsson som lett hela projektet. Men lite tar jag också till mig. Jag har skrivit boken och läste texter mellan vissa scener för att underlätta för publiken.

När föreställningen var slut och jag stod där bland tjejerna och tog emot publikens applåder och några av dem kramade mig och tackade för att de hade fått uppföra romanen kom många tankar.
Tänk dig – de tackade mig för att de hade fått dansa efter min text. Herrejösses, det är ju jag som ska tacka dem. ….

När jag en liten stund senare kramade mitt barnbarn Sigrid och fick höra att hon tyckte om det jag hade gjort och själv ville dansa, då kändes det som jag hela tiden springer på en massa vinstlotter.

Och tankarna fick börja flöda:

Vinstlott 1
Förmodligen får jag gå tillbaka till min barn- och ungdom. En uppväxt som inte präglades av överflöd, förutom på två områden, trygghet och omtanke. Den trygga känslan som jag stegade ut i livet med tror jag är grunden till flera vinstlotter som kommit senare.

Vinstlott 2
Förmodligen hoppar jag över en massa vinstlotter, men nästa jag kommer att tänka på handlar om yrkeslivet. Som för alla andra så har det givetvis varit jobbiga dagar, men som helhet så har jag hela tiden känt att jag fått utvecklas i jobbet och som människa. Fått möjlighet till utbildning och till stor frihet under ansvar.

Vinstlott 3
Den stora tryggheten i tillvaron har givetvis varit familjen. Att se barnen växa upp till ansvarskännande och även de till trygga individer. En trygghet som jag nu ser att de i sin tur överför till sina barn.

Vinstlott 4
Att tidigt kunna sluta jobbet, trots att jag trivts så bra, kändes som ännu en vinstlott. Jag hade många planer för tiden som jag skulle disponera själv och allt har blivit mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Och med den tanken är jag tillbaka till stunden när de här tankarna började ta form, på scenen med de guldklädda dansande tjejer.

Vinstlott 5
Här vill jag lägga till hälsan. Antalet sjukdagar under åren har inte varit många och jag är övertygad om att mitt intresse för idrott och motion har hjälpt mig. Att lägga några timmar på motion varje vecka är nog den bästa friskvård som finns.

Smällar
Nu har jag räknat upp en massa saker som kan få en läsare att tro att allt gått spikrakt i livet. Självfallet är det inte så. Livet är nog aldrig konstruerat på ett sätt så det går att undvika att bli ledsen, besviken och sorgsen.
En smäll som fortfarande påminner mig och min fru hur skört livet kan vara, var när vi fick en flicka som inte blev gammal.

Hur klarar man törnar av den sorten?
Då kommer jag tillbaka till tryggheten igen. Den som både jag och min fru känt som unga och som gjort att vi kunnat stötta varandra när någon haft det jobbigt.

Tänk så många tankar som kan komma när man inspireras av unga dansande guldklädda tjejer.









  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post216

Att fånga tankar och idéer och vad det kan leda till.

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Tue, February 07, 2017 12:47:38


Hur kan en förflugen tanke och ett mail till en person som jag egentligen inte känner ge ett trevligt och mångårigt samarbete?

Många känner säkert till att jag gett ut två romaner, varav en uppförts på scen och den andra är aktuell den 26 februari. Till det så har en tredje berättelse uppförts. En berättelse som inte tryckts ännu.

Som den hobbyförfattare jag är så tycker jag det är fantastiskt roligt och vill därför ge några intryck av alla tillfälligheter som lett fram till samarbetet med Wendlas Dansstudio, som uppfört alla berättelser.


Girighet eller Makt

Det började med ”Girighet eller Makt”, som kom ut på våren 2011. När jag vaknade en morgon så tänkte jag plötslig på att Cullbergbaletten för länge sedan gjort en föreställning om ”De sju dödssynderna”, där girighet ingår som en av de svåraste synderna.

Jag mailade Wendla Karlsson, ägare till Wendlas Dansstudio, som jag hade träffat några gånger ungefär 20 år tidigare och berättade vem jag var och vad jag hade skrivit och sa ungefär:
- Kan du göra något av det, så varsågod.
Fem minuter senare kom ett svar:
- Kom hit så får vi prata.

Jag gick dit och vi pratade en timme om boken, skrivandet och om hennes ambitioner med sina dansare och hur spännande hon tyckte det var att tolka ett bokmanus. Hon trodde inte att det hade gjorts tidigare. Några dagar senare var de igång med träningen.

Föreställningen fick jättefint mottagande och kommenterades och recenserades både i tidningar, radio och teve.

Det blev startskottet på ett samarbete som fortfarande håller i sig.


Zara

Några månader efter föreställningen med ”Girighet eller Makt” träffade jag Wendla ute på stan och hon frågade, som vanligt rakt på sak:
- Kan du skriva ett manus om en tonårstjej med självskadeproblem, gängbildning, droger, hårdrock och annat som hör tonåringar till. Jag skulle vilja sätta upp en föreställning som handlar om det.
Utan någon som helst betänketid svarade jag bara:
- Ja, kan du sätta upp en teater om finansvärlden så kan väl jag skriva om en tonårstjej.
- Bra, kom förbi på studion någon dag så pratar vi vidare….
Och jag insåg där jag stod att det var länge sedan jag hade med någon tonårstjej att göra.

Föreställningen blev ännu mera uppmärksammad. Aktuellt ämnet och med hjälp av några av Wendlas dansande tjejer blev det en gripande berättelsen.

En sak som jag fick hjälp med, var att skapa några dagboksanteckningar som huvudpersonen Zara skrev vid olika tillfällen. Här är den första:

Jag heter Zara och jag hatar mitt jävla skitliv.

Hängde nere vid tågstationen förut men det var kallt o regnade och så kom ett jävla äckel och ville ge mig 500 spänn om han fick sätta på mig. Dra åt helvete gubbjävel, skrek jag och sprang allt jag kunde. Så nu sitter jag i trapphuset och väntar på att morsans ”kund” ska bli klar, så jag kan gå in och lägga mig. Fick inte komma hem förrän efter 12 sluddra morsan förut. Fast med ett sånt jobb är det kanske inte så jävla konstigt att hon är full typ jämt…

Att efter föreställningen se alla tårar i publikens ögon var starkt.
Berättelsen ligger klar i datorn, har bara inte vågat ta steget att trycka den.


Guldfeber


Nu är det alltså dags igen och på något sätt upprepar sig historien. När jag hade fått böckerna från tryckeriet och skulle skicka några beställda exemplar, gick jag in på studion och lämnade en bok till Wendla:
- Va kul att du gett ut en bok igen. Den här kanske vi kan göra något av. Är på språng nu, men kom tillbaka senare i veckan så får vi prata…….

Den 26 februari uppförs Guldfeber och det känns lika spännande igen.

Några saker känns ännu bättre än tidigare och det är att samarbetet har uppmärksammats av Region Jämtland-Härjedalen och Wendla har fått kulturstöd till föreställningen.

En annan sak är att en grupp från Wendlas Dansstudio har blivit inbjuden att delta som Sverigerepresentant i en stor tävling i Italien till sommaren. En tävling som brukar kallas för inofficiellt VM.

Både Wendla och jag lämnar med varm hand eventuellt överskott från föreställningen till den gruppen och önskar dem lycka till.

Lite om studion
För att ni ska förstå vilken fin verksamhet som bedrivs på studion så får ni lite uppgifter:

Studion är inne på sitt 33 år och har utbildat drygt 20 000 unga elever i dans, teater, koreografi, ledarskap och gymnastik.

Mellan 20 och 30 stycken av eleverna dansar, eller har dansat, professionellt runt om i världen.

Prishyllan på studion är välfylld och Wendla själv har fått många prestigefyllda utmärkelser.

Till sist - från hjärtat
Att tillfälligheterna och tankarna, varifrån de nu kom, om det skulle gå att gestalta begreppen makt, maktspel, girighet och mailet jag skickade utan att ha någon riktig tanke vad det kunde leda till, så känns det som hänt nästan overkligt.

Att Wendla från hjärtat älskar sin dans och de ungdomar som hon säkert lotsar fram har jag själv sett.

Jag kan också säga att Wendla och hennes glada dansande tjejer fått upp mina ögon för dans-/dansteater. En vrå i mitt hjärta har alltid funnits för kulturfrågor. I denna kulturvrå har Wendla och alla hennes fantastiska tjejer numera en given plats.















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post214

Kan man förbereda sig för döden?

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Wed, January 11, 2017 15:02:00

Under de senaste åren har många i min bekantskapskrets lämnat jordelivet. Släktingar, kollegor, skolkamrater och andra vänner och grannar. Ibland personer mitt i livet, ibland gamla och sjuka som inte orkat längre.
Och när man nått upp en bit i ålder så är det förmodligen naturligt att ställa sig frågan om det går att förbereda sig på något sätt.

En av mina tidigare kollegor, inte någon av de närmaste, men ändå en person som jag hade regelbunden kontakt med och framför allt, en person som jag högaktade. Duktig i yrket, hjälpsam och omtänksam. Han avled för några år sedan och skrev så här på sin facebooksida:

”Hur ska jag nu börja. Det här har varit en lång resa, min första cancerdiagnos kom i feb 2013. Då förstod jag inte allvaret i det. Tyvärr kommer cancern vinna. Idag har jag tumörer i stort sett överallt. Dagarna tillbringar jag i sängen, eftersom benen inte längre bär mig. Har hela tiden trott att det skulle bli bättre, men förstår nu att det inte blir så. Frågan är bara hur länge. Tiden går så fort, hade så mkt som jag trodde jag skulle hinna med. Sjukdomen tar all ork ifrån mig. Som ni förstår är jag både ledsen och rädd.”

Två dagar senare avled han och det kändes orättvist.

Hans tankar under sina sista dagar, liksom egna tankar vid senare dödsfall där jag berörts har gjort att jag då och då funderar på detta om det går att förbereda sig. Och visst går det göra det, både för sig själv och för de efterlevande.

Varför ska man göra det frågar sig säkert några. Jag försöker beskriva lite kort.

Jag tänker på två olika områden. Dels är det praktiska frågor som någon ska hantera, dels är det frågan om det egna uppträdandet och attityden mot medmänniskorna. Jag börjar med det lättaste, nämligen de praktiska sakerna.

Praktiska saker
När en person dör, så finns det efterlevande som måste vidta ett antal praktiska saker.
Det är ofta tunga stunder och jag vet av egen erfarenhet att det underlättar om det finns något nerskrivet om hur man vill bli begravd och hur man vill att ens kvarlåtenskap ska fördelas. Det behövs ingen detaljerad beskrivning, men något som i stora drag säger hur man vill ha det.

Jag har haft personer i min närhet, som varit noga med att berätta och skriva ner hur de vill ha sin begravning och hur kvarlåtenskapen ska fördelas. Men jag har också varit delaktig när den döde inte skrivit eller sagt någonting.

Jag lovar det är oerhört mycket lättare att vara efterlevande till en person som tydligt berättat om sina önskningar.

Begravningsbyråerna har listor/böcker som kallas för Vita arkivet, eller Livsarkivet där man kan skriva ner hur man vill ha det.
Men för de efterlevande räcker det ofta med ett handskrivet vanligt papper där man till exempel berättar om man vill bli kremerad, eller inte. Det går att göra hur detaljerat som helst, med till exempel vilka psalmer som önskas. Man skriver ner det som känns viktigt.

När det gäller saker som ska fördelas så finns några tips som kan underlätta, räknar upp några.

Tavlor som kanske är mycket viktiga och betydelsefulla för mig, kan vara helt intetsägande för mina barn. Ett enkelt sätt att vidarebefordra ”tavlans historia” är att skriva ett papper och fästa på baksidan.
Vem är konstnären, i vilket sammanhang köptes den och varför tycker jag att den är viktig. En sådan enkel handling kan göra att tavlan blir viktig även för nästa generation.

Detsamma gäller givetvis fotografier och annat som säger något om mig, mitt umgänge och mina intressen, även innan barnen fanns.

En sak till som du bör se till att dina barn, eller efterlevande får kännedom om och det är lösenord till din dator. Att de kan se och ta rätt på det som de vill bevara, men också komma åt sociala medier och till exempel avsluta ett facebookkonto och twitterkonto.

Uppträdandet
Nu till den svårare delen. Jag läste för något år sedan ett ”visdomsord” som lät ungefär så här:

Du ska leva så att du som död blir ett fint minne.

Här är mitt ledord respekt.

Jag tänkte mycket på den meningen när jag för några år sedan deltog i en begravning efter en morbror. Han hade visat mig full respekt, från det jag var ett litet barn, till sista gången jag träffade honom, när han låg på sjukhuset. Han var då omkring 85 år gammal.

Tar ett exempel till.
När Astrid Lindgren kom till en stad där hon, otroligt nog, inte var igenkänd av alla och började med att presentera sig för ett sällskap:
- Jag heter Astrid Lindgren….osv…
- Åh, är det du som älskar alla barnen, kom en kommentar.
Astrid tittade länge på personen och svarade med eftertryck:
- Nej, jag älskar inte alla barnen, men jag respekterar alla barn.

Ett fantastiskt svar från en fantastisk människa och som borde leda till eftertanke hos många. Barnen är lika viktiga som vuxna i samhället och kräver lika mycket respekt som vi vuxna vill ha. Men hur har vi det i samhället idag, visar vi respekt för varandra?

Vi måste också respektera att alla människor är unika och att vi bär med oss olika upplevelser i vår ryggsäck. Det verkar lätt att glömma.

Jag skummade under tio minuter facebookflödet och besökte några grupper. Där hittade jag på en gång:
- Hur kan en svetsarjävel få bli statsminister?
- Kan ingen visa ut de lata jävlarna som sitter utanför ICA!
- I Riksdan sitter en samling idioter som inte kan få vanliga jobb.
- Alla elever fibblar med sina mobiler och behöver inte lära sig nånting.
- Alla flyktingar är våldtäktsmän.

Jag skulle kunna räkna upp många, många flera kommentarer och synpunkter, men jag tror ni förstår vad jag menar. Respekten för medmänniskor verkar på många håll vara bortblåst och har ersatts med hat. Verkar som många tävlar om att vräka ur sig mest oförskämdheter.

Nej, respekt för varandra, miljön och våra ägodelar är något som man måste arbeta med varje dag och innan man slänger ur sig oförskämdheter bör man fundera över vad personen gått igenom.

För några år sedan träffade jag en ung man, som berättade om sin tragiska uppväxt med droger och övergrepp. Han var inställd till tinget och dömd för misshandel, hot och drogförsäljning. I avvaktan på fängelsedomen skulle han bli kvar i häktet över jul och nyårshelgen och hans svar blev:

- Oj va bra att jag får vara häktad. Julen är så jobbig och jag har ingenstans att ta vägen och hade jag blivit släppt hade jag tvingats göra nån skit så jag hade åkt in.

Lek men tanken på att han hade blivit släppt och gjort något olagligt. Hur skulle kommentarerna om honom ha sett ut i sociala medier, skrivna av personer som inte hade en aning om hans bakgrund.

Att tvinga på någon sin egen åsikt är också vanligt, men hedrar knappast den som gör det. Man visar inte den andra personen respekt.

Vad har dessa exempel med titeln på min krönika att göra?
För mig har det blivit viktigt att visa respekt för medmänniskor. Inte för att jag dagligen går och tänker på visdomsordet, att Du ska leva så att du som död blir ett fint minne, men om jag återgår till min morbrors begravning, så är jag övertygad om att jag inte kan hitta någon som känner annorlunda än jag. Han var ärlig, omtänksam och han visade hela sin omgivning respekt.

Så till sist.
Visst går det att förbereda en del för sin egen död. De praktiska sakerna är bara att fixa till och det är lättare att göra det medan man är frisk och pigg. Då slippar man några tunga stunder med sina anhöriga som slipper fråga om dessa saker när man ligger på dödsbädden.

När det gäller den andra delen, att visa respekt för sin omgivning, då är det också bara att börja och sedan fortsätta varje dag.

























  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post210

Mitt 2016

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Sun, December 18, 2016 16:09:53

Det har blivit lite av en tradition för mig att i slutet av varje år, göra en liten sammanfattning om vad som skett under året.
Ibland brukar jag skriva om sådant som hänt ute i stora världen, alltså utanför Frösön, men där har varit så mycket elände så jag blir lite inåtvänd och tittar istället på mitt eget 2016.

Precis som i fjol konstaterar jag, att i och med att jag stiger upp och känner mig frisk varje dag så tillhör jag en lycklig del av befolkningen. Lägger jag dessutom till ytterligare några saker så blir 2016 ett fantastiskt år, något som jag faktiskt brukar kunna säga nästan varje år.

Fjällen
Jag skriver ofta om att jag trivs i fjällen. Numera är vi där omkring halva tiden. Det ger både rekreation och inspiration. Jag gillar stillheten, vidderna, renarna som elegant strövar omkring och de guldfärgade myrarna på sensommaren.
Under 2016 har det blivit många vårvinter- och sensommardagar på kalfjället.

Här är bilder från en fantastisk dag på Storfjället.

Guldfeber
Som kom ut i slutet av 2015 har inneburit många roliga upplevelser. Många tillfällen till signeringar, föreläsningar, både med och utan musik och diskussioner om både skrivande och företeelserna som boken handlar om, maktspel, girighet och kriminalitet.
Två personer som medverkat vid många tillfällen är Britt-Inger Bergkvist och Sigge Backlund. Det har varit trevliga tillställningar.

Stort tack till er!

Resor
Att resa innebär alltid nya och spännande upplevelser. I år blev det bland annat en treveckors tur i Sydtyskland och Frankrike. Mycket motion och mycket god mat och dryck.
Vandring och cykel längs Moselfloden samt 9 dagars cykel i Bordeaux där vi passerade enormt vackra vinslott på Medochalvön, men besökte även de små hårt arbetande vinbönderna.
De stora vinslotten imponerar alltid, men jag tycker att den lille vinproducenten med sitt engagemang och sitt slit imponerar ännu mera.


Möten med människor
Men trots alla resor och stunder på fjället, så betyder möten med andra människor kanske det allra mesta. Jag har under året, för några tidningar, fått möjlighet att intervjua och skriva om många personer som på olika sätt imponerat eller utmärkt sig. Här är några exempel:


Acke Fahlén, den 85 årige gentlemannen från Krokom, som bredvid sitt läraryrke, lärt skolungdomar över hela världen att dansa. Förutom det kan han sätta följande titlar på sitt visitkort: fjällräddare, skidlärare, djuphavsdykare, skärmflygare, fågelmärkare och fågelexpert.
Fortfarande kan man hitta honom på en hög klippa i Indien, där han sitter med sin skärm och väntar på lämpliga vindar.


Astrid Lönn, som efter 47 chefsår i region Jämtland-Härjedalen flyttade till sin hemby Häggsjövik. Där upptäckte hon att det inte fanns någon affär på många mils radie. Tillsammans med ett antal kvinnor startade hon en servicepunkt i byn, där man nu hittar: mat, bensin, café, litet bageri, ombud för svenska spel, systembolaget och apoteket.


Systrarna Carola Olsson och Anneli Andremo, som framgångsrikt driver Gräftåvallens Fjällgård. Efter tretton års mycket hårt arbete kan de se en ständigt ökande turistström till området och en vänlighet och hjälpsamhet bland stugägarna, något som de kallar för ”Gräftåvallsandan.” Jag vill bara säga att ni är en stor anledning till denna anda.

Martina Höök, eller som jag gärna kallar henne, ”extrema Martina.” I dag är hon tränare för juniorlandslaget i längdåkning på skidor. Men hon har själv, fram till några år sedan, varit mycket framgångsrik inom s.k. extremidrott. Tävlingsmoment som löpning, orientering, cykel, paddling och klättring. Ibland upp till 140 timmar i sträck.
Som den motionär jag är, så drabbades jag nästan av en mjölksyrechock bara av att höra om hennes strapatser.

Kusinerna Vanja Semb och Barbro Ljungström, som tillsammans med några boende i Storvallen sett till att ett nytt fjällkapell finns på plats. Ligger där vackert vid Snasahögarnas fot. Altartavlan är ett stort fönster som visar just Snasahögarna. Kyrkan är nu en samlingsplats för boende, turister och fjällvandrare och är alltid öppen.


Gun-Mari Persson och Chai P. Kayankarn som arbetar med att Döda Fallet och historien om Thailändska Paviljongen, i Ragunda, ska klassas som världsarv. Sedan intervjun har Gun-Marie startat eget företag, men arbetar fortfarande med vissa delar inom världsarvsprojektet. Ett arbete och ett projekt som jag tror har möjligheter att bli Jämtlands största turistattraktion.



Birger Ajax, som vid sidan av sitt lärarjobb driver Ammeråns fiskecamp. Var en av ledarna i ”Kampen om Ammerån”, d.v.s. räddade Ammerån från utbyggnad. Han har därefter arbetat, tillsammans med Länsstyrelsen, med två forskningsprojekt för att utveckla fiskestammen i ån. Ett långsiktigt arbete som nu inneburit att Ammerån klassas som ett av landets bästa vatten för harr och öringsfiske.


Emma Fällman, advokat inom humanjuridiken. Står alltid på offrens sida och hade dagen innan vårt möte varit kallad som expert i teves morgonsoffor. Ämnet hade varit våldtäktsmän som sagts sig lida av sjukdomen sexsomnia, d.v.s. att de hade förgripit sig på en kvinna i sömnen. Emma har klara åsikter om vilka delar som kan förbättras i juristutbildningen och är ett föredöme för unga kvinnor som vill satsa på en advokatkarriär.

Göran Ingebrand, lagman hos Östersunds Tingsrätt, som kan blicka tillbaka på en lång karriär inom rättsväsendet. Anlitas ofta i domarutbildningen för unga jurister och har en mycket stor del till att Tingsrätten i Östersund anses som en av de bästa arbetsplatserna i domstolsvärlden.
Men han har också en imponerande meritlista som maratonlöpare. När jag träffade honom i början av året hade han genomfört 96 maratonlopp. Han kanske har passerat ”100 gränsen” nu.



Klara Lundborg, busschauffören som bytte yrke sent i livet. Hon fick något som hon säger ”en kallelse” att hon skulle bli präst.
Hennes omedelbara svar på detta var, ”nähä du Gud, nu har du tagit fel person.” Hon menade att hon inte levt och lärt som man borde göra för att bli präst.
Nu vid snart 78 års ålder, är hon fortfarande flitigt anlitad och många familjers egen huspräst. Från dop, vigslar till begravningar.
Efter sin prästvigsel har hon aldrig stängt av telefonen, allt för att kunna hjälpa medmänniskor i nöd.


Karl-Erik Dahlgren, ”ekobonden” i Krokvåg. Han startade med att överta föräldrarnas gård med en åkerareal på 2,8 hektar och 80 hektar skog. Idag nästan 40 år senare brukar han 360 hektar mark och drygt 1000 hektar skog. Antalet kor är idag mellan 3 och 400 stycken och det verkar som han pratar med dem alla varje dag. En person med stora kunskaper och åsikter om djurens bästa, den svenska jordbrukspolitiken och vilka förbättringar som krävs.

Att få samtala med dessa personer har varit givande och lärorikt. Starka personligheter som alla, trots hårt arbete, framgångar och pressade scheman alltid har tid att dela med sig av sina viktiga erfarenheter.
Tack för en givande pratstund.

Leden som glesnar
Men mitt i allt positivt kommer med jämna mellanrum, allt oftare numera, besked om att vänner, släktingar och kollegor avlidit.
Under 2016 har det blivit omkring tio tysta minuter för personer som på olika sätt betytt mycket, men som nu inte finns kvar.

Alltid tunga stunder och påminnelser om att ta tillvara på den tid man har.


Till sist
Det här blev en liten kavalkad över några viktiga händelser, känslor och upplevelser under 2016.
Att sia om det kommande året är svårt, men om hälsan håller i sig, då ser jag fram mot några saker extra mycket.
Jag tänker på Wendlas dansstudios uppsättning av Guldfeber på Gamla Teatern, den 26 februari.
Jag tänker på nya spännande möten med personer som jag ska skriva. Några intervjuer är redan planerade och jag hoppas på ett antal spännande resor.

Men det viktigaste är den närmaste familjen. Den ger energi. Till exempel är samtalen med Ronja 2 år, inte något man vet hur de slutar.


Med detta önskar jag er alla en God och vilsam Jul !







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post208

Något om mig

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Thu, September 15, 2016 18:04:39


I hela mitt yrkesliv har jag skrivit mycket och känt att jag har haft lätt för att formulera mig. I jobbet handlade det mest om protokoll, PM och rapporter av olika slag. Med andra ord väldigt formellt.
På fritiden har jag varit engagerad i många föreningar och ofta blivit ansvarig för informationen till medlemmarna. Ett friare skrivande som jag tyckt om.

Mitt arbete som säkerhetschef i en stor bank var spännande och jag har haft förmånen att delta i många stora förändringar. Vid en av de större förändringarna i slutet av 90-talet kände jag plötsligt under en fjällvandring att jag på något sätt borde dokumentera en del av mina upplevelser. Den tanken rotade sig i mitt huvud och har därefter aldrig försvunnit. Hur det skulle dokumenteras och berättas hade jag då ingen aning om, men jag började på olika sätt samla material.


Girighet eller Makt
År 2008 lämnade jag banken och började skriva på allvar. Mina egna erfarenheter blandades med uppgifter från massmedia och mycket fantasi och resultatet blev en roman som kom ut 2011. Romanen kom att heta Girighet eller makt. Hela processen, med att samla material, skriva och gå skrivarkurser blev en slags inre resa som utvecklade mig mycket. Min förläggare träffade jag i en sjukhuskorridor. Vi behandlades båda för en kraftig getingallergi och kom att prata mycket med varandra. När jag berättade att jag skrev och hon att hon hade skrivit en bok och nu var beredd att satsa på förlagsverksamhet så fick min roman bli förlagets först utgivna bok.

Hösten samma år inträffade nästa stora händelse till följd av boken och mitt skrivande. En dansstudio i Östersund, Wendlas dansstudio, hade hört talas om boken och undrade om det var något som hon kunde gestalta i dansform från scenen.
Wendla Karlsson, som driver dansstudion, har i alla år sökt nya utmaningar för sina dansare och att gestalta en roman var något nytt som hon ville testa. Att min roman fick bli hennes första försök gjorde mig stolt och mycket glad. Dansföreställningen, eller kanske rättare sagt dansteaterföreställningen, blev mycket uppskattad och omskriven i tidningar, teve och radio. Mitt bidrag i föreställningen var att jag läste några egna nyskrivna texter mellan vissa av scenerna för att på så vis underlätta för publiken.



Zara
Framgångarna och uppmärksamheten för boken och dansföreställningen gav mig ny inspiration och när jag fick frågan av Wendla om jag kunde skriva en berättelse om en ung flicka med självskadebeteende, svarade jag omedelbart ja.
Det blev en kort roman i ungdomsmiljö med mycket musik, gängbildning och med olika problem som finns i unga personers liv.
Eftersom det är länge sedan jag umgicks med tonårstjejer så fungerade några av hennes unga dansare som bollplank. Hela projektet var spännande och föreställningen mottogs mycket positivt och fortfarande uppförs delas av föreställningen på skolor med flera ställen.



Guldfeber
En ny roman i finansmiljö kom ut hösten 2015. Förutom intriger och maktspel i finansvärlden så ingår ett stort inslag av kriminalitet. Som en av trådarna går det att följa några kriminellas ansträngningar att komma över bankens, eller bankkundernas pengar. Det gäller både tungt kriminella gäng liksom smarta bedragare.
Wendla har även tagit sig an utmaningen att uppföra Guldfeber på scen. Preliminärt uppförs den under november månad.
Med tanke på hur positivt de tidigare föreställningarna tagits emot ser jag fram mot Guldfebers scenversion.

Övrigt
Skrivandet har blivit lite som en drog. Drivkrafter är framförallt personer som jag träffat och fascinerats av och det är lika många på livets skuggsida, som på den soliga sidan.

Under stunderna vid datorn, vandringar eller skidåkning på fjället, promenader eller cykelturer längs Storsjön så finns skrivandet med mig. Jag jobbar med många nya idéer och hoppas att några av dem kommer i tryck. Men ingen av idéerna som jag jobbar med nu utspelar sig i finansvärlden

Det känns utvecklande, stimulerande och härligt.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post193
Next »