Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Jag har vandrat mina stigar

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, May 25, 2017 09:25:21

Vissa texter brukar fastna i sinnet och minnet. Det kan vara både dikter och prosa och ofta visor. Ibland känns det som orden riktas direkt till mig. Givetvis är det många som kan känna likadant för fina och välformulerade ord i en visa.

Den visa som jag hörde för någon dag sedan heter Jag har vandrat mina stigar. Visans fina text är skriven av Ingela Forsman och den version jag hörde framfördes av Sven-Erik Magnusson.

Det som träffade mig var:

Jag har vandrat mina stigar

Jag har fått vandra på många fina stiga. På fjäll, i skog och längs sjöar och vattendrag. Det är rogivande och inspirerande.
Men det påminner mig också om de som ”gått före”, de som vandrat klart på alla fina stiga.

Jag har stått vid maktens portar
Jag har sett den i sin prakt

Här är maktens portar, rent bokstavligt, i all sin prakt. Jag har sett liknande byggnader i många länder och de ger mig alltid en dubbla känslor. Fantastiska byggnadsverk men nästan alltid en svältande befolkning utanför.

Men jag känner att jag lever
Först när jag får vara fri

En stund på rygg på fjället, ger mig känslan av liv och frihet.

Och se sommarängar smekas
Av en vind som drar förbi

Minns, framförallt barndomens, gröna ängar och alla sommarblommor.
På den här blomman hittar en geting näring. Getingar har jag haft många duster med och de var nära att vinna, men på blomman ser de riktigt fredliga ut.

Jag har speglat mig i källor
Som var klarare än glas

Jag har speglat mig i glasklart vatten, men av ren omtanke mot er som läser detta så får spegelbilden bli mednattssolen i midsommartid.

Jag har vårdat mina drömmar
Så de inte gått i kras

Att tillåta sig drömma och att låta tankar sväva iväg tycker jag, precis som i slutorden på visan, är viktigt. Här gäller det för oss människor att hitta platser att vårda sina tankar och drömmar.
Jag har hittat min.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post227

Maj månad - fjällmånad

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, May 22, 2017 20:48:05

För många människor är maj, en månad, som inte förknippas med fjäll. Påsken och Valborg är förbi och då slutar många med fjällfärderna.

Nu ska jag försöka förklara varför maj är en fantastisk månad i fjällen och att det inte finns någon anledning att avstå fjällturerna när sköna maj infaller.

Brytningstid

Maj månad är brytningstid. Vintern börjar ta slut, men inte överallt. Skidföret kan fortfarande vara perfekt om man går upp på lite höjd.

Att en dag i början av maj få ge sig ut på skidor, på stenhård skare, med ryggsäck, renskinn och gott fika är dagar att minnas.

Samtidigt börjar i de lägre områdena snön att smälta, små bäckar blir under några veckor stora åar. Fågelkvittret gör sig påmind och luften är sval och ren från avgaser. Stigarna längs ån kan vara blöta, men den rena luften och åns forsande gör ändå vandringen lätt. Fågelkvittret är som musik

Vissa år är även kalfjället vandringsbart. Snöfläckar finns givetvis kvar som en påminnelse om den försvunna vintern.

Om isarna gått upp är månadsskiftet maj – juni lämpligt att testa fiske i fjällvatten. Här finns jag en underbar försommarnatt vid en tjärn i kanten på kalfjället.
Fiskelyckan den här gången var inte stor men det gjorde inget. Naturupplevelsen uppvägde allt.

Jag vill påminna om att maj månad är en utmärkt fjällmånad, men vi är väldigt få som upplever de härliga dygnen.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post226

Tankar om vänskap

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, January 24, 2017 10:44:23

”Jag har väldigt många kontakter och bekanta, men väldigt få vänner”, berättade en person för mig för många år sedan.
Vi bodde grannar, hade jämnåriga barn och var medlemmar i samma orienteringsklubb och vi träffades regelbundet under trevliga former.

Jag reagerade på vad han sa. Han som drev ett framgångsrikt företag, han var framgångsrik politiker och medlem i många föreningar. Alltid när man träffade honom så kom det fram personer och hejade och som ville byta några ord med honom:
- Men du har ju folk omkring dig för jämnan och känner alla, blev mitt ungefärliga svar till honom.
- Ja precis, men det är bekanta, kunder, kollegor, leverantörer, men inte många av dem är vänner.

Vad är vänskap
Det vi diskuterade, har då och då återkommit i mitt medvetande och jag har funderat över mina relationer med andra.

Även jag träffade väldigt många människor i mitt arbete. Kunder, leverantörer, kollegor och även jag har varit och är fortfarande medlem i många föreningar. Antalet bekanta har blivit stort, men hur många är riktiga vänner?

Innan jag funderar vidare på min egen situation så läste jag lite om hur andra har sett på detta med vänskap.
Redan Aristoteles skrev att vänskap omfattar kärleks- och familjerelationer men även relationer mellan medborgare.
På 1500-talet började synen förändras och vänskap blev mera betraktat som något individuellt och personligt.
Därefter har nog detta med det individuella och personliga funnits kvar, men utökats till vissa skiftningar mellan manlig vänskap och kvinnlig vänskap.
Det bildades ibland en vänskapskult där förtroligheter, råd, omsorg, och starka känslor uttrycktes och utbyttes på olika sätt mellan personer.
Dessa kulter tror jag, utan några som helst bevis, är föregångare till en del av de föreningar som bildats och där man väljs in som medlem. Många av dem har blivit värdefulle nätverk för vissa kategorier människor, medan andra är mera av karaktären inbördes beundran.

Det finns några andra definitioner om vad vänskap är och vad en vän är. Jag listar några:
- Någon som önskar det som är bäst för andra
- Någon som känner sympati och empati för andra
- Ärlighet i situationer där det kan vara svårt för andra att säga sanningen.
- Någon som man känner ömsesidig förståelse och medkänsla för
- Någon som man känner förtroende för. Att kunna uttrycka känslor utan rädsla och att ge stöd.

Åter till mig själv
Om jag går till mig själv igen och mitt relativt stora nät av kontakter, hur många stämmer in på framförallt de sista definitionerna.

Ja, utan tvekan så krympte antalet en hel del, men jag är lyckligt lottad, det finns kvar en del namn. Men jag vill, för egen del, lägga till ytterligare två saker som jag tycker karaktäriserar som äkta vänskap:
- Om jag får problem och behöver stöd då ska jag kunna ringa personen, när som helst och var som helst.
- Det kan gå lång tid mellan våra möten, men avstånd och tid spelar ingen roll. När vi träffs, oavsett om det gått många år sedan sist, så ska mötet kännas lika bra och naturligt som det alltid gjort.

När knyts vänskapsbanden
De knyts under hela livet, men kanske är banden från ungdomen starkast. Från skoltid och de första åren i yrkeslivet.

Går det knyta starka vänskapsband via nätet? Mitt svar där är enkelt:
- Ja det går det.

Efter de sista definitionerna har jag några äkta vänner kvar?
Till min stora glädje kan jag helt ärligt säga att jag har det.
Personer som på olika sätt betytt mycket genom åren och som jag utan att tveka skulle ringa mitt i natten om jag av någon anledning skulle behöva deras stöd.

När jag konstaterade det sista kände jag mig väldigt rik.






















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post212

Våga bli en Ferdinand

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, June 14, 2016 09:02:51





För några veckor sedan skrev jag en liten recension om Elisabeth Jönssons bok ”Mer Människa” med underrubriken ”Tankar om livet och den tid vi lever i.” En bok, vars budskap, jag tyckte mycket om. Hennes inställning till livet och behov av avkoppling och stunder av stillhet stämmer mycket väl med mina egna tankar.

När jag läste boken och senare skrev om den kom tankarna flera gånger till några dagar för många år sedan när jag höll ett anförande för vår avdelning på jobbet.
Vi var samlade på en utbildning där vi skulle förbättra oss i just konsten att hålla anföranden.
Den här dagen skulle vi berätta om något av våra fritidsintressen. Eftersom fjällvandring var ett av mina stora intressen och fortfarande är det, kändes det naturligt att jag skulle berätta hur man förbereder och genomför en fjällvandring.

När jag hade berättat om förberedelserna och en del av vandrandets tjusningar fick jag en fråga från en av deltagarna:

– Vad gör du där uppe på kalfjället?

– Jag lyssnar på tystnaden, svarade jag.

Jag blev själv förvånad över mitt svar. Jag hade aldrig använt uttrycket tidigare utan det var något som bara kom.

När jag mycket nöjd hade avslutat mitt anförande fick jag frågan från en annan av åhörarna:

– Kan du berätta lite mera om det här med att lyssna på tystnaden?

Min berättelse hade tydligen satt igång tankar på många håll och jag fick fortsätta att berätta om mitt behov av, att både motionera och hitta tillfällen att samla tankar.
De flesta som tillhörde vår avdelning hade ständig beredskap att snabbt kunna resa iväg om något allvarligt hade inträffat vid våra kontor. Vid sådana utryckningar hände det att vi oplanerat fick stanna borta flera dagar.
Vi fick en intressant diskussion om vår stressade arbetssituation, men jag möttes ändå av en viss skepsis för mina synpunkter.

– Är man född i Stockholm kan man inte sitta på fjälltopp och samla kraft, vi måste vara mitt i bruset, var synpunkter från några kollegor i huvudstaden.

Det uttryck jag i den stunden hade skapat, åtminstone för mig själv, har därefter följt mig i tankarna. ”Att lyssna på tystnaden” har blivit en viktig del i min tillvaro och jag tillåter mig att regelbundet uppleva den. På något sätt har det blivit en förutsättning för att jag ska uppskatta perioder när livet är allt annat än tyst. Två barn i aktiv ålder med fem barnbarn gör många gånger tillvaron intensiv, ljudlig och härlig. Jag njuter av perioderna när jag träffar dem. Till det kommer ett aktivt föreningsliv och en hel del andra uppdrag.

Men jag är glad över att ha varit så konsekvent i mitt lyssnande på tystnaden. Jag är helt säker på att det har hjälpt mig genom stressiga perioder. Flera av mina kollegor, bland annat några av dem som ”måste vara i bruset” och andra arbetskamrater och goda vänner har under olika perioder drabbats av överansträngningar, utbrändhet och sjukskrivningar.
Jag hävdar inte att alla dessa personer skulle ha undvikit sina besvär genom att sätta sig på en fjälltopp någonstans, det passar nämligen inte alla.

Jag vill ändå avsluta min lilla reflektion med en liten och enkel rekommendation. Försök att hitta stunder där du på ditt sätt lyssnar på tystnaden.
Bli inte rädd över att inte ha någon att prata med på några timmar eller kanske några dagar.
Du behöver definitivt inte slita dig upp på kalfjället. Det kan vara några timmar i skogen intill en porlande bäck, eller vid något annat ställe du uppskattar.

Vi behöver våra egna stunder och kom ihåg att du är värda dem.

Åter till Elisabet Jönssons tankar som hon sammanfattar väldigt bra är när hon jämför sig med tjuren Ferdinand. Du vet han som sitter under sin korkek och luktar på blommor.
Ferdinand struntar i att tävla med andra tjurar utan han är sig själv och har kommit i kontakt med sina egna sinnen. Han hittar balans och frid i sin tillvaro.

Vi alla behöver vara lite mera Ferdinand.

Bilden till höger är min son. Han har också insett behovet av att lyssna på tystnaden och han söker den ofta, liksom jag, på fjället.



  • Comments(2)//runudden.skrivovin.se/#post183

Skapa tid för eftertanke

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, March 10, 2016 09:54:49

Åkte igår skidor i spårsystemet intill det vackra Österfjället. Vit snö, blå himmel och gul sol. Inte en vindpust. En utsikt som jag upplever ofta och som jag blir lika hänförd över varje gång.

Oavsett om det är sommar och jag är ute på vandring eller om det är vinter och jag åker skidor så brukar jag stanna och bara njuta. Stunder som jag lite slarvigt kallat för ”min kontemplation.”

Nu är kontemplation, i den riktiga bemärkelsen mycket mera än att tyst njuta av utsikt en stund. Moder Theresa menar till exempel att kontemplationen ska ge det hon kallar för ”inre frid”

När jag tänker på mina avkopplingsstunder på eller intill fjället så tänker jag även på begreppet personlig utveckling. Tomas Tranströmers fina rader ut i dikten ”Romanska bågar”, återkommer ofta:

”lnne i dig öppnas valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall”

Med det menar han att du utvecklas så länge som du lever.

Det hör ihop
Jag är övertygad om, att om man ger sig tid till eftertanke och att vila i ensamhet, så utvecklas man som människa. Självfallet behöver det inte vara på en fjällsluttning även om det passar mig bra, utan det räcker med någon form av ”andningshål” dit man kan dra sig undan.
Men jag tror att det krävs ett visst mod och självförtroende att bara sitta eller ligga ner och bara ha sig själv som sällskap. Att låta tankarna fritt flöda omkring.
Men jag är fullt övertygad om att det är en viktig del i en person utveckling. Till allt positivt som följer räknar jag:

Mindre stress
Du lär dig att minska din vardags stress och även lära dig hur du ska bära dig åt då du känner att stressen börjar krypa på.
Du inser nämligen att du bara är ett litet kryp i universum. Världen kretsar inte runt dig.

Bättre självförtroende
Du lär känna dig själv och stärker din självkänsla, självbild och sist men inte minst ditt självförtroende och våga vara dig själv och våga leva livet

Ökad medvetenhet
Du lär dig att leva i nuet och inte fastna i tråkiga saker som har passerat och inte vara orolig för framtiden. Du uppskattar det du ser och upplever.

Ökad kreativitet
Du lär dig bli mer kreativ och kan även lära dig hur du blir en problemlösare. När jag tolkar in detta i min egen situation känner jag igen mig:

Ett exempel från min tillvaro är mitt skrivande och alla nya kontakter detta gett. När delar av skrivandet även uppförs på scen känner jag att jag utvecklats som människa och jag "tackar" många ensamma stunder på fjället för en stor del av detta.

I den anställning jag hade i banken inspekterade jag massvis med hårdlarmade bankvalv, med närmare en meter tjocka med tätt armerade betongväggar. De valv som Tranströmer beskriver skyddas enbart av mig själv och jag finner innehållet mycket värdefullare och starkare än innehållet jag sett i alla bankvalv tillsammans.


Alternativet
Om man nu inte ger sig några ensamma stunder ibland vad kan hända då:

1. Jag tänker på många av mina medmänniskor som stressat springer från möte till möte i tron att de är viktiga. Att deras närvaro på alla platser, helst samtidigt, är avgörande för deras, företagets, ja nästan världens överlevnad.

2. Och som tack för stressen kommer som ett brev på posten sjukdomar, illamående och utbrändhet. .

3. I nästa steg så har deras uppdragsgivare upptäckt att verksamheten fungerar även om stresspellen är sjukskriven och meddelar honom/henne att han/hon inte behövs efter sjukskrivningen. Men tack för dina insatser……

Hur kan tankarna och upplevelserna vara?
”Belåtet sträcker jag ut mig på liggunderlaget. De här stunderna är guld värda. Att vara mätt, nöjd och få lägga sig ner och bara låta tankarna sväva iväg.

Jag låter tankarna sväva fritt en stund till, tills jag nästan dåsigt hör hur någon grymtar till. Tittar upp och skrattar till. Dessa härliga renar. Så nyfikna men ändå så skygga. Tio stycken stirrar envist på mig men kommer inte närmare än tio meter. Jag sätter mig på liggunderlaget och de flyter iväg på ljungen. Högburet huvud och en stolt uppsyn. Fjällens skepp.”

Exotiskt
Att jag får leva i en exotisk miljö tycker jag följande episod bevisar:

För c:a 15 år sedan hade vi här i Gräftåvallen några s.k. nobelsymposier. Det var nobelpristagare i fysik som under några dagar träffades och utbytte erfarenheter. Under de här dagarna fick de uppleva en del av den jämtländska fjällvärlden, våra matspecialiteter och våra traditioner.
En kväll, när en av gästerna beundrade utsikten, frågade han ägaren till Fjällanläggningen:
- Får man vandra ensam uppe på fjället?
- Javisst, blev det självklara svaret
- Får man sova ute på fjället?
- Naturligtvis.
Han ville då betala en summa pengar till den person som följde honom upp på fjället för att sova i tält en natt. Jag vet att en person följde med professorn och utan att veta säkert, tror jag inte att han behövde betala någonting.
Han hade också betonat innan han åkte att det var det mest spännande som han hade gjort.
Skönheten och friheten hade imponerat på honom och han hade tillagt att han var så trött på alla Hilton Hotels runt om i världen, där de vanligtvis hade sina möten.

Enligt uppgift från ägaren till Fjällgården (numera förre ägaren) så hade han flera gånger skrivit och berättat om hur mycket han hade uppskattat upplevelsen på fjället.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post171

Vandra i Bydalsfjällen

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, August 11, 2015 19:43:47

Bästa fjällvandringssäsongen håller på ta sin början och nu vill jag komma med ett konkret tips på ett mycket vandrarvänligt fjällområde.
Jag brukar kalla området för ”Sveriges närmaste” och menar med det, att det är de närmaste fjällen räknat från Östersund och eftersom Östersund är Sveriges geografiska mittpunkt, så blir därför Bydalsfjällen de närmaste.

Orterna Gräftåvallen, Bydalen, Höglekardalen, Fjällhalsen, Arådalen är perfekta utgångspunkter när man vill vandra i Bydalsfjällen. Platserna har en lång historia, med utgångspunkt från fäbodlivet. En stor del av den gamla historien finns bevarad så turistexploateringen har varit mycket måttfull. De ligger högt, vilket innebär att man snabbt är uppe på kalfjäll och inte behöver vandra länge i snårskog.

Jag ska fresta er lite med några bilder från mina vandringar i området. Fjällmassivet har omkring 15 toppar och är lättvandrat och barnvänligt och passar både för turer med flera övernattningar och för dagsetapper.

Barnvänligt
Några bilder som visar hur barnvänliga fjällen är. Men jag vill poängtera att med barnvänligt så menar jag terrängen. För snabba kast i väderleken måste man alltid vara förberedd.


Här ”dansar” Anna och Martin runt tältet innan det var sovdags vid en natt på Gråhösen.

Hur tidigt?
Och på frågan om när barnen kan följa med på en vandring, så har jag alltid svarat, så fort de kan gå (nästan).
En fjällvandring med föräldrarna är ett spännande äventyr och ett sätt att lära sig ta hänsyn till naturen.

Spaning mot något !

Om det nu inte räcker med att vandra, så går det ju alltid utmana varandra att göra armhävningar, innan dagens etapp börjar.

Äldre barn och vuxna
Är då Bydalsfjällen bara till för barnfamiljer?
Absolut inte. Det går att skapa ordna ordentligt utmanande strapatser.

Här har vi samlats på Basmeke, med Dörrsjöarna och Hundshögen i bakgrunden. En rätt lång vandring med ordentlig stigning.

Dagsturer
Ibland vill man ha ett mål även för en vandring över dan. Då kan kanske följande vara lämpligt.

En vandring upp på Drommen. Här står jag och beundrar utsikten. Toppröset i förgrunden.

Det finns en del vindskydd, placerade på avstånd så att de kan bli en lämplig dagstur att besöka dem. Här är vindskydden i Tväråvalvet.

Njuta
Men jag har alltid hävdat att fjäll ska avnjutas en stund på rygg.




Som synes så har sonen lärt sig något av mig J



Och känslan av att sitta en natt tillsammans med en god vän, intill en eld, koka kaffe, äta torkat renkött och smaka en whisky är minnen man lever länge på.

God tur !


.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post142

Tjusningen med att fjällvandra

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, August 02, 2015 16:32:00

När vi nu når augusti så börjar också den i särklass bästa tiden för att vandra i fjällen. Och som många av er förmodligen vet så är det en av mina största drivkrafter. En viss bekvämlighet har insmugit sig de senaste åren, vilket inneburit att vandringarna blivit kortare men flera. Tidigare gav jag mig ofta ut på långa strapatser.
Men långt eller kort spelar ingen större roll.
Jag har botaniserat lite bland gamla foton och lägger lite slumpmässigt ut några bilder för att visa tjusningen med att vistas i fjällen och samtidigt försöka tipsa om några saker att komma ihåg.

Tjusningen


Att med bar överkropp låta solen värma ryggen medan man fixar frukost, eller att låta fötterna smeka ljungen, efter att de varit instängda i stövlar/kängor en hel dag, ger en känsla av frihet som man aldrig känner inne i stan.

Även känslan av att sitta en natt tillsammans med en god vän, intill en eld, koka kaffe, äta torkat renkött och smaka en whisky är minnen man lever länge på.

Barn
Hur tidigt kan man låta barnen följa med på en fjällvandring?
En fråga jag ofta fått och svaret har varit väldigt enkelt. Så tidigt som möjligt. En fjällvandring med föräldrarna är en fin skola att lära sig naturen och att hela familjen svetsas samman.
Oväder då. Ja, de ska ha samma utrustning som föräldrarna, som givetvis får vara lite extra försiktiga.
För barnen är fjällen ett äventyr, som ger dem intresse att senare själva ge sig ut i naturen.


Skönheten

Här är det svårt att välja bland bilderna. Men jag tar några gamla bilder, d.v.s. lite skiftande bildkvalité.


De 2 översta bilderna är inte långt ifrån Kebnemassivet, tagna vid två olika vandringar. Motljus och strålande sol vid ett tillfälle och strax innan att dimman effektivt täpper till utsikten vid det andra.

Den fina fiskeån heter Slepsikån och rinner i Borgafjällen och den fina utsiktsbilden med mig drickande (vatten denna gång) är från Tarradalen.
Just vid det tillfället hade vi, till och från, haft sällskap med en tysk familj. Sikten hade varit dålig och vädret blött. När vi nådde fram till platsen där bilden är tagen bryter solen igenom och den tyska pappan kommer fram till mig, lyfter armarna mot skyn och utbrister ”Es ist ja paradise” Sen hade vi en lång och trevlig stund tillsammans.

Äventyr
Naturligtvis kan vissa etapper bli jobbiga eller mer spännande än väntat. Då är det inte alltid som kameran finns tillhands. Den här bilden på Kristina får symbolisera detta.

En mycket hög och framförallt mycket skraltig hängbro, där varningstexten ”Av säkerhetsskär får bara en person i taget beträda bron”, kändes överflödig.

Några tips
Avslutar med några enkla tips:


Ta med er papper och penna och anteckna det du ser och det du ska komma ihåg. Intrycken, under en lång vandring, är så många så de behöver skrivas ner. Här har jag kommit på något viktigt.

Tävla inte. Jag har träffat många som stolt berättat ”att de har vandrat 4 mil idag” eller i år har jag 40 kilos packning.
Jag har alltid undrar ”varför då?”
Njut av tiden på fjället, bär minimalt, ta raster, unna dig stunder på rygg och fundera över sådant som du inte hinner annars.

Låt vandringen bli en mental reningsresa!





  • Comments(2)//runudden.skrivovin.se/#post141

En fjällvandring

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, June 15, 2014 16:46:21

För länge sedan gjorde min fru och jag en lång vandring i Tarradalen, på gränsen till Padjelanta nationalpark. Vid en av dagarna hade vi inledningsvis sällskap med ett tyskt par. Det var regnigt och vi vandrade över en lång tung myr. Vid slutet av myren fick vi vada över en å. Mycket kallt vatten. Därefter fick vi ”klättra” uppför en brant för att sedan komma in i en jättelik dalgång, med hård och fin mark. Samtidigt bröt solen igenom och det öppnades en fantastisk vy framför oss.
Den tyske herren stannade, sträckte armarna i skyn och utbrast: ”Es ist ja paradise”
Vi satte oss och åt lunch och hade ett flera timmar långt och trevligt samtal.

Detta och många andra minnen har jag satt ihop till en fiktiv vandring. Den består av tankar, minnen, upplevelser och bilder, samlade från minst hundratalet vandringar.
Följ med:

Jag ser och känner fjällets skiftningar när jag vandrar längs stigen. Vyerna avlöser varandra. När jag kommit över första kanten möts jag a en ny kant och sen av ännu en. När jag vänder mig och ser på utsikten känner jag hur liten jag är. Ser hur många mil som helst. En lätt bris smeker kinden och jag hör plötsligt ett svagt muller av några stenar som ramlar och studsar till för att sedan lägga sig till ro. Mullret glider sedan iväg.

På leden långt framför mig ser jag två personer. De stannar, lyssnar och pratar. Den ene pekar mot något som jag inte ser vad det är. Sedan fortsätter de sakta sin vandring.

Vid en smal liten bäck som slingrar sig fram hör jag ett hur det porlar. Vattendropparna hoppar och blänker i solskenet nästan som de skulle vilja säga ”ta fast mig om du hinner”

När jag passerat en liten brant hoppar en Ljungpipare fram. Den har nog flugit iväg från sina ungar och landar några meter framför mig. Sedan börjar den hoppa och tar sig lätt haltande in i ljungen till vänster om stigen. Jag gissar att den har sitt bo och sina ungar någonstans på högra sidan stigen.

Efter det att några lätta moln dragit förbi så kommer solen tillbaka samtidigt som jag har kommit fram till en liten tjärn. Strålarna når vattenytan och det blir speglingar. Jag skymtar en sten under ytan innan en lätt krusning gör att den försvinner igen. Den kommer strax tillbaka och nu vinkar den till mig. Stenen verkar trivas där strax under vattenytan när den nås av solstrålarna.
En mås flyger in över tjärnen och dyker för att bara vända uppåt igen. Fanns inget att hämta just nu. Den sätter sig på ett gammalt ledkors några meter därifrån och spanar mot vattnet.
Högt upp mot det blå svävar en hök. Den har ännu bättre utsikt än vad jag har, vilket den också verkar vilja tala om för mig. När den flyger över mig för tredje gången känns det som den vill säga, ”kom hit upp, det är fint här”.

Mellan de små krusningarna på vattenytan ser jag stenen gång på gång, den vinkar verkligen. Den är nog på lika bara humör som jag är.

Jag fortsätter sakta längs stigen innan jag stannar och vänder mig om. Stenen är där och fortsätter att vinka. Jag går baklänges. Det känns som någon slags förtrollning. Jag vill hålla kvar den här stunden, den är alltför vacker för att få försvinna.

En stund senare tar jag av mig ryggsäcken och rullar ut liggunderlaget. Det är dags för en fikapaus. Den svaga vinden gör att solen inte känns alltför stark och jag bryr mig inte om att söka mig i lä. Min fikaplats blir direkt på ljungen på en liten höjd så att jag kan fortsätta att betrakta den lilla tjärnen. Men den vinkande stenen ser jag inte längre.

Bäcken, tjärnen, höken, stenen har gjort att dagen nästan känns förtrollad och jag befinner mig i en underbart harmonisk sinnesstämning.

Med den utsikt jag har från fikastället, mackorna och kaffet så skulle jag inte byta denna lunch mot något annat lunchställe. Jag har ätit på lunch och middag på många fina restauranger runt om i vårt land, men ingen slår det här.

Belåtet sträcker jag ut mig på liggunderlaget. De här stunderna på fjället är guld värda. Att vara mätt, nöjd och få lägga sig ner och bara låta tankarna sväva iväg. Många idéer har kommit till mig under sådana här stunder och jag känner mig priviligerad och omåttligt rik som får uppleva detta.

Jag tänker på många av mina medmänniskor som stressat springer från möte till möte i tron att de är viktiga. Att deras närvaro på alla platser, helst samtidigt, är avgörande för deras, företagets, ja nästan världens överlevnad.

Och som tack för stressen kommer som ett brev på posten utbrändhet, sjukdomar och illamående.

I nästa steg så har deras uppdragsgivare upptäckt att verksamheten fungerar även om stresspellen är sjukskriven och meddelar honom/henne att han/hon inte behövs efter sjukskrivningen. Men tack för dina insatser……

Jag låter tankarna sväva fritt en stund till, tills jag nästan dåsigt hör hur någon grymtar till. Tittar upp och skrattar till. Dessa härliga renar. Så nyfikna men ändå så skygga. Tio stycken stirrar envist på mig men kommer inte närmare än tio meter. Jag sätter mig på liggunderlaget och de flyter iväg på ljungen. Högburet huvud och en stolt uppsyn. Fjällens skepp.

Himlen har mörknat och regnet närmar sig. Renarna hade nog ansett att jag hade vilat tillräckligt i deras område och att jag borde gå hem innan jag blev blöt.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post86
Next »