Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

En inre Zlatan

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, June 27, 2017 14:28:51


Lyssnade och imponerades igår av Negra Efendics sommarprogram. Så träffsäkert, så avslöjande och så lärorikt.

Hon berättade till att börja med beskrivande om sin lyckliga uppväxt i en bosnisk by, bland kaniner och höns och sammansvetsad familj.
Sedan kommer perioden på flykt, om gömställen där hon skrikit av rädsla med ett klädplagg tryckt mot sin mun så att det inte skulle höras. Om hennes första tid i Sverige. Landet som skulle vara så tolerant mot invandrare och flyktingar.

Hon berättar på ett träffsäkert sätt om händelser som påminner om den som moderatpolitikern Kahin Ahmed utsattes för av Richard Jomshov, partisekreterare i sd:
- Du är inte välkommen i Sverige, sa Jomshov och utvecklade senare sitt resonemang med att han inte tyckte att Ahmed var svensk.

Jag ska inte räkna upp alla förnedrande id-kontroller hon utsatts för, hur många gånger hon hade blivit ombedd att åka hem till sitt land och hur många gånger hon hade blivit beordrad att visa tacksamhet, eftersom hon hade fått komma till ett så bra land som Sverige.
Men det var många gånger…….

Den inre Zlatan
Det som många gånger räddat henne var hennes idol Zlatan Ibrahimovic uppträdande. Hon beundrade inte honom för hans fotbollskunnande, utanför det han stod för.
Han tar inte skit – han vet sitt värde – och han talar om det för de som kritiserar honom.

Efendic har skrivit en reportagebok som heter ”Jag var som du” som fick Stora journalistpriset och nominerades till DN:s kulturpris. Hon vet nu sitt värde, hon har kämpat mot krig och rasism men kommit och förädlat Sverige.
Jag tycker att det är vi infödda svenskar som ska vara tacksamma för att hon bor här.

Den inre Zlatan igen
När jag hör sådana här personer och deras drivkraft tänker jag ofta på det jag upplevt och sett i mitt närområde.

Några personer har absolut en egen inre Zlatan, andra hoppas jag får det. Några exempel:

Från Ragunda – min fina hemkommun
Den kommun som, genom skog och vattenkraft, kanske mest av alla bidragit till Sveriges välstånd får ofta höra att det är Sveriges fattigaste och mest tärande kommun.

Jag hoppas att det föds en inre Zlatan i varje invånare, att de kraftfullare och mera gemensamt än tidigare kräver sin rätt till det välstånd de gett andra. Att de vandrar genom dalgången med högburet huvud och inte tar emot skit från centralt håll.


Från Ragunda – Gun-Marie Persson
Som av en händelse så tar jag ett exempel på en person, från Ragunda, som utan tvekan har en ”inre Zlatan.”
Gun-Marie som hade tankar om att marknadsföra kommunens alla sevärdheter, men som inte fick gehör för dessa, startade ett företag som nu ”erövrar Thailand.”
Arrangerar snart en marknad i Ragunda, utvecklar en turistö i Thailand och knyter avtal med viktiga företag, tänkbara handelspartners för många Jämtlandsföretag.

Ett exempel till – Malin Ackerman
Lyckseleprofilen som tröttnade på utarmningen av inlandet och genom en ”inre Zlatan” påtalade vansinnigheterna av att stänga skattekontoret i Lycksele.
Hon bildade opinion och vann respekt i alla kretsar. Hon var då anställd av Lycksele kommun och är nu företagare som driver landsortsfrågor på olika sätt.

Det finns många fler exempel – jag tror ni förstår vad jag menar.

Vi ska inte ta emot förnedring för att vi inte är födda i Sverige, för att vi bor i Ragunda eller Lycksele.

Vi ska göra det som Negra Efendics slutade sitt sommarprogram med.

Vi ska förädla Sverige.



















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post234

Kyrkogården är full med oersättliga personer.

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, June 25, 2017 10:35:56

Någon vis person lär ha sagt, ”kyrkogården är full med oersättliga personer.”
Jag har lagt det uttrycket på minnet och försökt lära mig en del utav det, inte minst när jag sett personer i min närhet som på olika sätt har identifierat sig med sitt arbete och, som jag tycker glömt att leva.
Jag tänker inte enbart på företagare som kan ha lätt att ”bli ett med sitt arbete”, utan ännu mera på personer som är ”vanliga anställda.”

Olika tider – olika drivkrafter
Innan jag försöker mig på en gissning över vilka drivkrafter som finns hos dessa personer så vill jag ge en minnesbild från min tid som avdelningschef i ett företag.

Jag deltog i mängder med kurser och konferenser och lärde känna många kollegor som regelbundet deltog i samma konferenser.
Under 80-talet när landet andades optimism och tillväxt fick man ryggdunkar och gratulationer om man under ett år hade anställt några personer på sin avdelning.
Det var ett tecken på framgång.

Femton år senare kom ryggdunkarna när man hade avskedat några personer. ”Hade krympt kostymen” som det så fint hette. Även om personerna som hade mist jobbet var de man själv hade varit med om att anställa många år tidigare.

Tider och teknik förändras men det är också väldigt lätt att hamna i ett ekorrhjul där man bara följer med. Man måste göra som de övriga.

Så några gissningar om vad som kan driva personer att lägga all sin energi, prestige, tid och ibland offra vänskap, familj och hälsa för sitt arbete.

Makt och rädsla
För personer i chefsställning tror jag att det många gånger är en fråga om att få visa makt gentemot underordnade och kraftfullhet för överordnade.

Maktkänsla i kombination med rädsla. Protesterar man, eller visar alltför stor egen vilja kan det ju bli så att en chefs överordnad ringer och säger ”det är många andra som vill ha ditt jobb.”
Är man då som person rädd för sin egen stol då är det lätt att trycka ut andra.

Status
Andra drivkrafter för personer som identifierat sig med sitt arbete:

* Hög lön och statusprylar. ”Mest prylar när man dör vinner” är ett skämtsamt uttryck som jag inte tror är på skoj för alla. Jag brukar försöka undvika att döma andra, men jag har ändå svårt att förstå detta med den fjärde bilen, den tredje båten och den sjunde teven.

* Det sociala umgänget. Det är viktigt att visa hur framgångsrik man är. Att man sedan inte alltid har kontroll på sina åtagenden och sin ekonomi verkar inte bekymra. Åtminstone inte utåt. Antal sjukdagar för psykiskt illamående ökar och talar ett helt annat språk.
Jag har själv sett, i min gamla profession, hur jakten på det perfekta umgänget och de finaste prylarna har orsakat kriser, brottslighet och tragedier.

* Vara tillgänglig. Är det status att ha jobbtelefonen på och kolla jobbmailen flera gånger om dagen när man har semester?
Skulle inte tro det – firman går nog vidare ändå…..

* Sociala medier har lagt ytterligare en nivå som inte alla kan hantera. Att alltid med ett leende visa hur framgångsrik man är. Mia Skäringer skrev för något år sedan i sin blogg om detta fenomen och hon uttryckte sig så här:

Jag är inte alltid glad och vill inte visa en sån bild av mig själv. Jag blir snarare spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leende på läpparna.”
Jag tror att den sanningen lever fortfarande.

De som är utanför
Hur känner sig personer som är utanför denna cirkus?
Ja, eftersom jag själv alltid varit lyckligt lottad av att ha ett spännande och utvecklande arbete och en omväxlande fritid så är jag förmodligen inte rätt person att bedöma detta.
Men jag gissar att en långtidsarbetslös kan känna sig ännu mera åsidosatt, värdelös och kanske som en tärande del av samhället.

Kretsen av personer i detta utanförskap är stor och eftersom samhällets och omgivningens värdering många gånger är utifrån hur framgångsrik man är i jobbet så är det framgångsrika personer som synliggörs och de som är utanför blir mer och mer marginaliserade.

I förlängningen är detta en utmärkt grupp för missnöjespartier att rekrytera medlemmar ifrån.

Tänk efter - före.
Jag avslutar min lilla reflektion med att citera den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Wares undersökning om vad döende personer ångrar mest i livet. Hon har berättat om detta i sin bok, ”The top five regrets of the dying.” Här är listan:

1. Att man inte vågat leva sitt eget liv, utan levde efter andra människors förväntningar
2. Att man inte hade arbetat så mycket.
3. Att man inte hade modet att uttrycka sina känslor
4. Att man inte hållit kontakten med sina vänner
5. Att man inte tillåtit sig att vara lycklig.

Så återigen: Tänk efter – före!





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post233

Jag har vandrat mina stigar

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, May 25, 2017 09:25:21

Vissa texter brukar fastna i sinnet och minnet. Det kan vara både dikter och prosa och ofta visor. Ibland känns det som orden riktas direkt till mig. Givetvis är det många som kan känna likadant för fina och välformulerade ord i en visa.

Den visa som jag hörde för någon dag sedan heter Jag har vandrat mina stigar. Visans fina text är skriven av Ingela Forsman och den version jag hörde framfördes av Sven-Erik Magnusson.

Det som träffade mig var:

Jag har vandrat mina stigar

Jag har fått vandra på många fina stiga. På fjäll, i skog och längs sjöar och vattendrag. Det är rogivande och inspirerande.
Men det påminner mig också om de som ”gått före”, de som vandrat klart på alla fina stiga.

Jag har stått vid maktens portar
Jag har sett den i sin prakt

Här är maktens portar, rent bokstavligt, i all sin prakt. Jag har sett liknande byggnader i många länder och de ger mig alltid en dubbla känslor. Fantastiska byggnadsverk men nästan alltid en svältande befolkning utanför.

Men jag känner att jag lever
Först när jag får vara fri

En stund på rygg på fjället, ger mig känslan av liv och frihet.

Och se sommarängar smekas
Av en vind som drar förbi

Minns, framförallt barndomens, gröna ängar och alla sommarblommor.
På den här blomman hittar en geting näring. Getingar har jag haft många duster med och de var nära att vinna, men på blomman ser de riktigt fredliga ut.

Jag har speglat mig i källor
Som var klarare än glas

Jag har speglat mig i glasklart vatten, men av ren omtanke mot er som läser detta så får spegelbilden bli mednattssolen i midsommartid.

Jag har vårdat mina drömmar
Så de inte gått i kras

Att tillåta sig drömma och att låta tankar sväva iväg tycker jag, precis som i slutorden på visan, är viktigt. Här gäller det för oss människor att hitta platser att vårda sina tankar och drömmar.
Jag har hittat min.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post227

Maj månad - fjällmånad

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, May 22, 2017 20:48:05

För många människor är maj, en månad, som inte förknippas med fjäll. Påsken och Valborg är förbi och då slutar många med fjällfärderna.

Nu ska jag försöka förklara varför maj är en fantastisk månad i fjällen och att det inte finns någon anledning att avstå fjällturerna när sköna maj infaller.

Brytningstid

Maj månad är brytningstid. Vintern börjar ta slut, men inte överallt. Skidföret kan fortfarande vara perfekt om man går upp på lite höjd.

Att en dag i början av maj få ge sig ut på skidor, på stenhård skare, med ryggsäck, renskinn och gott fika är dagar att minnas.

Samtidigt börjar i de lägre områdena snön att smälta, små bäckar blir under några veckor stora åar. Fågelkvittret gör sig påmind och luften är sval och ren från avgaser. Stigarna längs ån kan vara blöta, men den rena luften och åns forsande gör ändå vandringen lätt. Fågelkvittret är som musik

Vissa år är även kalfjället vandringsbart. Snöfläckar finns givetvis kvar som en påminnelse om den försvunna vintern.

Om isarna gått upp är månadsskiftet maj – juni lämpligt att testa fiske i fjällvatten. Här finns jag en underbar försommarnatt vid en tjärn i kanten på kalfjället.
Fiskelyckan den här gången var inte stor men det gjorde inget. Naturupplevelsen uppvägde allt.

Jag vill påminna om att maj månad är en utmärkt fjällmånad, men vi är väldigt få som upplever de härliga dygnen.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post226

Tankar om vänskap

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, January 24, 2017 10:44:23

”Jag har väldigt många kontakter och bekanta, men väldigt få vänner”, berättade en person för mig för många år sedan.
Vi bodde grannar, hade jämnåriga barn och var medlemmar i samma orienteringsklubb och vi träffades regelbundet under trevliga former.

Jag reagerade på vad han sa. Han som drev ett framgångsrikt företag, han var framgångsrik politiker och medlem i många föreningar. Alltid när man träffade honom så kom det fram personer och hejade och som ville byta några ord med honom:
- Men du har ju folk omkring dig för jämnan och känner alla, blev mitt ungefärliga svar till honom.
- Ja precis, men det är bekanta, kunder, kollegor, leverantörer, men inte många av dem är vänner.

Vad är vänskap
Det vi diskuterade, har då och då återkommit i mitt medvetande och jag har funderat över mina relationer med andra.

Även jag träffade väldigt många människor i mitt arbete. Kunder, leverantörer, kollegor och även jag har varit och är fortfarande medlem i många föreningar. Antalet bekanta har blivit stort, men hur många är riktiga vänner?

Innan jag funderar vidare på min egen situation så läste jag lite om hur andra har sett på detta med vänskap.
Redan Aristoteles skrev att vänskap omfattar kärleks- och familjerelationer men även relationer mellan medborgare.
På 1500-talet började synen förändras och vänskap blev mera betraktat som något individuellt och personligt.
Därefter har nog detta med det individuella och personliga funnits kvar, men utökats till vissa skiftningar mellan manlig vänskap och kvinnlig vänskap.
Det bildades ibland en vänskapskult där förtroligheter, råd, omsorg, och starka känslor uttrycktes och utbyttes på olika sätt mellan personer.
Dessa kulter tror jag, utan några som helst bevis, är föregångare till en del av de föreningar som bildats och där man väljs in som medlem. Många av dem har blivit värdefulle nätverk för vissa kategorier människor, medan andra är mera av karaktären inbördes beundran.

Det finns några andra definitioner om vad vänskap är och vad en vän är. Jag listar några:
- Någon som önskar det som är bäst för andra
- Någon som känner sympati och empati för andra
- Ärlighet i situationer där det kan vara svårt för andra att säga sanningen.
- Någon som man känner ömsesidig förståelse och medkänsla för
- Någon som man känner förtroende för. Att kunna uttrycka känslor utan rädsla och att ge stöd.

Åter till mig själv
Om jag går till mig själv igen och mitt relativt stora nät av kontakter, hur många stämmer in på framförallt de sista definitionerna.

Ja, utan tvekan så krympte antalet en hel del, men jag är lyckligt lottad, det finns kvar en del namn. Men jag vill, för egen del, lägga till ytterligare två saker som jag tycker karaktäriserar som äkta vänskap:
- Om jag får problem och behöver stöd då ska jag kunna ringa personen, när som helst och var som helst.
- Det kan gå lång tid mellan våra möten, men avstånd och tid spelar ingen roll. När vi träffs, oavsett om det gått många år sedan sist, så ska mötet kännas lika bra och naturligt som det alltid gjort.

När knyts vänskapsbanden
De knyts under hela livet, men kanske är banden från ungdomen starkast. Från skoltid och de första åren i yrkeslivet.

Går det knyta starka vänskapsband via nätet? Mitt svar där är enkelt:
- Ja det går det.

Efter de sista definitionerna har jag några äkta vänner kvar?
Till min stora glädje kan jag helt ärligt säga att jag har det.
Personer som på olika sätt betytt mycket genom åren och som jag utan att tveka skulle ringa mitt i natten om jag av någon anledning skulle behöva deras stöd.

När jag konstaterade det sista kände jag mig väldigt rik.






















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post212

Våga bli en Ferdinand

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, June 14, 2016 09:02:51





För några veckor sedan skrev jag en liten recension om Elisabeth Jönssons bok ”Mer Människa” med underrubriken ”Tankar om livet och den tid vi lever i.” En bok, vars budskap, jag tyckte mycket om. Hennes inställning till livet och behov av avkoppling och stunder av stillhet stämmer mycket väl med mina egna tankar.

När jag läste boken och senare skrev om den kom tankarna flera gånger till några dagar för många år sedan när jag höll ett anförande för vår avdelning på jobbet.
Vi var samlade på en utbildning där vi skulle förbättra oss i just konsten att hålla anföranden.
Den här dagen skulle vi berätta om något av våra fritidsintressen. Eftersom fjällvandring var ett av mina stora intressen och fortfarande är det, kändes det naturligt att jag skulle berätta hur man förbereder och genomför en fjällvandring.

När jag hade berättat om förberedelserna och en del av vandrandets tjusningar fick jag en fråga från en av deltagarna:

– Vad gör du där uppe på kalfjället?

– Jag lyssnar på tystnaden, svarade jag.

Jag blev själv förvånad över mitt svar. Jag hade aldrig använt uttrycket tidigare utan det var något som bara kom.

När jag mycket nöjd hade avslutat mitt anförande fick jag frågan från en annan av åhörarna:

– Kan du berätta lite mera om det här med att lyssna på tystnaden?

Min berättelse hade tydligen satt igång tankar på många håll och jag fick fortsätta att berätta om mitt behov av, att både motionera och hitta tillfällen att samla tankar.
De flesta som tillhörde vår avdelning hade ständig beredskap att snabbt kunna resa iväg om något allvarligt hade inträffat vid våra kontor. Vid sådana utryckningar hände det att vi oplanerat fick stanna borta flera dagar.
Vi fick en intressant diskussion om vår stressade arbetssituation, men jag möttes ändå av en viss skepsis för mina synpunkter.

– Är man född i Stockholm kan man inte sitta på fjälltopp och samla kraft, vi måste vara mitt i bruset, var synpunkter från några kollegor i huvudstaden.

Det uttryck jag i den stunden hade skapat, åtminstone för mig själv, har därefter följt mig i tankarna. ”Att lyssna på tystnaden” har blivit en viktig del i min tillvaro och jag tillåter mig att regelbundet uppleva den. På något sätt har det blivit en förutsättning för att jag ska uppskatta perioder när livet är allt annat än tyst. Två barn i aktiv ålder med fem barnbarn gör många gånger tillvaron intensiv, ljudlig och härlig. Jag njuter av perioderna när jag träffar dem. Till det kommer ett aktivt föreningsliv och en hel del andra uppdrag.

Men jag är glad över att ha varit så konsekvent i mitt lyssnande på tystnaden. Jag är helt säker på att det har hjälpt mig genom stressiga perioder. Flera av mina kollegor, bland annat några av dem som ”måste vara i bruset” och andra arbetskamrater och goda vänner har under olika perioder drabbats av överansträngningar, utbrändhet och sjukskrivningar.
Jag hävdar inte att alla dessa personer skulle ha undvikit sina besvär genom att sätta sig på en fjälltopp någonstans, det passar nämligen inte alla.

Jag vill ändå avsluta min lilla reflektion med en liten och enkel rekommendation. Försök att hitta stunder där du på ditt sätt lyssnar på tystnaden.
Bli inte rädd över att inte ha någon att prata med på några timmar eller kanske några dagar.
Du behöver definitivt inte slita dig upp på kalfjället. Det kan vara några timmar i skogen intill en porlande bäck, eller vid något annat ställe du uppskattar.

Vi behöver våra egna stunder och kom ihåg att du är värda dem.

Åter till Elisabet Jönssons tankar som hon sammanfattar väldigt bra är när hon jämför sig med tjuren Ferdinand. Du vet han som sitter under sin korkek och luktar på blommor.
Ferdinand struntar i att tävla med andra tjurar utan han är sig själv och har kommit i kontakt med sina egna sinnen. Han hittar balans och frid i sin tillvaro.

Vi alla behöver vara lite mera Ferdinand.

Bilden till höger är min son. Han har också insett behovet av att lyssna på tystnaden och han söker den ofta, liksom jag, på fjället.



  • Comments(2)//runudden.skrivovin.se/#post183

Skapa tid för eftertanke

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, March 10, 2016 09:54:49

Åkte igår skidor i spårsystemet intill det vackra Österfjället. Vit snö, blå himmel och gul sol. Inte en vindpust. En utsikt som jag upplever ofta och som jag blir lika hänförd över varje gång.

Oavsett om det är sommar och jag är ute på vandring eller om det är vinter och jag åker skidor så brukar jag stanna och bara njuta. Stunder som jag lite slarvigt kallat för ”min kontemplation.”

Nu är kontemplation, i den riktiga bemärkelsen mycket mera än att tyst njuta av utsikt en stund. Moder Theresa menar till exempel att kontemplationen ska ge det hon kallar för ”inre frid”

När jag tänker på mina avkopplingsstunder på eller intill fjället så tänker jag även på begreppet personlig utveckling. Tomas Tranströmers fina rader ut i dikten ”Romanska bågar”, återkommer ofta:

”lnne i dig öppnas valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall”

Med det menar han att du utvecklas så länge som du lever.

Det hör ihop
Jag är övertygad om, att om man ger sig tid till eftertanke och att vila i ensamhet, så utvecklas man som människa. Självfallet behöver det inte vara på en fjällsluttning även om det passar mig bra, utan det räcker med någon form av ”andningshål” dit man kan dra sig undan.
Men jag tror att det krävs ett visst mod och självförtroende att bara sitta eller ligga ner och bara ha sig själv som sällskap. Att låta tankarna fritt flöda omkring.
Men jag är fullt övertygad om att det är en viktig del i en person utveckling. Till allt positivt som följer räknar jag:

Mindre stress
Du lär dig att minska din vardags stress och även lära dig hur du ska bära dig åt då du känner att stressen börjar krypa på.
Du inser nämligen att du bara är ett litet kryp i universum. Världen kretsar inte runt dig.

Bättre självförtroende
Du lär känna dig själv och stärker din självkänsla, självbild och sist men inte minst ditt självförtroende och våga vara dig själv och våga leva livet

Ökad medvetenhet
Du lär dig att leva i nuet och inte fastna i tråkiga saker som har passerat och inte vara orolig för framtiden. Du uppskattar det du ser och upplever.

Ökad kreativitet
Du lär dig bli mer kreativ och kan även lära dig hur du blir en problemlösare. När jag tolkar in detta i min egen situation känner jag igen mig:

Ett exempel från min tillvaro är mitt skrivande och alla nya kontakter detta gett. När delar av skrivandet även uppförs på scen känner jag att jag utvecklats som människa och jag "tackar" många ensamma stunder på fjället för en stor del av detta.

I den anställning jag hade i banken inspekterade jag massvis med hårdlarmade bankvalv, med närmare en meter tjocka med tätt armerade betongväggar. De valv som Tranströmer beskriver skyddas enbart av mig själv och jag finner innehållet mycket värdefullare och starkare än innehållet jag sett i alla bankvalv tillsammans.


Alternativet
Om man nu inte ger sig några ensamma stunder ibland vad kan hända då:

1. Jag tänker på många av mina medmänniskor som stressat springer från möte till möte i tron att de är viktiga. Att deras närvaro på alla platser, helst samtidigt, är avgörande för deras, företagets, ja nästan världens överlevnad.

2. Och som tack för stressen kommer som ett brev på posten sjukdomar, illamående och utbrändhet. .

3. I nästa steg så har deras uppdragsgivare upptäckt att verksamheten fungerar även om stresspellen är sjukskriven och meddelar honom/henne att han/hon inte behövs efter sjukskrivningen. Men tack för dina insatser……

Hur kan tankarna och upplevelserna vara?
”Belåtet sträcker jag ut mig på liggunderlaget. De här stunderna är guld värda. Att vara mätt, nöjd och få lägga sig ner och bara låta tankarna sväva iväg.

Jag låter tankarna sväva fritt en stund till, tills jag nästan dåsigt hör hur någon grymtar till. Tittar upp och skrattar till. Dessa härliga renar. Så nyfikna men ändå så skygga. Tio stycken stirrar envist på mig men kommer inte närmare än tio meter. Jag sätter mig på liggunderlaget och de flyter iväg på ljungen. Högburet huvud och en stolt uppsyn. Fjällens skepp.”

Exotiskt
Att jag får leva i en exotisk miljö tycker jag följande episod bevisar:

För c:a 15 år sedan hade vi här i Gräftåvallen några s.k. nobelsymposier. Det var nobelpristagare i fysik som under några dagar träffades och utbytte erfarenheter. Under de här dagarna fick de uppleva en del av den jämtländska fjällvärlden, våra matspecialiteter och våra traditioner.
En kväll, när en av gästerna beundrade utsikten, frågade han ägaren till Fjällanläggningen:
- Får man vandra ensam uppe på fjället?
- Javisst, blev det självklara svaret
- Får man sova ute på fjället?
- Naturligtvis.
Han ville då betala en summa pengar till den person som följde honom upp på fjället för att sova i tält en natt. Jag vet att en person följde med professorn och utan att veta säkert, tror jag inte att han behövde betala någonting.
Han hade också betonat innan han åkte att det var det mest spännande som han hade gjort.
Skönheten och friheten hade imponerat på honom och han hade tillagt att han var så trött på alla Hilton Hotels runt om i världen, där de vanligtvis hade sina möten.

Enligt uppgift från ägaren till Fjällgården (numera förre ägaren) så hade han flera gånger skrivit och berättat om hur mycket han hade uppskattat upplevelsen på fjället.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post171

Vandra i Bydalsfjällen

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, August 11, 2015 19:43:47

Bästa fjällvandringssäsongen håller på ta sin början och nu vill jag komma med ett konkret tips på ett mycket vandrarvänligt fjällområde.
Jag brukar kalla området för ”Sveriges närmaste” och menar med det, att det är de närmaste fjällen räknat från Östersund och eftersom Östersund är Sveriges geografiska mittpunkt, så blir därför Bydalsfjällen de närmaste.

Orterna Gräftåvallen, Bydalen, Höglekardalen, Fjällhalsen, Arådalen är perfekta utgångspunkter när man vill vandra i Bydalsfjällen. Platserna har en lång historia, med utgångspunkt från fäbodlivet. En stor del av den gamla historien finns bevarad så turistexploateringen har varit mycket måttfull. De ligger högt, vilket innebär att man snabbt är uppe på kalfjäll och inte behöver vandra länge i snårskog.

Jag ska fresta er lite med några bilder från mina vandringar i området. Fjällmassivet har omkring 15 toppar och är lättvandrat och barnvänligt och passar både för turer med flera övernattningar och för dagsetapper.

Barnvänligt
Några bilder som visar hur barnvänliga fjällen är. Men jag vill poängtera att med barnvänligt så menar jag terrängen. För snabba kast i väderleken måste man alltid vara förberedd.


Här ”dansar” Anna och Martin runt tältet innan det var sovdags vid en natt på Gråhösen.

Hur tidigt?
Och på frågan om när barnen kan följa med på en vandring, så har jag alltid svarat, så fort de kan gå (nästan).
En fjällvandring med föräldrarna är ett spännande äventyr och ett sätt att lära sig ta hänsyn till naturen.

Spaning mot något !

Om det nu inte räcker med att vandra, så går det ju alltid utmana varandra att göra armhävningar, innan dagens etapp börjar.

Äldre barn och vuxna
Är då Bydalsfjällen bara till för barnfamiljer?
Absolut inte. Det går att skapa ordna ordentligt utmanande strapatser.

Här har vi samlats på Basmeke, med Dörrsjöarna och Hundshögen i bakgrunden. En rätt lång vandring med ordentlig stigning.

Dagsturer
Ibland vill man ha ett mål även för en vandring över dan. Då kan kanske följande vara lämpligt.

En vandring upp på Drommen. Här står jag och beundrar utsikten. Toppröset i förgrunden.

Det finns en del vindskydd, placerade på avstånd så att de kan bli en lämplig dagstur att besöka dem. Här är vindskydden i Tväråvalvet.

Njuta
Men jag har alltid hävdat att fjäll ska avnjutas en stund på rygg.




Som synes så har sonen lärt sig något av mig J



Och känslan av att sitta en natt tillsammans med en god vän, intill en eld, koka kaffe, äta torkat renkött och smaka en whisky är minnen man lever länge på.

God tur !


.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post142
Next »