Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Tjusningen med att fjällvandra

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, August 02, 2015 16:32:00

När vi nu når augusti så börjar också den i särklass bästa tiden för att vandra i fjällen. Och som många av er förmodligen vet så är det en av mina största drivkrafter. En viss bekvämlighet har insmugit sig de senaste åren, vilket inneburit att vandringarna blivit kortare men flera. Tidigare gav jag mig ofta ut på långa strapatser.
Men långt eller kort spelar ingen större roll.
Jag har botaniserat lite bland gamla foton och lägger lite slumpmässigt ut några bilder för att visa tjusningen med att vistas i fjällen och samtidigt försöka tipsa om några saker att komma ihåg.

Tjusningen


Att med bar överkropp låta solen värma ryggen medan man fixar frukost, eller att låta fötterna smeka ljungen, efter att de varit instängda i stövlar/kängor en hel dag, ger en känsla av frihet som man aldrig känner inne i stan.

Även känslan av att sitta en natt tillsammans med en god vän, intill en eld, koka kaffe, äta torkat renkött och smaka en whisky är minnen man lever länge på.

Barn
Hur tidigt kan man låta barnen följa med på en fjällvandring?
En fråga jag ofta fått och svaret har varit väldigt enkelt. Så tidigt som möjligt. En fjällvandring med föräldrarna är en fin skola att lära sig naturen och att hela familjen svetsas samman.
Oväder då. Ja, de ska ha samma utrustning som föräldrarna, som givetvis får vara lite extra försiktiga.
För barnen är fjällen ett äventyr, som ger dem intresse att senare själva ge sig ut i naturen.


Skönheten

Här är det svårt att välja bland bilderna. Men jag tar några gamla bilder, d.v.s. lite skiftande bildkvalité.


De 2 översta bilderna är inte långt ifrån Kebnemassivet, tagna vid två olika vandringar. Motljus och strålande sol vid ett tillfälle och strax innan att dimman effektivt täpper till utsikten vid det andra.

Den fina fiskeån heter Slepsikån och rinner i Borgafjällen och den fina utsiktsbilden med mig drickande (vatten denna gång) är från Tarradalen.
Just vid det tillfället hade vi, till och från, haft sällskap med en tysk familj. Sikten hade varit dålig och vädret blött. När vi nådde fram till platsen där bilden är tagen bryter solen igenom och den tyska pappan kommer fram till mig, lyfter armarna mot skyn och utbrister ”Es ist ja paradise” Sen hade vi en lång och trevlig stund tillsammans.

Äventyr
Naturligtvis kan vissa etapper bli jobbiga eller mer spännande än väntat. Då är det inte alltid som kameran finns tillhands. Den här bilden på Kristina får symbolisera detta.

En mycket hög och framförallt mycket skraltig hängbro, där varningstexten ”Av säkerhetsskär får bara en person i taget beträda bron”, kändes överflödig.

Några tips
Avslutar med några enkla tips:


Ta med er papper och penna och anteckna det du ser och det du ska komma ihåg. Intrycken, under en lång vandring, är så många så de behöver skrivas ner. Här har jag kommit på något viktigt.

Tävla inte. Jag har träffat många som stolt berättat ”att de har vandrat 4 mil idag” eller i år har jag 40 kilos packning.
Jag har alltid undrar ”varför då?”
Njut av tiden på fjället, bär minimalt, ta raster, unna dig stunder på rygg och fundera över sådant som du inte hinner annars.

Låt vandringen bli en mental reningsresa!





  • Comments(2)//runudden.skrivovin.se/#post141

En fjällvandring

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, June 15, 2014 16:46:21

För länge sedan gjorde min fru och jag en lång vandring i Tarradalen, på gränsen till Padjelanta nationalpark. Vid en av dagarna hade vi inledningsvis sällskap med ett tyskt par. Det var regnigt och vi vandrade över en lång tung myr. Vid slutet av myren fick vi vada över en å. Mycket kallt vatten. Därefter fick vi ”klättra” uppför en brant för att sedan komma in i en jättelik dalgång, med hård och fin mark. Samtidigt bröt solen igenom och det öppnades en fantastisk vy framför oss.
Den tyske herren stannade, sträckte armarna i skyn och utbrast: ”Es ist ja paradise”
Vi satte oss och åt lunch och hade ett flera timmar långt och trevligt samtal.

Detta och många andra minnen har jag satt ihop till en fiktiv vandring. Den består av tankar, minnen, upplevelser och bilder, samlade från minst hundratalet vandringar.
Följ med:

Jag ser och känner fjällets skiftningar när jag vandrar längs stigen. Vyerna avlöser varandra. När jag kommit över första kanten möts jag a en ny kant och sen av ännu en. När jag vänder mig och ser på utsikten känner jag hur liten jag är. Ser hur många mil som helst. En lätt bris smeker kinden och jag hör plötsligt ett svagt muller av några stenar som ramlar och studsar till för att sedan lägga sig till ro. Mullret glider sedan iväg.

På leden långt framför mig ser jag två personer. De stannar, lyssnar och pratar. Den ene pekar mot något som jag inte ser vad det är. Sedan fortsätter de sakta sin vandring.

Vid en smal liten bäck som slingrar sig fram hör jag ett hur det porlar. Vattendropparna hoppar och blänker i solskenet nästan som de skulle vilja säga ”ta fast mig om du hinner”

När jag passerat en liten brant hoppar en Ljungpipare fram. Den har nog flugit iväg från sina ungar och landar några meter framför mig. Sedan börjar den hoppa och tar sig lätt haltande in i ljungen till vänster om stigen. Jag gissar att den har sitt bo och sina ungar någonstans på högra sidan stigen.

Efter det att några lätta moln dragit förbi så kommer solen tillbaka samtidigt som jag har kommit fram till en liten tjärn. Strålarna når vattenytan och det blir speglingar. Jag skymtar en sten under ytan innan en lätt krusning gör att den försvinner igen. Den kommer strax tillbaka och nu vinkar den till mig. Stenen verkar trivas där strax under vattenytan när den nås av solstrålarna.
En mås flyger in över tjärnen och dyker för att bara vända uppåt igen. Fanns inget att hämta just nu. Den sätter sig på ett gammalt ledkors några meter därifrån och spanar mot vattnet.
Högt upp mot det blå svävar en hök. Den har ännu bättre utsikt än vad jag har, vilket den också verkar vilja tala om för mig. När den flyger över mig för tredje gången känns det som den vill säga, ”kom hit upp, det är fint här”.

Mellan de små krusningarna på vattenytan ser jag stenen gång på gång, den vinkar verkligen. Den är nog på lika bara humör som jag är.

Jag fortsätter sakta längs stigen innan jag stannar och vänder mig om. Stenen är där och fortsätter att vinka. Jag går baklänges. Det känns som någon slags förtrollning. Jag vill hålla kvar den här stunden, den är alltför vacker för att få försvinna.

En stund senare tar jag av mig ryggsäcken och rullar ut liggunderlaget. Det är dags för en fikapaus. Den svaga vinden gör att solen inte känns alltför stark och jag bryr mig inte om att söka mig i lä. Min fikaplats blir direkt på ljungen på en liten höjd så att jag kan fortsätta att betrakta den lilla tjärnen. Men den vinkande stenen ser jag inte längre.

Bäcken, tjärnen, höken, stenen har gjort att dagen nästan känns förtrollad och jag befinner mig i en underbart harmonisk sinnesstämning.

Med den utsikt jag har från fikastället, mackorna och kaffet så skulle jag inte byta denna lunch mot något annat lunchställe. Jag har ätit på lunch och middag på många fina restauranger runt om i vårt land, men ingen slår det här.

Belåtet sträcker jag ut mig på liggunderlaget. De här stunderna på fjället är guld värda. Att vara mätt, nöjd och få lägga sig ner och bara låta tankarna sväva iväg. Många idéer har kommit till mig under sådana här stunder och jag känner mig priviligerad och omåttligt rik som får uppleva detta.

Jag tänker på många av mina medmänniskor som stressat springer från möte till möte i tron att de är viktiga. Att deras närvaro på alla platser, helst samtidigt, är avgörande för deras, företagets, ja nästan världens överlevnad.

Och som tack för stressen kommer som ett brev på posten utbrändhet, sjukdomar och illamående.

I nästa steg så har deras uppdragsgivare upptäckt att verksamheten fungerar även om stresspellen är sjukskriven och meddelar honom/henne att han/hon inte behövs efter sjukskrivningen. Men tack för dina insatser……

Jag låter tankarna sväva fritt en stund till, tills jag nästan dåsigt hör hur någon grymtar till. Tittar upp och skrattar till. Dessa härliga renar. Så nyfikna men ändå så skygga. Tio stycken stirrar envist på mig men kommer inte närmare än tio meter. Jag sätter mig på liggunderlaget och de flyter iväg på ljungen. Högburet huvud och en stolt uppsyn. Fjällens skepp.

Himlen har mörknat och regnet närmar sig. Renarna hade nog ansett att jag hade vilat tillräckligt i deras område och att jag borde gå hem innan jag blev blöt.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post86

Paradise on earth

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, March 03, 2014 20:51:29

Googlade vid ett tillfälle på ”Paradise on earth” och hittade omkring 1000 bilder på hav och palmer.
Ibland fina och öde stränder, ibland badstränder med några 1000 personer liggande.
Jag tycker uppfattningen om paradiset på jorden är väldigt ensidigt.

Ofta brukar man säga att det är det exotiska som är det fantastiska och paradisliknande. I begreppet exotiskt lägger jag det som är främmande, annorlunda och kanske lite mystiskt. Om du då tänker på vilka områden i världen som är mest ovanliga så hamnar du inte, med några undantag, på någon badstrand med palmer.
Nej du hamnar med stor säkerhet i vildmark och fjällområden. De områdena är glest befolkade, oerhört vackra, livet är annorlunda och omges i vissa fall av mystik.

Bilderna är från mitt paradis i Gräftåvallen, Oviksfjällen och jag vill avsluta med en sann historia.

För c:a 15 år sedan hade vi här i Gräftåvallen några s.k. nobelsymposier. Det var nobelpristagare i fysik som under några dagar träffades och utbytte erfarenheter. Under de här dagarna fick de uppleva en del av den jämtländska fjällvärlden, våra matspecialiteter och våra traditioner.
En kväll, när en av gästerna beundrade utsikten, frågade han ägaren till Fjällanläggningen:

- Får man vandra ensam uppe på fjället?
- Javisst, blev det självklara svaret
- Får man sova ute på fjället?
- Naturligtvis.

Han ville då betala en summa pengar till den person som följde honom upp på fjället för att sova i tält en natt. Jag vet att en person följde med professorn och utan att veta säkert, tror jag inte att han behövde betala någonting.
Han hade också betonat innan han åkte att det var det mest spännande som han hade gjort. Skönheten och friheten hade imponerat på honom och han hade tillagt att han var så trött på alla Hilton Hotels runt om i världen, där de vanligtvis hade sina möten.

Enligt uppgift från ägaren till Fjällgården (numera förre ägaren) så hade han flera gånger skrivit och berättat om hur mycket han hade uppskattat upplevelsen på fjället.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post66

8 årstider

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, February 06, 2014 19:12:45



6 februari
I dag på samernas nationaldag vill jag slå ett slag för deras årstidsindelning, nämligen deras 8 årstider.
Denna tidsindelning har de levt efter sedan urminnes tider vilket känns mycket mera rätt än den de 4 årstider som vi ”vanliga svenskar” lever efter. 8 årstider återger mycket tydligare naturens växlingar och jag vill beskriva dem lite här.

8 årstider
Vårvinter (mars-april)
I mars- april sker flyttningen från vinterbetesområdet till kalvningslandet i fjällregionen. Tidpunkten varierar beroende på snö och betesförhållandena.

Vår (april-maj)

I maj föds renkalvarna. Vajorna söker sig till sydlägen där den nya växtligheten kommer snabbt. Vajorna föder sina kalvar i regel på samma tid och samma plats år efter år. Vajan föder normalt en kalv som väger ca 4-6 kg. Det här är en tid som innebär många vaknätter som renskötare. De nyfödda kalvar lockar till sig traktens alla rovdjur. Här i Idre kan du hitta alla de 5 stora rovdjuren som björn, lo, järv, varg och kungsörn.

Försommar (juni)
Efter kalvningen kommer en lugn period för renen som söker sig till björkskog, myrmarker och bäckdrag där grönskan kommer tidigt.
För renskötarna är det en tid för byggnads- och reparationsarbeten av hagar, byggnader osv. Det här är också en tid då det bästa fjällfisket infaller. Färsk fjällröding och öring smakar himmelskt efter den långa vintern.

Sommar (juni– juli)
Nu drar renen mot högfjället eller ut mot vidderna där värmen och insekterna är mindre besvärande.

Förhöst (augusti)
Renarna betar i björkskogen och på myrarna där de hittar olika örter och gräs. Renen är också mycket förtjust i svamp som är rik på proteiner och fosfor. Perioden från slutet av juli och framåt är en mycket viktig uppbyggnadsperiod. Det är nu renarna bygger upp muskelmassan och det fettlager som behövs för att överleva den långa kärva vintern. Som renskötare innebär det en tid för bärplockning, fiske mm.

Höst (september-oktober)
Renarna finns nu huvudsakligen i lågfjällsregionen. Med frostnätterna försämras näringshalten i betet och renen gräver upp underjordiska delar från vattenklöver och andra örtväxter.

Förvinter (november-december)
Renarna söker sig nu till betesmarker med kvarvarande grönska, gräslika skogsområden och myrar. Det här betet utnyttjas tills snötäcket är ca 30 cm. Nu går även renen gradvis över till lavbete och påbörjar sin vandring mot vinterbeteslandet.

Vintern (december-mars)

Renhjorden flyttas mellan olika betesmarker under vintern. Betet består till största delen av olika lavar och bärris.

Jag skulle önska att den årstidsindelning blir mycket vanligare för oss alla.


Renar på Österfjället



r







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post62

Vem är Wendla

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, January 27, 2014 19:15:46

Nästan alla som jag träffar i Jämtland känner till henne. Wendla alltså. Om jag säger Wendla Karlsson nickar inte alla lika igenkännande. Jag kallar henne därför i fortsättningen enbart för Wendla.

Jag har under några år haft förmånen att arbeta tillsammans med henne i några projekt och storligen imponerats av hennes kapacitet, drivkraft och kreativitet.

År 2012 tolkade hon min roman ”Girighet eller Makt” som dansteater och nu i februari kommer hon att tolka en annan berättelse som jag skrivet, som heter Zara. Wendla vill själv karakterisera Zara som ett dansdrama.

Vem är då denna outtröttliga kvinna, med den stora förmågan att år efter år förnya sig och hela tiden utveckla sina elever.

Starten
Född i Östersund, av norska föräldrar, intresserade hon sig tidigt för gymnastik och dans. När jag frågar henne om hon var duktig i skolan, kommer svaret blixtsnatt. ”Jätteduktig, när jag inte skolkade” Hon betonar dock att hon aldrig slarvade i skolarbetet, även om det inte var det roligaste hon visste.

När hon var 16 år började hon arbeta för den legendariska Henning Hamberg och då var det gymnastik som gällde. Arbetade i första hand som instruktör. Några år senare påbörjade hon en gymnastiklärarutbildning, men det inrutade skolschemat var inget för Wendla och hon avbröt rätt snart utbildningen.

Dansen inom och utom landet
1977 kom dansen på allvar in i Wendlas liv, då som instruktör i olika föreningar. Hon medverkade också till att starta Cirkus Kul och Bus och Sport och Motion som numera heter Golds Gym.

1984 startade hon sin Wendlas dansstudio. Den verksamhet som hon blivit allra mest känd för.

Att på några få rader beskriva Wendlas gärningar inom dansstudion är omöjligt, men jag listar en del:

28 vårshower, med deltagare mellan 3 och 67 år. Showerna uppförs numera vid tre tillfällen på våren.

Ett stort antal höstshower där Wendla alltid tagit sig an olika utmaningar. Bland dessa kan nämnas:

* Dantes Alighieri ( De 7 dödssynderna)
* Black and White (Färgade killar, vita tjejer)
* Heawy Metal and Rock and Roll
* Tolkning av romanen “Girighet eller makt”
* Föreställning ”Fullt påklädd”
* Föreställningen ”Bronx”
* Många vårsoaréer med Östersunds Sångarbröder och Ewert Ljusberg.
* Deltagande vid många tillfällen på Stinsen och Kista i Stockholm och Holiday Club i Åre.
* Seger vid koreografitävling i Falun, inför bl.a. Drottning Silvia.
* Vid tre tillfällen vunnit tävlingen Nya ansikten vilket också inneburit att hon uppträtt på Berns salonger tillsammans med Peter Jöback, Carola Häggkvist och ytterligare personer ur den svenska underhållningseliten.

Men Wendla och hennes dansare har inte bara nöjt sig med utmaningar inom landet. Hon har vid flera tillfällen representerat Sverige utomlands, med en inbjudan från Thailands drottnings födelsedag den 8 augusti 2009 som en mycket stor höjdpunkt. Övriga länder där Wendla deltagit i olika sammanhang är: Norge, Finland, Costa Rica, USA (många gånger) Tyskland, Spanien, Kanarieöarna och Malta.

Utmärkelser
Hon har erhållit flera utmärkelser för sin verksamhet, bl.a. Östersunds kulturpris och kulturstipendium, Norrlandsförbundets Olof Högbergsplakett, Sisus pris ”Årets ledare” och Lions stipendium.

Övrigt
Mellan 20-25 personer som har startat sin verksamhet hos Wendlas har själva utvecklats till professionella dansare eller sångare, bl.a. kan nämnas Frida Lehman, som just nu dansar i föreställningen ”Hair” i Köpenhamn, Henrik Jessen (London) Annette Friman, Anna Maria Hallgarn, Robert Falk.

Under de 30 år som hon drivit sin dansstudio så har deltagarantalet uppgått till mellan 500 – 700 barn och ungdomar varje år. Siffror som de flesta idrottsföreningar skulle avundas.

Från hjärtat
Att jag har fått möjligheten att samarbeta med Wendla känns som en ynnest av stora mått.

Att Wendla från hjärtat älskar sin dans och de ungdomar som hon säkert lotsar fram har jag själv sett.

Jag kan också säga att Wendla fått upp mina ögon för dans (dansteater). En vrå i mitt hjärta har alltid funnits för kulturfrågor. I denna kulturvrå har Wendla och alla hennes fantastiska tjejer numera en given plats.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post60

Tid för eftertanke

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, December 30, 2013 13:18:55


Tidigare i år skrev jag i en gästblogg om begreppet "kontemplation." Och just den här årstiden är det många som ägnar sig åt tankar över det gångna året, liksom funderingar inför det kommande.
Jag vill ju inte vara sämre utan lägger ut delar av ett tidigare gästinlägg. Jag har alltid förknippat kontemplation med ”tid för eftertanke” och i min värld har det inneburit att jag vandrat upp på en fjällsluttning och satt, eller lagt, mig ner några timmar och låtit tankarna glida iväg.

När jag, lite mera, började läsa om begreppet kontemplation insåg jag att det handlar om mycket mera än en stund på rygg på en fjällsluttning. Jag ska försöka utveckla ytterligare några tankar omkring begreppet. Det kommer nog att bli en blandning av tankar och upplevelser.

Moder Teresa
När man pratar om kontemplation är det omöjligt att inte beröra Moder Teresa. Hon har i sin bok ”Fullkomlighetens väg” skrivit om kontemplation, som kan översättas med ”tid för eftertanke” och ”inre frid.” Hon har även skrivit om ”Karmel”, som hon beskriver som ”inre bön” och hon menar att man inte kan skilja mellan Karmel och Kontemplation mer än att Karmel ska leda fram till Kontemplation.

I Fullkomlighetens väg skriver moder Teresa vidare: ”Den ursprungliga regeln manar oss att be utan uppehåll. Detta är det allra viktigaste och om vi gör det med all den omsorg vi förmår, så skall vi inte heller underlåta fastorna, botövningarna och tystnaden som vår Orden föreskriver”

Moder Teresa utvecklar sitt resonemang på ett fantastiskt sätt och jag ska inte fördjupa mig i hennes teorier. Dels för att jag inte läst hela boken och dels för att jag inte är kunnig att tolka allt hon skriver, utan jag ska återvända till min egen verklighet och lägga lite mera personliga aspekter.

Utveckling
Då vill jag komma till den fantastiske Tomas Tranströmer och det han skriver i dikten ”Romanska bågar.” Några rader som fastnat hos mig:

”lnne i dig öppnas valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall”

Med det menar han att du utvecklas så länge som du lever.

Jag är övertygad om, att om man ger sig tid till eftertanke och att vila i ensamhet, så utvecklas man som människa. Självfallet behöver det inte vara på en fjällsluttning även om det passar mig bra, utan det räcker att man har ett ”andningshål” dit man kan dra sig undan.
Men det krävs ett visst mod och självförtroende att bara sitta eller ligga för sig själv och låta tankarna fritt flöda omkring. Men jag är fullt övertygad om att det är en viktig del i en person utveckling. Till detta räknar jag:

Mindre stress – Du lär dig rätt knep för att minska din vardagliga stress och även lära dig hur du ska bära dig åt då du känner att stressen börjar krypa på.

Bättre självförtroende
– Du lär känna dig själv och stärker din självkänsla, självbild och sist men inte minst ditt självförtroende och våga vara dig själv och våga leva livet

Ökad medvetenhet
– Du lär dig att leva i nuet och inte fastna i tråkiga saker som har passerat och inte vara orolig för framtiden.

Ökad kreativitet – Du lär dig bli mer kreativ och kan även lära dig hur du blir en problemlösare. När jag tolkar in detta i min egen situation känner jag igen mig:

Några exempel, för egen del är mitt skrivande och alla nya kontakter detta gett. När delar av skrivandet även uppförs på scen känner jag att jag utvecklats som människa och jag "tackar" många ensamma stunder på fjället för en stor del av detta.

I den anställning jag hade i banken inspekterade jag massvis med hårdlarmade bankvalv, med närmare en meter tjocka med tätt armerade betongväggar. De valv som Tranströmer beskriver skyddas enbart av mig själv och jag finner innehållet mycket värdefullare och starkare än innehållet jag sett i alla bankvalv.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post55

Skilda världar - reflektioner efter en vandring

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, November 27, 2013 07:52:20


Att vandra i fjäll och berg är ett av de stora intressen som jag och min fru delar. Det har fört oss till många vackra ställen både inom och utom landet. Många gånger har vi fått frågor omkring vårt vandrande, varför vi håller på som vi gör, hur man förbereder sig och vad är själva tjusningen med att ”plåga sig” som en del personer tror att det handlar om.
Jag ska här försöka svara på vissa av dessa frågor och speciellt uppehålla mig vid en vandring för några år sedan. En vandring som, både av sällskap och skönhet, för alltid etsat sig fast i våra sinnen.

Den vandring som jag ska referera till startade i den lilla bergsbyn Lukla i Nepal. Vi skulle under tre veckor vandra i Himalaya och bland annat besöka Mount Everestbestigarnas basläger, Base Camp. Eftersom vi skulle vandra med guide och bärare kände vi oss lugna för att vi skulle orka genomföra turen. Det gällde att behålla den grundkondition vi hade innan och se över vår utrustning. Det vi inte kunde förbereda oss på var att vandra under relativt lång tid i tunn luft. Vi hade tidigare gjort kortare vandringar på omkring 4000 meters höjd och inte haft några problem, men nu skulle vi upp till drygt 5500 meter och även vistas där under flera dagar.

I korthet kan förberedelserna sammanfattas på följande sätt:
— Fortsätta att motionera på vanligt sätt, genom att gå, springa, cykla och åka skidor.
— I god tid kontrollera vår utrustning och göra viss komplettering. Det gällde vandrarkängor, regnkläder, vindtät jacka, solhatt, ryggsäckar och inte minst se till att vi hade solskyddscreme med skyddsfaktor 50.

Efter en spännande flygresa mellan Kathmandu och Lukla startade vi vandringen. Vi var tre svenskar och några engelsmän samt guider och bärare (sherpas). Det blev omedelbart bra stämning mellan oss turister och våra värdar. och att kort beskriva vad vi upplevde under denna vandring är svårt, men ett litet axplock:
— Den vackraste natur som jag någonsin sett. Nepaleserna själva säger att området är världens vackraste och jag har ännu inte, trots många resor därefter, sett något som motsäger detta. Många hundra snöklädda toppar på höjder över 5000 meter med Mount Everest och Lhotse som extra kryddor. Över 8000 meter.
— En imponerande servicekänsla från våra värdar och övriga personer som vi träffade på olika serveringar, övernattningsstugor m.m.
— En pliktkänsla och skicklighet utöver det vanliga från guider och bärare. Medan vi turister vandrade med en dagspackning i våra ryggsäckar bestående av regnkläder, frukt och vatten så tog bärarna vår stora packning på ryggen (minst 50 kg) och skyndade sig iväg uppför berget. När vi kom fram till de olika rastställena så hade de lagat mat åt oss, serverade oss och undrade om vi hade det jobbigt. Hela tiden med ett leende på läpparna. När vi skulle slå läger för natten så hade de dessutom bäddat våra sängar.
— Trevlig samvaro på kvällarna med givande samtal med övriga turister men framförallt med våra värdar. Det visade sig att de kunde mycket mera om Sverige än vad vi kunde om Nepal. Zlatan, kungahuset och faktiskt en del ishockeyspelare var mycket kända hos dem.

Tre veckors vandring gick snabbt och vi återvände till Lukla kvällen innan vi skulle flyga tillbaka till Kathmandu. Då var det dags för oss turister att bjuda våra värdar på middag. Ännu en kväll i gemytets tecken och våra samtal fortsatte. Vi berättade om våra arbeten, familjer och mycket annat. Vi kände samhörighet med våra värdar och trivdes. Men innan vi skildes för kvällen berättade en av bärarna en sak som fastnade i mitt hjärta och som då och då påminner mig om vilka skilda kulturer vi kommer ifrån.
Han berättade att han följande dag skulle gå hem till sin familj. Tre dagars vandring innan han var hemma och det han gladde sig allra mest åt, var att han för första gången skulle få träffa sin nyfödda dotter. Hon var tre månader gammal.


  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post49

Det jämtländska kynnet

DrivkrafterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, November 24, 2013 08:43:17


Jag inleder denna lilla betraktelse över det ”jämtländska kynnet” med några rader, av en för mig okänd författare:

Jämtlänning och het – jo tack, jag vet.
Snygg och läcker – tack, det räcker
Jämtländsk och smart – så uppenbart
Alla vill se oss falla – men vi jämtlänningar knäcker dem alla
Tre ord räcker – jämtlänning föddes läcker
Jämtlänningar är heta – det ska alla veta.

Det finns många olika definitioner på vad ”det jämtländska kynnet” är. De flesta skämtsamma, men det finns även en del försök till seriösa förklaringar till varför vi är som vi är.

Den kanske finaste beskrivningen svarar skådespelaren Sven Wollter för när han under -70 och -80 talet hjälpte byborna i Ammer och Överammer.
Under denna period förde dessa bybor en oerhörd kamp mot kraftverksbolag och myndigheter. Anledningen var att vattnet i den vackra Ammerån, genom en tunnel skulle överföras till Indalsälven och på så vis passera Krångede kraftverk. Ån skulle med andra ord torrläggas. Kampen fördes på många olika plan och bl.a. spelades revyer för att samla in pengar.
Sven Wollter hjälpte byborna i detta revyarbete och efter hans sista föreställning när han skulle åka bil till Stockholm beskriver han sina känslor så här:

Svens ord
”Inte förrän jag hade passerat Bispgården känner jag att något inte stod rätt till i bilen. Det finns något som jag inte känner igen. Jag kör till vägkanten och börjar undersöka. Där under en pläd i baksätet och på golvet har mina kamrater packat allt vad Jämtland kan erbjuda en läckergom som jag. Älgstekar, mandelpotatis, hjortronsyltburkar, lingonsyltburkar, ostar, mese, tunnbröd, sillinläggningar, brännvin, ja det höll aldrig på att ta slut. Och där stod jag vid vägkanten i mörkret och snöyran med tårarna trillande nerför kinderna och minnet av alla pillemariska sidoblickar som jag under kvällen registrerat, men avfärdat som normalt jämtländskt irrationellt beteende.”

Hela kampen och Svens fina ord finns beskrivna i boken ”Kampen om Ammerån”

Lite förklaringar
Nåväl jämtlänningar beskrivs inte alltid i lika positiva ordalag. En liten historisk tillbakablick, som inte är vetenskapligt belagd, visar att jämtarna av tradition, sedan tiden med självstyre, varit vana att var och ens röst respekterades. När svenskarna skulle administrera Jämtland fick de därför en chock. Inget stämde med deras tidigare erfarenheter från andra ockuperade provinser. Jämtarnas pluralism uppfattades som bångstyrighet.

Under senare tid har vi ibland uppfattats som initiativfattiga, alltför eftertänksamma och skeptiska mot nyheter. Detta kanske kan ha sitt ursprung i just detta med ”ockupationen” från Sverige. Vi blev tillbakatryckta och skeptiska mot ”storsvensken” och väntar nu troget på att ni svenskar ska lösa våra problem. Vi sitter runt om i landskapet och väntar och väntar.

Så kan det gå
Men ibland hettar det till. Under 80-talet skulle en bank, (där jag ej arbetade) ha en ny frisk fläkt som chef och en sådan importerades från Stockholm. Denne stackars person hade då för avsikt att införa ett nytt sätt för bankens anställda att närma sig sina kunder. Det skulle bli modernt.
Knappt två år senare tvingades han lämna banken och styrelsens motivering var att ”han saknade det jämtländska kynnet”

Jag då
Själv är jag både stolt och tacksam över att få komma från Republiken Jämtland

  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post48
« PreviousNext »