Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Gryningspyromanen – En berättelse om hämnd.

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, October 20, 2016 16:50:44


Man vill bli älskad
I brist därpå beundrad
I brist därpå avskydd och föraktad.

Med detta citat ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg inleds berättelsen om Ulf Borgströms liv. Ett citat som känns skrivet just för honom.

Ulf Borgströms liv och gärningar skildras i en ny bok, skriven av David Widlund och Monica Walldén. Borgström, som är mera känd under namnet ”gryningspyromanen” och som personen som under långa tider har satte skräck i stora delar av Skåne och i några andra delar av landet.

Författarna David Widlund och Monica Walldén har genomfört ett omfattande researcharbete inför arbetet med boken. De har intervjuat minst ett femtiotal personer som anser sig känna Borgström, besökt brandplatser, tagit del av brandutredningar, insatsrapporter, anmälningar, domar, tidningsartiklar och annat som ska bringa klarhet i vem Borgström är och hans delaktighet i alla bränder som han misstänks för. En person saknas för att bilden ska bli riktigt heltäckande och det är Ulf Borgström själv. Han har tackat nej till att medverka.

Får vi då veta vem Borgström är och vad som drivit honom?
Boken ger en bra bild både av personen och vad som drivit honom. Om vi börjar med personen Borgström så ser vi en människa som redan i hemmet hade det jobbigt. En hårt arbetande mamma och en alkoholiserad misshandlande pappa ger inte den bästa start i livet som ett litet barn behöver. Våld och utsatthet förföljde honom senare under skoltiden där han mobbades och tidigt kom i kriminalitet.

Ett ovanligt starkt hat och hämndbegär mot samhället växte sig starkt hos honom. Känslor som riktar sig mot allt som på något sätt representerar samhället. Det gäller till exempel skolan, socialtjänsten och givetvis polisen. Han anser sig mobbad och förföljd av samtliga och han ska hämnas.

”Nu ska det brinna” eller ”nu kommer er enfald att kosta” var yttranden som Borgström kastade efter sig när han ansåg sig förföljd och mobbad av samhället. Och det har brunnit. Han säger sig ha orsakat omkring tvåhundra bränder men har endast dömts för tre utav dem. Misstankarna har varit starka men bevisen har inte räckt till.

Det går heller inte komma ifrån känslan av att Borgström har njutit av att ”leka” med polisen. Han har funnits i närheten av många bränder och ofta sett till att han blivit fotograferad av någon bevakningskamera, men det är ju inga bevis för att han eldat. Även om anlagda bränder, av naturliga orsaker, är svåra att bevisa så måste man säga att rättssamhället har misslyckats. En annan slutsats är också att Borgström är en mycket skicklig förbrytare som överlistat polisen många gånger.

Fallet Borgström och givetvis den här utmärkta boken måste bli en tankeställare för rättssamhället och sociala myndigheter. Författarna pekar på brister i utredningarna, liksom prestige hos polistekniker att inte vända sig till skickligare utredare när det brunnit.

Socialtjänsten har uppenbarligen brustit redan från Borgströms barndom och skulle kanske med ett annat agerande förhindrat det tragiska ödet som Borgströms liv blivit och som orsakat så många människors rädsla.

En mycket välskriven och genomarbetad berättelse som jag rekommenderar att ni läser.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post199

Lill Lindfors sjöng ”Du är den ende…”

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, May 11, 2016 10:27:14

Jag läste för ett tag sedan en artikel i webbtidningen ”Ingenjörskarriär” som hade rubriken ”Alla passar inte som specialister”. Bakgrunden var att Trafikverket infört en utvecklingsmatris för bl.a. specialister. Artikeln gick ut på att man genom att använda sig av denna matris försökte få fram specialister inom olika områden. Men man ville samtidigt betona att alla inte passar för att vara specialister. Man behövde även medarbetare med bredare, allmän kunskap.

Det är självklart att inte alla passar som specialister men artikeln väckte tankar hos mig.Jag tycker att betydligt fler borde hitta sin specialitet och tydliggöra på vilket sätt man är unik.

Mitt råd är således i många sammanhang:
Bli specialist! Bli expert! Distansera dig från övriga! Gör dig annorlunda! Hitta din nisch! Positionera dig!

Konkurrensen ökar hela tiden.

Oberoende av om man jobbar som egenföretagare eller är anställd så har man störst chans att få de mest spännande uppgifterna om man uppfattas av uppdragsgivarna eller företagsledningen som expert eller specialist. Man uppfattas då inte som en bland många andra, inte en som lätt kan utsättas för priskonkurrens eller som utför ett jobb som uppdragsgivaren t.o.m. tycker att han kan göra själv.

Använd inte din energi till att diskutera konkurrens och prisdumpning! Använd den i stället till att formulera inom vilket område du är specialist och fokusera på det!

Du är unik! Hitta din egen nisch! Lill Lindfors sjunger i en av sina låtar ”Du är den ende!” Låt den texten bli utgångspunkt för din beskrivning av dig själv.

Hur skapar du din egen positionering?
Undvik alltför generella beskrivningar av vad du gör. Byggbolaget SKANSKA hade tidigare som slogan ”Bygger allt – överallt!” Det tror jag är helt fel väg att gå. De övergav mycket riktigt detta sätt att uttrycka sig efter ett tag.

”Jag är den ende som garanterar att mina kostnader och tidplaner håller”.

Fundera på om du har en speciell bakgrund. ”Jag är den ende på orten som är riktigt bra på engelska, tyska och franska, vilket gör att jag kan göra bra upphandlingar i stort sett i hela Europa”.

Har du lång erfarenhet? ”Jag är den ende som specialiserat mig inom ett visst område i över 20 år”.

Hemarbete
Du är med stor sannolikhet redan specialist inom något område! Det gäller att tydliggöra detta, både för dig själv och för tänkbara kunder.

Skriv ner tre saker som gör dig unik! Utgå t.ex. från:

- Den typ av uppdrag som du utfört
- Vilka kunder du arbetat för
- Din bakgrund
- Din utbildning
- Vilka priser eller utmärkelser du har fått?
- Dina hobbies och speciella intressen på sidan av ditt jobb.

Skriv ner några exempel på problem som du löst åt dina kunder. Beskriv inte vad du gjort utan den nytta (t.ex. i form av tid eller pengar) som dina kunder har haft av dina tjänster.

Sammanfatta på vilket sätt du är speciell. Det måste vara kort och koncist, max två meningar. Det får inte ta mer än 30 sekunder att beskriva och det skall vara fattbart för vem som helst. T.ex. ”Min specialkompetens är…” eller ”Jag är den ende som…”

Kontrollera slutligen ditt budskap genom att tänka dig in i kundens situation och svara på frågan: ”Än se’n då? Vad har jag som kund för nytta av det?”

10 sätt att fokusera på denna specialitet!
Ju oftare du beskriver din specialitet i olika sammanhang desto mer kommer du faktiskt att lära dig om din specialitet och du blir med tiden en allt tydligare expert.

  1. Börja samarbeta med experter inom ditt eller angränsande specialområden. Läs vad de har skrivit, studera deras hemsidor, lyssna på dem när de håller föredrag, lär känna dem, byt och diskutera olika åsikter, var generös med dina egna tankar och idéer.
  1. Skaffa referenser inom ditt specialområde. Om en uppdragsgivare säger att han eller hon är nöjd med vad du åstadkommit missa då inte chansen att be om ett rekommendationsbrev. Fråga om du får hänvisa kommande intressenter till honom eller henne för en rekommendation.
  1. Håll föredrag, utbilda, skriv artiklar, delta i debatter, försök att bli moderator i sådana debatter, skriv insändare som berör ditt specialområde, även om det bara är marginellt. Beställ särtryck av dina artiklar och sänd dessa till tänkbara kunder. Många artiklar och många föredrag kan till slut bli underlag för att du så småningom skriver en bok inom ditt specialområde – och då uppfattas du verkligen som specialist!
  1. Genomför små enkla enkäter bland dina kontakter för att belysa olika aspekter på ditt specialområde. Gör sammanställningar och ta resultatet som en anledning att träffa dina tänkbara kunder för en diskussion.
  1. Notera alla framgångar som styrker uppfattningen att du är specialist inom ditt område, tidningsartiklar, uttalanden, invigningar där du bidragit, föredrag och utbildningar som du varit engagerad i osv.
  1. Beskriv din specialitet på din hemsida. Se till att folk kommer in på din hemsida.
  1. Erbjud gratis information inom ditt specialområde. Bjud in till frågor och diskussion inom ditt specialområde.
  1. Samarbeta i grupper med andra som kompletterar dig men som inte konkurrerar med dig. Byt tankar och idéer, stötta varandra och rekommendera varandra.
  1. Journalister är ofta ute och jagar intressanta ämnen för tidningsartiklar. Hjälp dem att hitta intressanta vinklingar inom eller i närheten av ditt specialområde. Var generös med material. Hjälp dem i deras jobb.
  1. Följ med i debatten i tidningar och andra media om det som berör ditt specialområde. Se över och anpassa din positionering kontinuerligt. Som någon har uttryckt det: Man måste återuppfinna sig själv med jämna mellanrum!

Min slutsats är: Visst är det så att alla inte passar som specialister. Men jag tror att betydligt fler borde sätta sig ner och fundera på hur de skulle kunna bli specialist inom något område som är intressant för en själv och samtidigt efterfrågat av andra.

http://tips-om.se

http://bli-konsult.se

Holger Westlund



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post177

En mammas skräck

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, November 03, 2015 22:31:09

Det är den 25 augusti år 2015 och klockan är omkring 22.00. Händelsen utspelar sig på ett HVB-hem i södra Sverige. Två flickor som är 17 respektive 15 år bestämmer sig för att rymma därifrån. Personalen som arbetar på boendet misstänker ingenting och flickorna håller på att förbereda sig för att gå till sängs. Vi kan kalla 17-åringen för Sara och 15-åringen för Sandra (dessa flickor känner inte varandra och de vet heller ingenting om varandra, skäl till varför de är där o.s.v.).

Strax efter 22.00 lämnar flickorna boendet. En bil, med Sandras killkompisar, kommer till deras undsättning. Sara hade bestämt med Sandra att färden skulle gå mot Halmstad, så att hon kunde sova över hos sin klasskompis.
Sara skickar sen ett meddelande till sin mamma på Facebook med texten ”Nu sticker jag härifrån”.
Detta är upprinnelsen till långa chattsamtal på Facebook, större delen av natten och många telefonsamtal till boendet och polisen.
När jag får meddelandena på Facebook så fattar jag ingenting av det jag läser. Jag läser texter som ”Vi ska inte till Halmstad”, ”vi ska till Helsingborg”, ”vi åker runt”, ”jag vet inte var vi är”, ”jag vill hem”, ”jag kan inte prata högt”……
Senare fick jag också veta att Sara tvingats ta droger.

Dagen efter så lämnas Sara i Lund. På förmiddagen får jag ett samtal från polisen som berättar att de har min dotter hos sig och att hon är påverkad av droger. Vidare så informerade de mig om att bilfärden hade gått till Skåne och därefter hade de bara åkt runt. Hastigheten hade uppskattats till 180 km. Färden hade även varit vinglig då alla i bilen varit påverkade av droger (hasch och marijuana).
Jag blev chockad över vad jag hörde och började gråta hejdlöst.

När jag förstått vad som hade hänt gick jag till polisen och anmälde händelsen. Målet blev nedlagt eftersom jag inte kunde ange några personuppgifter på Sandra. HVB-hemmet hänvisar till sekretessen. Jag anmälde boendet om ansvarig ”Det skall ju vara en skyddad miljö, heter det”.

Någon vecka efter att händelsen utspelat sig så får jag information ifrån Sara som berättar att socialförvaltningen flyttat på Sandra, som var omhändertagen enligt LVU.

Med andra ord så fick hon ingen bra placering, och jag kunde ha haft en dotter mindre, men ingen vill ta på sig ansvaret.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post154

Hur kontrollerar vi kvalitén.

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, August 24, 2015 19:11:05

HVB-hem – kvalité och kontroll

Jag har en dotter som bor på ett HVB-hem eftersom hon har varit utsatt för brott vid ett antal tillfällen. Hon har inte bott där så länge, ungefär två månader. Första tiden var en turbulent, eftersom hon mådde dåligt och ville hem. Jag blev i min tur påverkad av detta eftersom hon inte mådde bra.

När hon kom hem första gången berättade hon att hon blev mobbad på hemmet. Personalen kallade henne för tjock och gjorde även antydningar om att hon inte skulle ha mer glass, när det var personalens tur att äta. Jag har även hört att de kallat henne för bortskämd utan att veta någon bakgrund (från mig).
De har säkert hänt mer saker som inte kommit till min kännedom. Jag tog upp detta med berörd personal och ifrågasatte vad hon höll på med. Jag ringde även föreståndaren och sa att ”Detta bör nog utredas och det är nog bra om ni skriver en Lex Sarah-anmälan”. Till svar fick jag att de ville utreda detta själva först.

När min dotter kom hem nästa gång frågade jag om det var bättre, och det var det. Hon berättade även att hon, personal och föreståndare hade haft ett möte och pratat igenom detta. Föreståndaren hade då svarat henne ”Jag tror inte att min personal gör/säger något sådant”. Föreståndaren gick alltså på personalens linje och det tycker jag är allvarligt!
Jag kan ju då nämna att de som bor på hemmen får inte använda sina mobiler/data under kvällstid och ej heller på dagtid (helger). De får endast ha dem under skoltid.

Jag ställer mig då frågande till:

1. Hur kvalitetssäkrar vi våra HVB-hem?

2. Hur vet vi att de boende inte råkar illa ut på hemmen när de inte ens har möjlighet att spela in personal som inte är professionella i sitt yrke?

3. Hur kan de utvecklas när personal begränsar deras möjligheter att utvecklas?

4. Hur ser vi till så att våra ungdomar klarar av att hantera mobil, data o.s.v. när de kommer ut därifrån? Vi lever i ett informationssamhälle. Vi vet också att det är många ungdomar som har problem med hantering av mobil och data. Man löser inte problemen genom att ta bort/plocka av dem mobiler och data.

Vänligen sprid detta vidare.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post143

Familjehemstiden hos min permanenta familj

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Sat, February 21, 2015 20:38:36

I juni år 1987 flyttade jag till Norrköping, till min nya familj. Familjen bestod av en mamma, pappa, dotter o son. Jag var äldst av barnen d.v.s. 13 år. Markus o Caroline, deras biologiska barn, var några år yngre. Mamman kom från Finland och pappan från Libanon.

Första tiden i min nya familj var jobbig. Det var inget fel på familjen, de var snälla och omtänksamma mot mig. De ville mig väl på alla sätt o vis och jag blev en av dem. Problemet var att jag fortfarande led av sviterna av separationen från min biologiska mor och tre halvsyskon. Jag saknade även min biologiska bror som kom till en annan familj.
Jag funderade även vad det blivit av pappa. Han fanns med i bilden till en början, men sedan ”försvann” han också. Jag hann tänka många tankar under tiden som jag bodde i familjen. Vid flera tillfällen fick jag höra att pappa hade umgåtts med min bror, och att de hade varit iväg på en massa saker. Jag tänkte att ”Han vill väl inte ha med mig att göra, precis som mamma som hade tagit avstånd från mig”.
Det var bara att gilla läget… Men det var inte så bara.
Efter ett antal bråk i familjen så blev BUP inkopplad och jag fick kontakt med några psykologer och även andra ungdomar som var i samma situation som jag.

Sommarlovet var över och jag började i skolan (i årskurs sju på Hagaskolan, Norrköping). Ganska omgående så fick jag en ny vän, Anna. Vart efter som tiden gick blev Anna och jag bästisar.
När skolan hade slutat för dagen åkte vi till stallet som låg i Kimstad. Anna hade ett stort hästintresse. Vi var tvungna att ta bussen dit (det tog ca en halvtimme att åka dit) och sedan hade vi några kilometer att gå för att komma fram till stallet.
Anna var skötare på en häst vars namn var Pie. Så småningom blev även jag skötare på en häst. Hans namn var William men kallades för Wille. Han var mörkbrun i färgen, nästan svart och valack. Stor för sin ålder, bara ett år gammal, men hade en mankhöjd på 170 cm. Jag älskade honom! Han var så fin! Wille blev räddningen för mig. Det var han jag tydde mig till när jag var ledsen eller saknade någon.
Han hjälpte mig att komma vidare i livet och återfå styrkan.
Självklart så får jag inte glömma mina vänner, min nya familj och anhöriga till dem, de har också haft en stor betydelse för mig och mitt fortsatta liv.

När jag hade bott i familjen i något år så fick familjen en ny familjemedlem, Elin. Hon kom också från Tumba liksom jag. Jag såg fram emot att hon skulle komma och tyckte att det var roligt att vi hade något gemensamt och hoppades därmed att vi skulle komma varandra nära, men så blev det inte.
Under tiden som jag bodde i familjen så var de också jourfamilj för dem som behövde ett hem akut. Jag hade ingenting emot det utan jag tyckte om dem som kom. Det fanns stunder då jag behövde någon att prata med och då fanns dem. Ibland funderade jag på om jag var en belastning för dem för det ville jag ju inte. De hade ju egna problem….

Stunder som jag upplevde jobbiga under familjehemstiden:

Jag tyckte att det var jobbigt när de hade sina möten (mellan familjen, socialen och de som bodde där tillfälligt).

Jag kände mig utanför.Jag kände mig utanför när de hade sina mysiga stunder (mamma, pappa, barn). Några exempel, när de låg i sängen och läste böcker, åkte på semesterresor…

Saknade samtalen/råden/tipsen om framtiden (utbildning, jobb, att tänka på…)

Saknade stödet inför vuxenlivet (stöttning med körkort, dags att flytta hemifrån…)

Saknade telefonsamtalen när jag flyttade hemifrån….”Hur mår du?” ”Går det bra?” ”Behöver du hjälp?” ”Välkommen hit….!”





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post126

Misshandeln

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, January 28, 2015 22:49:57

Under uppväxten blev vi både psykiskt och fysiskt misshandlade. Mamma stod mest för den psykiska misshandeln, men ibland även fysiskt. (Drog oss i håret, en smäll i ansiktet med handflatan, hade fingrar i ansiktet m.m.).
Jag hatade de tillfällena när hon satte upp fingrarna i ansiktet på mig. Hon kom för nära mig helt enkelt. (Inom mitt revirområde).

Den psykiska misshandeln går inte att beskriva. En människa som beter sig som hon har gjort, är inte ”frisk.”
Det måste vara något som är fel. Jag har vid många tillfällen försökt att förstå bakgrunden, hennes uppväxt m.m., men blir inte så mycket klokare.
Under åren har några pusselbitar fallit på plats och hon säger själv, att hon aldrig ska berätta vad hon har varit utsatt för.

Exempel på onormala situationer:
På morgonen innan vi gick till skolan så skulle vi söva de barn som vi väckt. Detta bidrog till att vi kom försent till skolan, eller kom inte alls till skolan den dagen.

Jag och min bror skulle föra dagbok över vad vi åt när vi besökte vår biologiska pappa. Vi skulle heller inte svara på tilltal, ta emot några gåvor m.m.

Vi fick ingen kvällsmat. Vi syskon fick sitta i trappan och titta på medan mamma o styvfar åt, sedan fick vi bråka om matresterna. För att mina syskon skulle få mera mat så ropade de på mamma och frågade ”Ann-Marie ska inte ha någon mat va?”
Och till svar instämde mamma. Innan vi gick och la oss för kvällen kunde vi få någon smörgås som vi inte blev mätta på. Vi skulle äta oss mätta i skolan hette det.

Långa perioder av isolering. Vi fick inte gå ut, träffa vänner, leka m.m.

Vi blev även isolerade från omvärlden. Vi är inte uppvuxna med kommunikation mellan två/flera människor, tv, video, böcker, tidningar, telefon m.m. Mamma o styvfar pratade aldrig med oss. De bara skällde, gapade……

Firande av födelsedagar o högtider existerade i princip inte. Jag kan inte minnas någon födelsedag när jag var barn och jag bodde hos mamma då vi fick tårta, kakor o.s.v.

Vid den fysiska misshandeln så var det mest styvfar som var den aktive. Händelserna uppstod ofta när han kom hem från jobbet och var trött, (knytnävsslag, sparkar m.m.). Och det är klart med fem barn hemma så var det väl inte alltid så lätt att få lugn o ro.
Ibland hände det även när de var fulla, när han körde bil o.s.v. Han blev irriterad på oss för att vi inte var tysta i bilen. Jag minns några tillfällen då han riktade ett knytnävsslag mot oss barn som satt i baksätet.
Så bilfärderna var inga tillfällen som vi njöt av.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post122

Att bli fosterhemsplacerad

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, December 21, 2014 11:38:30

Den första familj som jag kom till bestod av en mamma och pappa med två barn. De var en s.k. jourfamilj och hade inga andra fosterbarn förutom mig, tillfälligt.
Jag kände, under den tid, som jag var hos dem, att jag var i fokus, något som jag inte var van vid. De var omtänksamma, snälla, men bestämda. De var noga med att jag hade något att göra och det var under den tiden som jag började spela basket. De skjutsade till träningar och till skolan.
Att spela basket passade mig perfekt. Jag har alltid gillat bollsporter.

De var bra på alla sätt och vis, även barnen. De släppte in mig. Jag fick bli en av dem. Men ibland kunde jag bli avundsjuk. Deras barn hade det så bra. De hade föräldrar som brydde sig. Jag tänkte många gånger, tänk om jag var i deras ställe, tänk om jag var deras barn. Många gånger fick jag intala mig själv att du vet hur det ligger till, det är bara att acceptera fakta. Fortsätt att vara stark.

Vad kan göras bättre?
När man har levt i en sådan värld som jag har levt i så vet man inget annat och inget bättre. Allt är inte självklart. Det som är självklart för dig, är det inte för mig.
Tar några exempel.

- Jag såg mina socialsekreterare som vänner och anförtrodde dem allt. Kan vara bra, men det kan bli väldigt fel.

- När jag flyttade till Norrköping, till nästa familj, som skulle bli min permanenta, så slutade jag med basketen. Jag trodde att jag var tvungen. Ingen frågade om jag ville fortsätta och tanken föll mig inte in. Jag bara slutade.

Vad vill jag säga med detta?
Jo, det är viktigt med kommunikation. Att myndigheterna förklarar var en flytt innebär, frågar vad han/hon tycker är roligt och vill fortsätta med när han/hon flyttar. Vilka mål man har m.m. m.m.

Böcker och informationsmaterial om familjeplacering borde finnas liksom de roller som socialsekreterare m.fl. har.
Det skulle ha underlättat för mig.

Trots allt så önskar jag läsarna en God Jul.
























  • Comments(1)//runudden.skrivovin.se/#post115

Världens bästa fosterföräldrar

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Fri, September 19, 2014 10:48:10

Jag
Några av er känner mig som den anonyma kvinna som gästbloggar hos Torbjörn Ohlsson. Några av er känner mig genom att ni är vän med mig på olika sociala medier.
Mitt namn är Ann-Marie.
För er som gissar vem jag är så vill jag inte att ni kommenterar detta offentligt.

Jag har tidigare berättat om min svåra uppväxt med övergrepp och misshandel på många olika sätt. Nu vill jag berätta om en bra period när jag bodde i en fosterfamilj i fyra år. Denna period var lugn och jag vill berätta lite om dem. De var världens bästa föräldrar.

Den goda familjen
Mamman är född i Finland och pappan i Libanon. När de kom hit till Sverige så började de att arbeta som lokalvårdare och startade sedan egen städfirma. Mamman utbildade sig senare till undersköterska och har idag fast arbete inom vården.
Pappan avancerade till yrken som fastighetsmäklare och arbete inom bank.
På sidan om har de haft uppdrag i kommunen som jourfamilj och familjehem. Genom årens lopp så har de hjälpt jättemånga personer och familjer att komma på fötter igen. Många av dem som de har hjälpt har gått igenom stora problem såsom alkoholmissbruk, misshandel, tortyr m.m.

Jag är så tacksam för att jag har fått bo hos dem och fått lära känna dem. De har även hjälpt en nära vän till mig då han blev hemlös. De kontaktade olika myndigheter, och genom gemensamt arbete så fick han en ny lägenhet (bostadsrätt).
Idag bor han i sin lägenhet, har fast arbete och är en bra samhällsmedborgare.

Jag har svårt att förstå de som vill stänga våra gränser för sådana personer.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post102
Next »