Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Det som är självklart för dig är inte självklart för mig

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, August 10, 2014 17:27:13

Att växa upp under annorlunda omständigheter är inte lätt (alkoholmissbruk och barnmisshandel). Det har påverkat mig mycket även vuxenlivet.

T.ex. hur gör jag då vid i följande situationer?

I juletider skall julgranen kläs, under påsken skall det hämtas in påskris som skall dekoreras, i midsommartider skall midsommarstången kläs o.s.v. Jag kan nämna hur många exempel som helst.

Under livets gång har jag fått studera hur andra gör och det får jag göra än idag. Min självkänsla och självförtroende är inte det bästa och det får jag ibland känna av när jag befinner mig på olika platser….
”Kan du hämta det?” ”Kan du göra det?” Ja, ramsan kan göras lång.

När situationer inträffar kan jag ibland bli paralyserad eller stå som handfallen ”Vad gör jag???” Ibland skjuter jag ifrån mig ansvaret för att jag inte kan (tror jag). Ibland tar jag reda på information via internet t.ex. Youtube (Hur gör man…..?).
Nej, som sagt var det är inte lätt. Ibland önskar jag att jag hade vuxit upp normala omständigheter, men jag får då intala mig själv att så är det inte. Det är bara att acceptera.

Mitt råd till dig som förälder, till er som är aktiva i olika föreningar, kyrkan o.s.v. låt barnen vara med.
Låt barnen vara med för att de ska få lära sig hur man gör när julgranen skall kläs och påskriset dekoreras. Låt dem inte bara titta på. Uppmuntra dem till att ta egna initiativ. Låt dem få känna att de kan. Detta är jätteviktigt för självkänslan och självförtroendet. Det jag säger nu gäller inte bara barn i yngre åldrar. Har du en tonåring eller en ungdom hemma? Låt han/hon vara med när maten skall lagas, när vardagsrummet skall tapetseras om m.m.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post94

Att arbeta för barnens bästa

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, July 27, 2014 11:38:59

I media kan vi läsa om ett antal fall där sociala myndigheter har särat på syskon och stoppat umgänget mellan barn och förälder/föräldrar.

Jag är ett offer för sådan behandling och jag kan säga att en sådan arbetsmetod är definitivt inte att arbeta för barnens bästa. Visserligen finns det många fall och alla ser olika ut beroende på bakgrund, nuläge m.m.

Utifrån min erfarenhet vill jag säga så här:
I de fall där någon eller båda föräldrarna väljer att stöta bort sitt barn eller flera barn, då kan det vara ett skäl för att omhänderta ALLA barn. Att stöta bort sitt barn indikerar på att en person mår dåligt eller att han/hon har problem som man inte har tagit itu med (kanske vet han/hon inte om det själv).

Försök därefter att få till ett umgänge med föräldrarna (obevakad/bevakad) och vid placering se till att de hamnar i samma jourfamilj/fosterfamilj.





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post91

Jag är dotter till alkoholister

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, July 15, 2014 22:02:45

Jag är dotter till f.d. alkoholister. Jag vet inte så mycket om deras bakgrund. Mamma växte upp med båda föräldrarna och en biologisk syster. Föräldrarna led av alkoholproblem (deras föräldrar i sin tur hade också samma problem).
Hennes syster var enligt henne själv ”favoriten”, duktig i skolan och accepterades i hemmet och av övrig släkt.
Mamma blev ”svarta fåret”.

När det gäller pappa och det jag vet om honom…
Han blev mobbad under skoltiden, hade kraftig övervikt som bara blev värre med åren. Uppväxten beskrevs av de som kände honom som stökig, troligtvis med kriminell bakgrund (i unga år). Han hamnade i stora skuldfällor, fick lägenhet, blev hemlös o.s.v.
De sista åren i hans liv så bodde han i farfars lägenhet.

Ett minne som jag har…
Ibland när jag träffade pappa var han ute och letade efter pantburkar och flaskor. Vid ett tillfälle så berättade han till mig att han kunde tjäna drygt 3000 kr i månaden (gäller säsongerna då det pågår många fotbollsmatcher), Han hade koll när det var match, eftersom det var då han kunde tjäna ”de stora pengarna”. När jag var hemma hos honom så uppvaktade jag honom. Jag städade, lagade mat o.s.v. Jag mådde aldrig dåligt när jag var hos honom. Om jag ska säga något negativt så var det väl hans vänner….De var inte de bästa, men jag höll mig på avstånd från dem.

På äldre dagar var pappa en respekterad person. När han dog var kyrkan fullsatt (många vänner var från länkarna, bridgen o.s.v.).



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post90

Jag lider fortfarande

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, May 29, 2014 08:37:23

Jag mår fortfarande, av och till, dåligt över de beslut som togs år 87. Att jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad som barn har jag inga direkta men av. Det blev till en vana…

Anledningen till att det är jobbigt är att jag måste vara tyst. Om jag berättar något så blir jag straffad igen, av anhöriga, som bryter kontakten med mig igen. Det var ju jag som fick straffet när jag med hjälp av vänner anmälde familjen för det som jag och syskonen blev utsatta för (barnmisshandel och alkoholmissbruk m.m.).

Straffen;
1. Socialförvaltningen placerade mig och min helbror i varsin fosterfamilj.

2. Socialförvaltningen beslöt att tre av syskonen skulle vara kvar hos mamma. Resultat, de har växt upp med hennes värderingar d.v.s. att det är okej att bryta kontakten med x om x går ut med något offentligt. Det är okej att x betyder mindre än de övriga syskon. Det är okej att x barn betyder mindre än övriga barnbarn m.m. Ja, listan kan göras lång.

3. Socialförvaltningen bröt relationen mellan mig och min pappa. Jag fick aldrig veta något.

4. Relationen med anhöriga är idag på vänskapsnivå. Jag betyder inget….inte heller för min bror. Han har tagit avstånd från familjen (till en viss del). Det blir jobbigt att umgås då för mycket minnen/känslor gör sig påminda. ”Det är bättre att förtränga…..”

5. Socialförvaltningen ingrep inte när mamma bröt kontakten med mig och min bror.

6. VEM FANNS FÖR OSS?

Vi övriga syskon fick ingen upprättelse för allt som vi har gått igenom. X fick en dom på sig för misshandel PÅ ETT BARN VID ETT TILLFÄLLE.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post82

Beskedet

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, May 18, 2014 20:24:48

Året var 1987. Jag hade för någon månad sedan fått beskedet av min fostermamma. Hon lät hälsa från från socialförvaltningen ”Mamma vill inte ha någon kontakt med dig. Det gäller även syskonen. Du får inte träffa dem heller”
Jag minns inte om brorsans namn nämndes…”vill inte ha någon kontakt med dig eller x”. Det kom som ett dråpslag i ansiktet.

-Hörde jag rätt?

-Nej, det kan inte vara sant.

”Det har inte mamma sagt. Hon är inte så korkad så hon bryter kontakten med sina egna barn. Hon vet ju vem som har gjort fel. Hon skulle ju begära skilsmässa från x.

Det var många tankar som for genom mitt huvud denna dag. När jag fick beskedet så grät jag inte. Inte vad jag minns i varje fall. Jag bodde ju inte hemma nu. Jag bodde ju i en tillfällig fosterfamilj. Här kunde jag ju inte visa mina känslor. >
Jag har svaga minnesbilder av hur jag på kvällen låg i sängen i mitt rum. I fönstret hängde gröna rullgardiner som bidrog till att det var kolsvart i rummet. Jag minns hur jag tittade mot dörren några gånger. Under dörren såg jag ett ljust sken av alla lampor som lyste på övervåningen. Margreth och Börje satt och tittade på tv. Jag tog kudden över ansiktet och grät hejdlöst, samtidigt som jag var tvungen att vara tyst. Ingen fick ju höra mig.

-Vad var jag rädd för? Det vet jag inte.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post80

Marina - brinner för hundar

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, September 26, 2013 18:29:20

Jag har arbetat ideellt med omplacering av framför allt hundar i nära tjugo år… Vad jag önskar att fler kunde dra sitt strå till stacken och inte tänka ”pengar” om allt De tar sig för!
När man arbetar ideellt så arbetar man gratis men som det har varit för min del har detta inneburit under en lång tid att jag även har gått oerhört mycket back rent ekonomiskt då jag har varit tvungen att ta mycket pengar ur min privata plånbok något som jag egentligen inte alls har råd med… men vad gör man inte för djuren?

Jag har dels en Facebooksida med ca 4000 medlemmar men för någon månad sedan öppnade jag även upp Föreningen Hundskyddet igen – den har legat i träda under flera år – just på grund av att det är viktigt att kunna söka sponsring och stöd i form av hundmat men även i pengar då ex veterinärer sällan kan betalas i hundmat!
Jag hoppas att vi snabbt ska kunna få ihop en buffert! Jag sköter det mesta själv framför allt med min fb-sida där jag formulerar och lägger upp annonser, tar emot intresseanmälningar på djuren, svarar på mail, sitter i telefon, utreder och ser till att hembesök i de tilltänkta familjerna görs.
Här är mina hundvänner runt om i landet guld värda! Utan Dem hade jag aldrig klarat det då jag omöjligt kan åka land och rike runt för att göra alla hembesök. Jag önskar att så många fler verkligen ville/kunde göra något istället för att bara sitta och ”tycka” massor… det hjälper inte någon att någon sitter och säger ”Stackars Den/De…” framför tv.n eller bakom sin tidning. En del sätter på sig skygglappar och vill inte se för så länge som De inte ser finns det inte och då kan De fortsätta leva i sin inbillade rosa, lilla bubbla utan några bekymmer… ”Vad hjälper det om jag…” Alla k a n göra något!

Vi alla brinner ju för något vare sig det är att arbeta med trasiga ungdomar, naturen, hemlösa… eller att finna hem åt djur. Jag gör inte detta för att jag tycker att det är roligt, tro mig, det är inte roligt på något vis och jag gråter bittra och heta tårar i stort sett varje dag… Jag gör det inte heller ”för att det känns bra”… som många gärna vill tro! Nej, jag gör det för att jag k a n, jag har kunskapen och kärleken för djur och även för människor och även om jag är sjukpensionär med flertalet sjukdomar så gör jag vad jag mäktar med och lite till och detta just för att jag k a n! Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag bara ställde mig åt sidan för att tyst titta på allt elände som sker i världen och detta är på det sätt som jag kan dra mitt strå till stacken för att göra världen lite ljusare!
Jag tycker att var och en ska sätta sig ned och rannsaka sig själv… Sätt Er bara en liten stund i detta stressade, kalla samhälle där vi knappt tittar på varandra längre… andas och tänk efter vad Du anser är viktigt i Ditt liv! Det är inte alltid pengar som är viktigast även om pengar är viktigt för alla olika ideella föreningar och så även privat så är tid också oerhört viktigt… och om man arbetar så mycket att man inte har tiden kanske man kan avvara en liten summa varje månad till en förening som man anser gör ett riktigt gott arbete så att De lättare kan fortsätta med att kämpa… för Dig… för oss!
Försök att ge lite mer av Er själva… det är inte farligt! Älska inte bara just De Ni har omkring Er, älska världen och rädda henne! Hon behöver oss!
Var rädda om varandra och älska!
Marina

  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post34

Bloggerskan som slutade blogga

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, September 25, 2013 22:51:28


Sveriges största Dalslandsbloggerska slutar blogga.

# jag ställer klockan en halvtimme senare

# jag glömmer att ta med mig kameran överallt

# jag läser nästan inga bloggar alls längre

Att sluta blogga var ett stort steg - och en lättnad.

Att ha bloggat i väl dryga två år har inneburit mycket jobb, stort engagemang och ägnats många timmar åt varje dag.

Nu är den tiden frilagd.

Att ha röva full med haters är inget att önska någon. Och vad värre är att det blir så jäkla ögonbrynshöjande när man inser att det är ett par utav vännerna på facebook exempelvis som är de största gnällspikarna. Speciellt en som alltid tyckte att jag skulle ha sista ordet. Som själv alltid visste bäst. Sånt när ingen.

Då min huvudsakliga första tanke med bloggandet var att "bli någon" trots ålder o övervikt, så jobbade jag på bra. Och jag visste att jag kunde skriva. Så fick jag en kamera och bloggen drog iväg. Kul som bara den.

Kom med i P4RadioVäst.

Och försökte ragga sponsorer och sälja reklamplats.

Ingen kan inbilla mig att man bloggar för att hålla det man skriver för sig själv. Då borde ju bläckhorn o gåspenna ha sålt slut för länge sedan. Nej. Man vill synas och få cred.

Många bloggar är urtråkiga. En del rent vansinnigt viktiga.

Men att skriva att "det här är en blogg om lilla mig och mina tankar och krummeluriga funderingar och jag älskar att starta debatt o följ min väg i livet i med- och motgångar på slingrande stigar med toppar och dalar...." O herre, ge mig styrka. UNDVIK.

Heja alla er som just startat en blogg och ni som bloggat länge.

Jag står nu inför flytt i dagarna till en gammal arbetarbostad vid ett nedlagt tegelbruk. Nytt jobb på ny skola. Jag har börjat löpträna och tänkte mig att läsa fler böcker.

Men skrivandet då?

Jo, det ligger där och gnager.

Troligtvis kommer du att se mig uppkrupen i en djup fönsternisch i ett gammalt hus med levande ljus och - vem vet - gåspenna och bläckhorn.

Jeanette Sandelin, Ödeborg.

  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post33

Att söka sina rötter

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, September 25, 2013 22:47:06


Jeeva Håkansson, som har sökt sina rötter i Indien, berättar här en episod som berörde henne och även mig! / Torbjörn


Vid Högsta Domstolen i Madras

En dam från mitt barnhem följde med mig till HD och eftersom indier inte är så snabba så hann vi prata mycket. Finns en sak som hon berättade som verkligen berörde mig. Detta tog hon upp själv utan att jag sa något själv.

Hon berättade att de hade adopterat bort ett barn på mitt gamla barnhem (ej utlandsadoption) och att det barnet ville söka upp sina föräldrar. Saken var den att den biologiska mamman inte ville träffa sitt biologiska barn. Hon var mycket bestämd att hon inte ville vare sig se eller veta av barnet. Personalen hade försökt att övertala henne men de var motvilja.
Tillslut hade en utav personalen sagt att om hon bara fick en snabb titt på barnet så skulle de räcka och då fick även adoptivbarnet en del av kakan om ni förstår vad jag menar. Barnet var införstått med att det inte blev mer än så. Mamman och barnet fick se varandra.

Dagen efter kommer en kvinna till barnhemmet. Det var mamman som gråter något vansinnigt. Hon berättade att hon varit rädd att barnet skulle vara arg för hennes handling. Detta hade hon mått dåligt av och burit med sig varje dag. Det låg och gnagde och hon hade tänkt på barnet varje dag efter att hon lämnat det. Efter att ha sett barnet ångrade hon sig därför och ville träffa barnet en gång till om det var ok. Idag har dom daglig kontakt med varandra, barnet och modern.

Damen berättade att det hade berört henne så mycket och efter det har hon förstått hur viktigt det är att för adopterade att få träffa sina biologiska föräldrar igen och att banden till de biologiska är så mycket starkare än vad vi tror.
Och det var därför hon hade tagit sig tid att följa mig till HD. Hon ville göra en god gärning och om hon bara kunde hjälpa mig en liten bit närmare mina föräldrar så kändes det viktigt för henne.

Kändes oerhört roligt och berörande att höra historien och det känns som en bekräftelse på att det jag försöker förmedla till människor, men som alla inte tycks förstå hur viktigt det är, att få träffa sina biologiska barn/föräldrar. De som tror att adoption enbart är en god gärning och att tacksamhet och barn är en rättighet. Att känslorna bara försvinner för att föräldern lämnat barnet som kommit till en ny familj

  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post32
« PreviousNext »