Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Männens Blåkulla - Glöm kvasten

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, March 21, 2016 17:02:11

Varför är det bara kvinnor som åker till Blåkulla?
Häxor, visst, men ändå. Föreslår nu av jämställdhetsskäl, att även männen åker iväg. Givetvis inte samma Blåkulla som häxorna utan till ett nytt som är under uppbyggnad. Det här är ett scenario.

Kvasten
Glöm det. Vi åker business class. Att balansera på ett kvastskaft passar inte. Bekväma stolar, d.v.s. fåtöljer är det som gäller.
Vi har i förväg valt innehållet i våra personliga minibar och även valt vilka filmer som ska visas under flygresan.
Vi har självfallet också valt hur personerna som ska serva oss på resan ska vara. Tänker på ålder, klädsel, hudfärg, för att nämna några saker.

Kaffepanna
Nä, vet ni vad, nån ordning får det väl vara. Jag har redan berättat om barskåpet.

Katt
Nä, vi kanske har någon allergiker med oss. Vi tvingas fånga våra möss själva.

Resan
Som alla andra resor i livet så blir ju även denna vad vi gör den till. De rykten som går om utökad nykterhetskontroll för kvaståkarna berör inte oss. Vi glider förbi allt sånt. Inget att ödsla energi på.

Nä, vi har annat för oss.
Förutom att vi ser dokumentärskildringar om hur häxor behandlas och bestraffas, för säkerhetsskull i ”tur och ordning”, så har vi djupsinniga diskussioner om det allmänna världsläget. Samtalen kommer att kretsa omkring:

- Flyktingarna, de är väl ändå tungt kriminella, som planerar terrorhandlingar vid Grytans skjutfält.

- Tiggarna, det är väl ändå tungt kriminella som sitter vid butikerna. Gissningsvis planerar de terrorattacker och drar in massvis med miljoner i sina burkar.

- Och man måste ju förstå att folk placerar sina pengar utomlands och inte skattar för dem. Skattepengarna går ju bara till att underhålla alla kriminella som kommer hit och planerar terrorattacker.

Framme
Snabb transfer till de enorma lyxhotellen. En utifrån betraktare skulle nog tro att det är medlemmar från någon exklusiv förening som anländer. Det är vita medelålders med hornbågade glasögon, högt hårfäste, klädda i jeans och skepparkavajer eller dyra Lyle o Scott tröjor.

Efter en snabb och diskret incheckning samt valfri välkomstdrink samlas de flesta i olika grupper. Eftermiddagens aktiviteter ska börja och det är tydligt att det är golf som gäller.
Det verkar också som många varit här tidigare och öser beröm över banorna och den service som den kvinnliga caddien ger. Varje deltagare har i förväg beställt sin caddie för första dagen.
Deltagarna transporteras ut till olika banor och försvinner ut på sina rundor. Stämningen är avspänd och alla verkar förväntansfulla inför eftermiddagens runda.

När de senare återvänder till sina hotell är stämningen hög. Skratt och skämt avlöser varandra och de berättar om sina puttar, pullar, pushar, pilsnerbollar och inte minst alla hole-in-one. Alla har sina caddies med till hotellet, som med stora ögon och putande munnar trycker sig tätt intill sina skrattande och skrytande hjältar.

Efter några drinkar går spelarna, med sina caddies, till rummen. De behöver dusch och massage innan middagen.

Middagen
I år har man kopierat nobelfestens meny som består av piggvar och kammussla till förrätt, glödbakad kalv svept i svamp till huvudrätt och körsbärsblommar med smak av kaffe och mandel till dessert. Några har valt nobelfestens viner, medan andra kör genomgående med champagne.

Redan när middagen börjar är stämningen hög. Den fina maten förhöjer den ännu mera. Underhållningen är förstklassig och när den avslutas med en lättklädd thailändska dansuppvisning kan man nästan ta på den laddade stämningen i festlokalen.

Det är bara caddiesen som inte jublar. Det här är bara första kvällen och de väntar ytterligare sex dygns arbete.
I morgon börjar jämförelserna och köpslåendet mellan herrarna vem som ska ha vilken caddy under det kommande dygnet.











  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post172

Vår bästa tid är nu

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, January 18, 2016 09:02:07

Hur väl stämmer budskapet i den kända sången?
Jag har funderat omkring detta med utgångspunkt från våra olika perioder i livet.

Du föds och du är totalt hjälplös och utlämnad. Du klarar ingenting om inte dina föräldrar hjälper dig och den första tiden är det väldigt mycket mamma som gäller. Hon producerar din mat och tar dig till ditt bröst.
Du omhuldas och sköts om. Du beundras och luktas på. Du är ett underverk.
En skötande generation och en omskött generation.
Din bästa tid är nu.

Du växer och lär dig en massa saker. Hela tiden med föräldrarna som håller ett vakande och beundrande öga på dig. Du blir vuxen och du sköter dig själv. Förhoppningsvis så sköter sig också dina föräldrar själva.
Du roar dig. Livet är en fest.
Din bästa tid är nu.

Du blir förälder och blir en skötande generation.
Du är i ekorrhjulet. Allt snurrar snabbt och ibland ännu snabbare. Men du är i din krafts dagar och du orkar hur mycket som helst, åtminstone av det som berör dina barn.
Du ser dina barn växa och utvecklas, inget är härligare.
Din bästa tid är nu.

Du lämnar den mest intensiva tiden. Stiger av ett ekorrhjul för att möjligen stiga in i ett annat som förhoppningsvis inte snurrar lika fort.
Du befinner dig förmodligen i en behaglig situation. Du kan visserligen vara en skötande person till dina föräldrar och givetvis också till dina barnbarn. Men när det gäller barnbarnen så är det primära ansvaret inte ditt.
Nä, du reser en del, du sover på mornarna, du sysslar med det som du inte haft tid med tidigare.
Och du undrar givetvis varför barnen har blivit så pedantiska i uppfostran av sina barn...
Du är en delvis skötande generation och en delvis fri generation.
Din bästa tid är nu.

Du lämnar din, till stor del, fria tillvaro. Det är dags för krämporna. Du rör dig inte lika kvickt som tidigare. Du reagerar långsammare på olika ljud.
Du ifrågasätts, varför är du så ängslig, det är väl bara att köra på som vanligt …..
Men det är tydligen inte bara att köra på. Du blir inte piggare, du får inte mindre värk. Barnbarnen som du gullade med, känner inte igen dig på samma sätt. Du diskuterar inte med samma glöd.
Du beundras inte som när du var litet barn. Du känner dig förmodligen i vägen emellanåt.
Du blir åter en omskött generation. Dina barn är till stor del dina skötare.
Det blir jobbigt.
Din bästa tid var då…...



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post163

Marie – PR kvinnan som vill ha roligt.

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, September 06, 2015 18:30:15

Foto: Martina Wärenfeldt, Mstudio

Marie Hagberg och jag har varit facebookvänner i flera år, utan att känna varandra närmare. Några kommentarer och tummar emellanåt är ungefär den kontakt som vi har haft. Men jag har ändå följt henne och hennes ”Hjälp en journalist” regelbundet och gillar hennes sätt att skriva. Ofta rakt och tydligt, ibland provocerande, men aldrig ogenomtänkt.
Och eftersom hon driver ett företag som jag vet att många av mina bloggläsare skulle ha nytta av, så ställde jag några frågor till henne.

Drivs av
Marie drivs av en stark skaparkraft och trampar ofta upp nya stigar. Att hon i någon form skulle bli företagare kändes tidigt naturligt för henne. Småföretagarna är hennes hjältar. En lärdom och insikt som hon förmodligen fått av sina mor- och farföräldrar.
Farfar och farmor var hårt arbetande bönder i Småland som slet hårt på sin gård. Morfar drev en livsmedelsbutik och var en av initiativtagarna till Bellmansdagen i Hagaparken. Han skrev också flera böcker om Sundbyberg och startade Sundbybergs hembygdsförening.

Hon tror själv att det är morfar hon liknar allra mest, vilket också märks i det hon sysslar med.

Företag och skrivande
Hennes passion för företagande gjorde att hon hoppade av studierna i naturvetenskap på universitetet och startade ett bemanningsföretag i reklam- och mediabranschen.
Att göra reklam, både för egen del och genom att utbilda andra, har blivit något av hennes specialitet. Eller vad sägs om att hon under sin tid som frilansande PR-konsult och journalist blivit intervjuad i radio, tv och tidningar omkring 1 500 gånger av tidningar som DN, SVD, Metro, Expressen, Aftonbladet, Amelia, TV4… och många många fler.

Det som nu upptar det mesta av hennes tid är företaget ”Hjälp en journalist.” Inspiration till det företaget fick hon från den amerikanska motsvarigheten "Help a Reporter Out". Eftersom Marie själv hade frilansat som journalist och visste hur svårt det ofta är att hitta intervjupersoner till sina artiklar, passade företagsidén henne perfekt.

I korthet går idén ut på att Marie hjälper personer som vill bli omskrivna i tidningar men antingen inte vet hur de ska göra för att flirta in sig hos journalisterna eller inte har råd att anlita en PR-konsult. Samtidigt hjälper hon journalister att snabbt och effektivt hitta intervjupersoner till deras artiklar, radio- och tvprogram.

Du kan läsa mera i ett PR-häfte som heter "Vad alla företagare borde veta om PR." Det går att ladda ner gratis från hemsidan www.hjalpenjournalist.nu.

Att skriva är också en passion och Marie har bl.a. skrivit fyra relationsböcker och gett ut ett relationsspel.

Mera då
Bondegenerna efter farmor och farfar lever vidare i Marie. Hon trivs i rollen som månskensbonde på svärmors gård och hjälpa till att ta hand om korna och ”hittekatterna.”

Vidare är det viktigt för henne att ha roligt. "Att maximera roligheten i livet", är lite av hennes ledord och menar med det att göra så mycket skoj som är möjligt.
Hon minns vad hon svarade sina föräldrar när de skrattande brukade fråga vad de skulle ha henne till. ”Att leka med”, var hennes standardsvar. Och hon har hunnit med mycket roligt och sammanfattar en del så här:

- Jag var Sveriges första fjärilsskötare på Fjärilhuset i Hagaparken
- Jag var Sveriges första dejtingcoach
- Jag har restaurerat slott från romartiden i Frankrike
- Jag har skrivit en artikel om glasscaféer i Paris till resetidningen Vagabond
- Jag har fått lön för att klä ut mig som Helsingfors domkyrka
- Jag har en (inaktiv) FB-sida som heter ”Maries rebellskola”

Drömmar
I ett positivt sinnelag finns, trots mycket arbete, alltid plats för drömmar och Marie har fortfarande mycket som hon vill uppleva. T.ex. skulle hon vilja botanisera vartenda café i hela världen och äta massvis med italiensk glass. Hon vill också tjäna så mycket pengar så att hennes make också skulle kunna bli en digital nomad.

Och hon avslutar mina frågor, på samma sätt som hon började dem. ”Jag är larvigt lyckligt gift med världens bästa Johan.”

Min avslutning blir. ”Gör ett besök på: www.hjalpenjournalist.nu









  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post145

ALLA kan göra någonting.

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, May 12, 2015 11:14:35

”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra någonting.”
Jag tror att alla känner igen sig i det uttrycket och många har säkert själv yttrat något liknande när man sett teve-program om svält och förtryck i världen. Många lämnar då ett bidrag och det är vackert så.
Men så finns det personer som gör ännu mera, tänker till lite extra och som har förmågan att göra ännu mera skillnad.
Jag ska berätta om en sådan person, vars mod och engagemang jag beundrar och som jag hoppas att ni medverkar till att sprida kännedom om.

Inger Broman, hemma i sin bostad i Östersund

Inger Broman
Inger har en bakgrund som psykoterapeut och har i den rollen träffat många personer, som i sin ungdom utsatts för olika typer av övergrepp. Hon har träffat många som haft det jobbigt och kanhända har den erfarenheten bidragit till att hennes hjärta klappar för personer som har det svårt. Kanhända är det också en naturlig och inneboende känsla hos henne som skapat hennes engagemang.
Idag klappar hennes hjärta väldigt hårt för en grupp som har det mycket svårt, nämligen landsortens kvinnor och barn i Kenya.

Kenya och Martens Africa
Ingers engagemang i Kenya startade år 2005 när hennes barnbarn Charlotte Mårtén arbetade som volontär där. Hon hade träffat en ung man, Dominiqe, som var mycket sjuk och var nära att dö av svält. Charlotte samlade in pengar och hjälpte Dominiqe att tillfriskna. Senare bekostade Charlotte, Inger och deras vänner Dominiqes utbildning och han arbetar nu i en stor Kenyansk bank som it-tekniker. Vid sidan av sitt bankarbete arbetar han mycket aktivt i den organisation som Charlotte startade och som har namnet Martens Africa.

När Charlotte senare började studera i USA tog Inger huvudansvaret för organisationen och har därefter besökt Kenya vid fyra tillfällen och hennes engagemang blir väldigt tydligt när hon berättar om sina upplevelser. Vid en resa år 2009, tillsammans med Birka folkhögsskolas Afrikalinje, gjorde hon på egen hand en äventyrlig färd till Matungu, som ”hennes” by heter:
— Jag togs emot som en kunglig. Med sång och dans och en aldrig sinande ström av kramar, berättar hon med tårar i ögonen.

Hiv -Aids
Inger har många episoder att berätta från sina resor och det är inte svårt att förstå varför hon känner så starkt för människorna i Kenya. De lever i en vardag och verklighet som är mycket främmande för oss svenskar:
— Ett starkt minne för mig är när jag följde en sjuksköterska ut i skogen. Vid en stigkorsning samlades en stor grupp med personer som alla skulle testas för hiv/aids. Testerna är gratis, men vi hade samlat in pengar så att sjuksköterskan kunde åka till platsen.

Hiv/aids tester vid en stigkorsning i skogen.

Projekt
Hon berättar vidare om hur hon medverkat till att starta ”Merry – go – round” grupper. Kvinnor som träffas hemma hos varandra, håller möten, beslutar om projekt, samlar pengar m.m. Av pengarna sätts tio procent in på ett bankkonto medan resten tillfaller kvinnan de har besökt. Pengarna på bankkontot används sedan för gemensamma projekt, som kan vara tillverkning och försäljning av majsmjölk, eld-trädodling, hönsuppfödning, m.m. medan pengarna som lämnas till kvinnan kanske räcker till hennes första par skor till sina barn, som då kan gå i skolan. Skolan i Kenya är gratis, men inte den obligatoriska skoluniformen.
Projekten drivs i olika byar och vid ett tillfälle vandrade Inger tillsammans med en grupp kvinnor från en by till en annan:
— Vi gick omkring fem timmar och det anslöt fler och fler kvinnor längs vandringen. Jag visste inte var jag var och jag förstod inte ett ord av vad kvinnorna pratade om, men jag kände mig helt trygg i deras sällskap.

Här vandrar Inger tillsammans med Kenyanska kvinnor mellan två olika byar som driver ”Merry – go – round” projekt.

Just detta med tryggheten hos Kenyanerna är något som hon gärna återkommer till. Eftersom det inte finns några hotell i Matungu bor Inger alltid hos någon av familjerna i byn. Enkla hyddor med jordgolv, halmtak, inga fönster, stenväggar och mycket begränsat möblemang. Toan finns ute på gården, ett enkelt skjul med ett hål i marken:
— Men jag har aldrig någon gång känt rädsla i deras sällskap. Däremot glädje, tacksamhet och mycket kärlek.

Många har säkert sett bilder på kvinnor som sopar framför sina hyddor och är noga med att hålla rent och undrat varför.
Svaret är, att i den smuts som samlas framför hyddorna finns en larv som heter Giggas och som trivs i barnens fötter. Den kryper innanför skinnet, lägger ägg och äter av fotens muskler. Barnen drabbas av fruktansvärd smärta. Det finns speciella ”kit”, innehållande desinfektionsmedel och en vanlig stoppnål för att behandla de som drabbats:
— Men som vanligt är det de fattigaste som drabbas hårdast. De har nämligen inte råd att köpa en sop och hålla rent utanför hyddorna. Vi har därför samlat pengar och skänkt många ”giggaskit”, men behovet är gigantiskt.

Barnfot som angripits av Giggas

Förskola
Det projekt som Inger och hennes medarbetare arbetar hårdast med nu är att starta en förskola i byn Butula. Skolhus, brunn, pumphus och toalett är på plats. Det som fattas innan verksamheten kan starta är kök, d.v.s en hydda med kokmöjligheter och administrationsbyggnad. När skolhuset var klart ordnade byn med stor taklagsfest och Inger och hennes dotter Marie, som också är involverad i verksamheten, var bjudna som hedersgäster:
— Tror inte jag varit på en gladare fest. Barn och vuxna dansade, sjöng, läste dikter och visade stor tacksamhet och ödmjukhet för den hjälp de fått.

Den förskola som Martens Africa nu samlar pengar till.
De byggnader som syns är till höger, pumphus, litet hus mitt i bilden är toalett och den stora byggnaden är skolhuset. I tältet till vänster hölls invigningsfesten.

Inger håller tal i samband med invigningsfesten

Trots glädjen och tacksamheten vid invigningsfesten så är Ingers starkaste minne från den dagen en aidssjuk, tolvårig pojke som läste en egen dikt om aids. En lång dikt som slutade så här:

Ni vuxna ser till att vi barn får aids.

Uppskattning
Ni som läser det här förstår säkert att jag fascinerats av Ingers insats och för de projekt hon driver i Kenya. Det är svårt att beskriva det fina arbete hon gör och nu säger jag, som Inger brukar göra:
— ALLA kan göra någonting

Med det hoppas jag att ni som läser detta hjälper till och sprider kännedom om Ingers arbete. Det är hon värd.

Ni kan också följa hennes arbete genom att ”gilla” hennes/organisationens sida på Facebook. Den heter: Martens africa

















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post135

En resa i en facebookgrupp

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, June 23, 2014 18:20:36

Jag gissar att de flesta av er som är någorlunda aktiva på facebook, någon gång har blivit tillagd till en grupp utan att be om det. Mig har det hänt många gånger och jag brukar svära tyst för mig själv, ibland berätta på min egen wall, att jag själv vill välja de grupper som jag ska ingå i.

En grupp som jag för flera år sen blev inlagd i och gick ur efter en kort tid handlade om att skaffa nya fb-vänner. Gruppen och gruppens människor var i många fall intressanta och jag lärde mig varför det finns krig och terror i världen. Vill ge er några exempel:

1. Den första som presenterade sig var en yngre herre. Han uppträdde allmänt nedlåtande om alla i gruppen och om alla kändisar som jag tror att han kände till. Personer som han blev vän med blockerade han och blev rätt snart utesluten.

2. Nästa person gick under namnet ”Bajsmannen.” Han hotade, terroriserade, skapade fejkprofiler som också blev medlemmar så att han kunde komma med hot med olika avsändare. Gruppens administratörer var extra utsatta och några av dessa personer belönades med bilder som han tagit på sin toalett, innan han hade spolat. Därför namnet. Han polisanmäldes givetvis men polisen hade svårt, eller ville eller kunde inte kunde inte gripa honom.

3. När ilskna kommentar börja komma om personerna som jag beskrivit här ovan då dök ”kärleksblommorna” upp. De ansågs sig ha förståelse för de sjuka individerna och skickade rosor och hjärtan flera gånger per dag. Gruppen började användas som deras privata sidor och de glömde totalt gruppens syfte. När ”föräldrarna” d.v.s. gruppens administratörer berättade detta för dem lämnade de flesta gruppen. Men de skrev aldrig ett ont ord om någon.

4. Och när någon bryter mot bestämmelser då dyker polisen upp. Tror att ni alla känner igen personen. Han eller hon finns i alla sammanhang där det finns regler. Om någon bryter mot dessa regler kommer den självutnämnde polisen och förklarar hur det ska vara. Inte alltid med den bästa pedagogiken. Förmodligen en kompetent person som hade svårt att visa sina kunskaper på ett trevligt sätt. Blev självfallet straffad genom uteslutning.

5. Men kampen var inte slut med detta. Finns det poliser, kriminella och ”kärleksblommor” så kommer även de stora ”frihetskämparna,” Personer som i alla lägen hävdar och värnar yttrandefriheten. T.om i en sluten grupp med ett klart uttalat syfte anser de att alla ska få skriva precis allt som de vill. Att försöka förhindra detta strider mot grundlagen.

När jag hade fått studera dessa personligheter lämnade jag gruppen. Jag var irriterad när jag lades till och förvånad när jag lämnade. Administratörerna gjorde ett fantastiskt jobb med att förklara varför gruppen överhuvudtaget hade bildats. Jag tror att gruppen finns kvar och jag hoppas att den nu fungerar som det var tänkt.

Förutom att jag fick en del fb-vänner som jag nu har nära kontakt med så fick jag lära mig mycket om vårt beteende mot varandra. Några karaktärer i gruppen kommer kanske att finnas med mig i mitt skrivande framöver och som sagt jag har förstått varför det finns krig och terror på jorden.







  • Comments(1)//runudden.skrivovin.se/#post87

När männen hade tillgång till Blåkulla

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Sat, April 19, 2014 14:56:40

De senaste dagarnas prat och bilder på påskhäxor och kvastar har gjort att jag, under en skön stund på ett renskinn i en snödriva, nästan dåsande kom till en viktig insikt. Jag har sedan flera år uppdraget av tidningen ”Påskhäxan” att dokumentera livet på Blåkulla. Till min stora förvåning hade tidningen inte tagit in mina reportage, trots att jag ansåg att det var sprängstoff.

Nu när jag hade fått frågan om att åka igen vågade jag inte. Jag hade hört att delar av det som jag skrivit hade läckt ut och jag skulle ha behövt livvaktsskydd, men Säpos livvakter var upptagna av att skydda ansvarskännande politiker i den s.k. Nuonaffären, så det fanns ingen hjälp att hämta för mig.

Jag hade landat helgen för påsk på BAP, (Blåkulla Airport) på deras största landningsbana. En jättelik bana där det stod massvis med Airbus och Boeings uppställda. Själv hade jag anlänt i en Boeing 747 från Arlanda, med omkring 400 gubbar som passagerare. Medelålders gentlemen med hornbågade glasögon, högt hårfäste, klädda i jeans och skepparkavajer eller dyra Lyle o Scott tröjor. Men en sak hade förvånat mig. Ingen hade sagt ett enda ord till sina närmaste medpassagerare. Med näsorna nertryckta i sina smarta telefoner eller laptops så skulle de inte ha reagerat ens om personen i sätet bredvid hastigt hade avlidit.

Snabb transfer till de enorma lyxhotellen som låg utspridda på lagom avstånd från flygplatsen. Jag hamnade på ett hotell som, enligt hotellpersonalen, oftast frekventerades av personer från finansvärlden och journalister. Vid några av de övriga jättelika hotellen fanns forskare från de stora universiteten. Oxford och Cambridges universitet brukade t.ex. årligen ha omkring 500 personer på plats, alla män.
Affärsmän i olika branscher, t.ex. kvasttillverkning, hjälpmotorer, säkerhetsutrustning fanns inkvarterade i de övriga hotellkomplexen.
Även inne i hotellbyggnaderna var det förvånansvärt tyst. Inte ens i barerna kunde man särskilja, mer än några lågmälda resonemang. Ingen ville avslöja något om sig själva.

Kvastarna kommer
Kvastekipagen började anlända under måndagen och det var de från USA och England som kom först. De pratade oavbrutet och verkade vara på strålande humör. ”Skönt att komma hemifrån en vecka” var en vanlig kommentar som ibland följdes av ”min man skulle åka till Sydostasien över påsken. Han har gjort det flera år nu och tycker det är så härligt.”
De hänvisades till KC (KvastCampingen) och försvann utan invändningar i riktning mot Campingplatserna. På kvällarna kunde man höra hur de sjöng låtar av Bob Dylan, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Grillröken kändes ända till hotellen.

När de nordiska ekipagen anlände under onsdagen och framförallt torsdagen så steg spänningen i området.

Alla slussades omgående till sina områden på KC men det dröjde inte länge förrän de första bråken uppstod. Grupper hade bildats med ”inlandshäxorna” mot häxorna från ”finområdena i storstäderna.”
I gruppen från inlandet ingick häxorna från Värmland och norrut. Jag kunde också konstatera att de från ”finomårdena” drack Latte medan de flesta av de övriga inte ens hade en kaffepanna med sig. På platsen där den brukade hänga fanns ofta en dunk, innehållande en blank, illaluktande, dryck. Allt eftersom kvällen fortskred ökade utfallen mellan grupperna och strax före midnatt så slogs alla så kvaststrån och dun flög all världen väg.

Trafiken
Men detta var inte det värsta. En timme in på långfredagsdygnet började de ljudlösa elbilarna gå i skytteltrafik och männen vällde in på campingområdet. Förhandlingar uppstod om att häxorna skulle följa med till hotellen. Häxor med rivsår stod tydligen allra högst i kurs.
De allra flesta tackade omgående nej till erbjudandena, men alla kunde inte motstå männens tjocka plånböcker. Snabbt och ljudlöst fördes kvinnorna till bilarna och färd till hotellen.

Denna trafik pågick därefter intensivt dygnet runt fram till lunch på annandagen, när återfärden skulle påbörjas.

Vid frukostborden var det fortfarande lika tyst som tidigare. Gubbarna satt med näsorna i de stora affärstidningarna, eller satt och knappade på sina laptops. Jag kunde ibland se stora bilder som de bearbetade och sedan monterade in i löpande text.

Hemfärd
Vid hemfärden såg alla trötta och slitna ut. Journalistisk bevakning, avancerad forskning kräver tydligen sina män, men ändå fortsatte de sina arbeten med sina datorer. Jag gjorde mig flera ärenden längs gången och kunde se fruktansvärda bilder där många män höll fast unga kvinnor iklädda endast huckle. Över axeln på en av dessa män såg jag hur han öppnade ett mail där avsändaren, en ung kvinna, hade klistrat in en bild av sig själv när hon dansade (?) med en modern kvast. ”love yo” stod det med stora bokstäver. Jag såg hur mannen vidare befordrade mailet via ett gruppmail.

När jag kom tillbaka till sätet ställdes sig en bredaxlad, renrakad grobian vid min sida. Han väste, ”ta bort det du skrivit”, samtidigt som jag kände något kallt och vasst mot halsen. Han tryckte till hårt och jag gjorde som han sa. Självfallet har jag lagrat en kopia i Molnet.
Jag kände med handen mot halsen och fick en svag blodstrimma på handen.

Just i det ögonblicket ruskade någon i min arm och jag tittade rakt in i två stora barnögon. Sigrid 4, räckte fram ett påskägg och frågade, ”vill du ha en godis” Jag log, glad över att ha blivit väckt ur dåsigheten och tog en chokladbit. Hon studsade därifrån men vände tillbaka efter några steg och frågade om jag ville ha en godis till. ”Men jag ska ju inte äta upp dina karameller” svarade jag. ”Jo, men du är okej” skrattade hon och sen sprang hon vidare.

Så nu kära medmäniskor av släktet gubbar. Låt bli Blåkulla – annars publicerar jag min artikel.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post73

Påskpuss eller terror

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, April 13, 2014 16:57:09

I dessa tider när det pratas så mycket om näthat, näthot, ”hata” en viss politiker, eller en människa p.g.a. av dennes hudfärg, ras eller religion, så vill jag slå ett slag för påskpussen.

Jag tar avstamp hos den norska skolflickan som efter Utöyamassakern skrev "ge hatet et kyss og let de seden dö av skam." Norska skolbarn hade som uppgift att skriva om hur man ville bekämpa den ondska som kommit till Norge.

När det gäller påskpussen så är det en relativt gammal företeelse som kommer från den grekisk-ortodoxa kyrkan. Man gav vackert målade ägg till varandra och passade samtidigt på att ge mottagaren en kindpuss. Man uppskattar att traditionen startade redan på 1600-talet

I Sverige skriver Språkrådet och Svenska akademin att påskpussen kom under 1800-talet. I Svenska Akademins ordbok finns ett citat från skämttidningen Söndagsnisse från 1871, där Nisse säger till en flicka:

Du har... lofvat mig något
– Hvad då?
Jo, en puss i Påsk

Om Nisse fick någon puss vet jag inte, men jag tycker att hans initiativ var lovvärt och hoppas det.

Och som den norska flickan föreslog så föreslår även jag att vi alla lägger hat, hot, och rasism åt sidan för en tid framåt och istället umgås med nära och kära, tillåta oss känna glädje och att njuta av tillvaron.

Och visst har vi väl alla någon i vår närhet som gjort sig förtjänt av en påskpuss. En maka, make, sambo, livskamrat, barn, barnbarn, snäll granne eller hjälpsam bekant.

Men i en av de bloggar som jag läst om påskpussar höjs ett varningens finger. Den är skriven av en person som heter Calle Hagman som skriver:

Mottagaren blir säkert både stol och glad.

Men så har han ett tillägg och det är att om du ska ge någon en påskpuss så ska du vara ren i munnen.
Kan någon gissa hans yrke? Visst han är tandläkare!

Så kära medmänniskor - borsta tänderna och påskpuss på dig !








  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post72

Sveriges äldsta nationaldag

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, March 12, 2014 13:27:15


I dag är vi många som firar Sveriges äldsta nationaldag. Trots det är det inta alla som känner till den. Jämtlands nationaldag har anor ända till 900 – talet, då det självständiga Alltinget Jamtamot bildades.
Demokratin var total när Alltinget samlades på Bynäset på Frösön. Eftersom det var ett Allting hade alla jämtar rätt att delta vid mötet, vilket innebar att församlingen som samlades var mycket stor i förhållande till Jämtlands folkmängd.
Jamtamot hölls årligen veckan då den 12 mars inföll och under, ”motsveckan”, pågick också Jämtlands största marknad på Frösön.


Har vi något att vara stola över
Ja det har vi – visar det med några bilder:



Hur är det nu
Numera är vi Sveriges enda Republik och eftersom vi jämtar är fredliga till sinnet har vi i stort anpassat oss till ”storsvensken”, d.v.s. till de styrandes vilja i Stockholm.
Men inte helt, vi gick i princip inte med i EU och vi ersatte ”storsvenskens” jantelag med vår egen ”jamtelag”, som lyder:

1. Du skall veta att du är något - jämt.
2. Du skall veta att du är lika god som andra.
3. Du skall som jamt aldrig tro att du är förmer än andra eller mindre än andra.
4. Du skall komma ihåg att du alltid duger som du är.
5. Du skall älska dig själv så du kan älska andra.
6. Du skall inte döma andra för att de heller inte begriper bättre.
7. Du skall alltid bekämpa självgodheten inom dig.
8. Du skall jämt vara glad över ditt tungomål.
9. Du skall vårda och försköna den bit av jorden som du ett ögonblick i historien förvaltar åt de ofödda.
10. Du skall bejaka den gåva som heter livet.

En sak till
Nyfångad fjällöring med kantareller

Rensadel med en kantarellsås

Älgstek, röding, ripa, tjäder….


Nä ja flytt int !





  • Comments(2)//runudden.skrivovin.se/#post69
« PreviousNext »