Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

När idrotten är som bäst

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, March 09, 2017 13:27:20

När är idrott som allra bäst?
Är det när man förblindas av fantastiska prestationer framför teven, beundrar stjärnorna och blir besviken när dopingavslöjanden kommer, eller finns det andra värden med idrotten?

Eftersom jag är övertygad om att det finns andra värden än fina resultat skrev jag för en tid sedan ett reportage i en tidning om en förening som gått en egen väg, nämligen Rödöns sk.
Lägger ut reportaget i redigerad form med några egna reflektioner varför jag tycker att föreningar ska besöka Rödöns sk och studera deras verksamhet och få inspiration.

Eldsjälarna Mats-Erik Wiktorsson och Malin Schleenvoigt berättade om utvecklingen en kväll i samband med med motionsgympa där medlemmar i alla åldrar hoppade, sprang och skattade i gympasalen.

Klubben
Klubben är gammal och har alltid haft en fin verksamhet. Tidigare allt från elit till ungdoms- och motionsverksamhet. De kanske största sportsliga framgångarna var under sjuttiotalet när Eivor Ranbrant, fd Johansson, vann 4 inofficiella EM tecken och slog inofficiellt världsrekord vid sju tillfällen i gång.

Här är en bild från klubbens första skidtävling, tidigt trettiotal

Ändå blev det en nystart för några år sedan när Mats-Erik blev ordförande och Malin sekreterare.

Klubben växte lavinartat, från cirka 300 medlemmar till drygt 700 och här är deras väg till framgång:

- Vi hade en fin fotbollsplan som vi klippte två gånger i veckan men som ingen använde. Därför ville vi få igång lite ungdomsfotboll och det blev startskottet, berättar Mats-Erik.
Malin fortsätter:
- Vi kontaktade alla föräldrar som hade barn i lämplig ålder och stämde av intresset och vid första träffen kom femtio barn. Det fanns ett uppdämt behov.

Klubben har verksamhet i fyra olika sektioner. De berättar vidare:
- Fotbollen och innebandyn finns i bollsektionen. Det passar bra, för när fotbollen slutar på hösten så börjar innebandyn sin säsong. I fotbollen finns det elva ledare och klubbens sponsorer har gjort att alla barn fått sina fotbollsdressar.
- I motionssektionen finns motionsgympa för vuxna och ungdomar samt Bamsegympa för de minsta, de som är upp till sex år gamla. Intresset för motionsgympan ökar hela tiden.
- Idrottsskolan har funnits ända sedan 1990. Vi är lite stolta över att ha kunnat hålla igång den i tjugosju år. Tänk dig att varje vecka får barnen prova en ny idrott.
- I skidsektionen är det träning och lek både på snö och barmark. För att underlätta för föräldrar så har klubben fått bidrag till att köpa femton par skidor. De finns för utlåning både till medlemmar och till skolan.

Omkring 160 barn och 70 vuxna har på olika sätt medverkat i aktiviteterna, antingen som aktiva eller som ledare.

Alla ska synas och alla ska ha roligt
På frågan hur de hittar alla ledare, blir de båda riktigt entusiastiska:
- I allt vi gör så betonar vi att det ska vara roligt. Det ska vara roligt för alla, barnen, vuxna och alla som har någon form av ledaruppdrag. Det har gjort att många har anmält sig frivilligt som ledare.
Sedan tycker vi att det är viktigt att alla ska ”bli sedda”, både barn och vuxna, så vi från styrelsen uppmuntrar att man går olika ledarutbildningar. Till julen får också alla som har haft någon form av ansvarsuppdrag en liten julklapp. Senast var det femtio personer som fick en present.

Både Malin och Mats-Erik framhåller gång på gång att allt bygger på att man ska ha roligt och att det numera inte finns någon elitinriktad tävlingsverksamhet:
- Vill något barn satsa på en elitkarriär i en speciell idrott så kan de göra det i en annan förening. Vi erbjuder inte det konceptet.

Det spännande och unika
Här tycker jag att det blir riktigt intressant och vill veta hur de tänker om föreningar som tidigt tvingar barn och ungdomar att välja idrott och till hård träning.
Efter en stunds funderande så svarar Malin:
- Jag tycker synd om de barn som tvingas välja tidigt. De går miste om så mycket roligt och lärorikt. Vill man idrotta på elitnivå måste man givetvis välja inriktning, men jag tror att det är bra om det valet görs så sent som möjligt. Vi vill att barnen ska få prova alla möjliga idrotter för att förstå vidden av motion och få med sig det som en vana när de växer upp.
Vi vill att Rödöns Sportklubb ska vara en förebild och hoppas att fler klubbar blir inspirerade och kan skapa ett liknade upplägg
.
Mats-Erik inflikar:
- Många av de största idrottsstjärnorna har provat många idrotter innan de så småningom bestämde sig.

För att visa att klubben är till för alla så arrangerar man, en gång i kvartalet, en aktivitet av lite annat slag, allt för att stärka sammanhållningen mellan medlemmarna och för att ha roligt.
Som exempel kan nämnas att under 2016 hyrdes Östersunds Arena, där man hade några timmars gemensam gymnastik, man hade en kväll med minigolf i Badhusparken i Östersund, gick på Cirkus Kul och Bus och Djungelhuset. Den typen av aktiviteter är populära och mellan femtio till etthundrafemtio personer deltog vid varje tillfälle. En skidhelg i Vålådalen brukar också ingå liksom en kväll med segling.

Ekonomi
- Ja även den har förbättrats ordentligt det senaste året. Eftersom vi har som mål att det ska vara billigt att vara medlem så har vi jobbat mycket med att skaffa sponsorer och att söka de bidrag som är möjliga. Vi har omkring tio företag som köpt reklamskyltar vilket ger ett bra tillskott i klubbkassan. Dessutom har vi ytterligare tjugo företag som lämnar rabatt till klubbens medlemmar när de handlar på dessa ställen. Så även medlemmar som inte deltar aktivt i verksamheten kan spara pengar genom att vara medlem.

Så trots att klubben betalar allt, även utflykter för klubbens ungdomar så har vi kunnat behålla en låg medlemsavgift. Det kostar 200 kr för enskild medlem och 300 för familj.

Administration
Långa jobbiga sammanträden tillhör historien. Antal fysiska möten är få och i stället används mail, facebook- och messengergrupper flitigt och för medlemsavgifter och andra betalningar kan man givetvis använda swish.
- Jag skulle aldrig hinna med att gå på möten så fort något skulle planeras. Vi sköter det mesta via mail och chattfunktioner, säger Malin.
- Och vi försöker vara lyhörda för nya idéer. Nu när klubben växt så mycket på kort tid är det viktigt att alla förslag till förbättringar sker strukturerat och att vi har en organisation som kan hantera frågorna. Det gäller både själva verksamheten men också förbättringar på anläggningarna. Vi vill att det ska vara kvalité på allt vi gör.

Egna reflektioner
Jag har genom åren varit medlem i många idrottsföreningar. Alla har sagt att de prioriterar ungdomsidrott, men verkligheten känns ibland som något annat. Jag tänker till exempel på:
En fotbollsklubb med många framgångsrika ungdomslag, har inga juniorlag och när junioråldern kommer så har inte ungdomarna någon fotbollshemvist. Aktivitetsstödet har dessutom gått till A-laget.

Hockeylag där spelarna kommer från hockeygymnasiet och KRÄVER betalning. När klubben inte kan betala slutar man eller byter klubb.

Allt blodigt allvarligt från ungdomsåren och en avsaknad av kunskaper för att skapa en helhet mellan ungdomar, juniorer, seniorer, ledare, föräldrar och supportrar.

Varje förening har sin kultur och är klubben inriktad på tävlingsidrott så måste det genomsyras hela vägen. De klubbar jag tänker på har inte klarat det och det är ungdomarna som i slutändan blir lidande.

Jag blir därför uppriktigt glad när jag ser Rödöns Sk:s inriktning. Man har tagit steget fullt ut. Ungdomar är i centrum och det genomsyras från första träningen, till föräldrars engagemang och till att hela samhället samlas och har roligt i sin förening.
De som vill satsa på en elitkarriär kan givetvis göra det, men inte i Rödöns Sk.

Med den inställning som klubben har är jag övertygad om att de som väljer att byta klubb för en elitkarriär är klubben tacksam för den idrottsfostran de fått.

Gemenskap över generationsgränser, möjlighet att prova många idrotter och framförallt kan de se tillbaka på en rolig idrottsungdom, utan tendens till utslagning av något barn som kanske mognar lite senare än andra.

Till sist
Att Malin och Mats-Eriks insatser har uppmärksammats utanför Rödön visar det faktum på att de av kommunen utsågs till årets ledare i Krokoms kommun för 2016. Ett annat bevis på att klubbens arbete uppmärksammats är att den också nominerades till Svenska Barnidrottspriset.

Jag lyfter på luvan och säger grattis och lycka till.












  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post217

Extrema Martina

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, September 01, 2016 16:06:17

För inte så länge sedan var nya tränaren för juniorlandslaget i längdåkning, Martina Höök, framgångsrik elitidrottare i en gren som för de flesta känns omänsklig, nämligen multisport.
Tävlingar på upp till 100 mils förflyttning under sex dagar. Träffade henne för en tid sedan och hon berättade en del om utmaningarna.

Hon är född några mil söder om Vilhelmina i en friluftsintresserad familj, där det mesta handlade om utomhusaktiviteter men inte speciellt mycket om tävling. Men Martina ville annorlunda:
- Jag sysslade med både längdåkning och skidskytte och hade kanske nått toppen i någon av grenarna om jag bara hade fokuserat på en av dem, men båda var så roliga så jag blev lite splittrad.
Placeringar i SM bland de tio bästa i längdåkning och silver och brons i skidskytte tyder på att hon har rätt.

Efter gymnasiet i Vilhelmina studerade hon idrottspsykologi vid skidakademin i Lycksele och fortsatte senare studierna vid idrottsenheten i Umeå.

Tävlande
År 2005, fick hon frågan om hon ville ställa upp på en 24 timmars multisporttävling i Oslo. Karlstad Multisportteam hade fått ett återbud och med bara några dagars förberedelser ställde Martina upp. Tävlingen pågick under ett dygn med moment som cykel, löpning, paddling och klättring.

Tävlingen gick bra och några veckor senare var det dags igen i en världscuptävling med samma grenar och en tävlingstid på 30 timmar.

Martina hade med detta fått känslan för mulitsport och när lag Fallskärmsjägarna ville ha med henne i VM i Frankrike accepterade hon direkt. Hon berättar om den tuffa tävlingen:
- Det var tufft. Under sex dygn tävlade vi i cykel, kajakpaddling, löpning med totalt 24000 meters höjdskillnad, forspaddling och en hel del klättring i alperna. Det var ett härligt gäng och vi hamnade någonstans i mitten av resultatlistan.

Från och med 2006 tävlade hon i lag Lundhags som senare bytte namn till Silva Gerber. Laget deltog regelbundet i VM och andra stora tävlingar, till exempel Exploire Sweden 1000. Tävlingar på omkring 100 mil, där sträckan ett år var start i Lofoten och mål i Piteå. Året efter var start och mål i Sundsvall, men där orterna Ljungdalen och Sylarna skulle passeras.

Som längst minns Martina att hon tävlade omkring 140 timmar i följd.

Risker
Lite överraskande anser Martina att tävlandet inte är alltför belastande för kroppen, givetvis under förutsättning att man har förberett sig väl. Det gäller att vänja kroppen vid belastning under långa pass. Hon tränade under sin mest aktiva tid, mellan 10 och 25 timmar i veckan och betonade vikten av allsidighet i träningen. Långa distanspass, varvade med intervaller, styrketräning och utförslöpning. Ofta kombinerade hon olika grenar under sina distanspass, till exempel två timmars löpning följt av tre timmars paddling. Trots de stora påfrestningarna som kroppen utsätts för under en tävling så är det sällsynt med allvarliga skador.

Men det finns ändå risker. Det svåraste är att hålla sig vaken. Ibland springer man och sover och en händelse som måste ha sett komiskt ut var när vi befann oss i en kajak i Portugal:
- Jag somnade gång på gång och patrullkompisen Björn Rydvall skrek att jag måste hålla mig vaken samtidigt som han hällde vatten över mig. Robban Lindberg sjöng Euskeferatlåtar för att hålla humöret uppe, medan fjärde personen Mattias Nyström också somnade gång på gång.

Utrustning
En viktig del av förberedelserna är att ha rätt utrustning. Den ska fungera för många grenar, under lång tid och hon ger ett exempel:
- Under en lång paddling måste man komma åt mat och dryck smidigt. Det går inte att börja leta i ryggsäckar eller kränga av sig flytvästen och leta i fickor, utan rätt mat måste finnas tillgänglig utan att man ska behöva tappa fart.

Gruppen
Trots extrema förhållanden upplever hon att det är ovanligt med schismer i grupperna. De flesta är så fokuserade på att klara uppgiften och hjälpa patrullkompisar som är i en svacka så banden stärks istället. Däremot blir det många taktiska diskussioner om hur långa raster det går ta:
- Förlorar vi för mycket på att sova två timmar nu och vara starkare senare, är en ständig fråga under långa tävlingar.

Hur är det nu
År 2009 flyttade Martina till Östersund och till en tjänst vid Vintersportcentrum, som testare. Hon har testat de flesta i längd-, skidskytte- och alpina landslagen. Samtidigt läste hon en masterutbildning i extremfysiologi vid Mittuniversitetet. Trots heltidsjobb och studier fortsatte Martina sin idrottssatsning fram till 2012, då hon insåg att tiden för träning, ett ansvarsfullt och krävande heltidsarbete samt studier inte var förenligt längre. Tiden räckte helt enkelt inte till. Trots det har hon senare gjort några mindre tävlingar för lag Statkraft:
- Men det har bara för att det är skoj, säger hon med ett leende som är svårt att tyda.

Två brons från VM visar hennes storhet i sporten.

Sedan ett år tillbaka är Martina tränare för juniorlandslaget i längdåkning. Ett uppdrag som hon stortrivs med. Hon tycker att hennes bakgrund som extremidrottare, hennes studier och arbete på Vintersportcentrum är perfekt för uppdraget:
- Jo, jag kan träning och känner till hur kroppen fungerar i olika lägen, men det är ändå den aktive som måste göra jobbet. En sak som jag tycker är viktig och som jag ofta pratar om är att man inte måste vara bäst i allt. Vill man nå världstoppen i längdåkning måste man nog dra ner ambitionen på livet utanför. Det gäller att se helheten och att må bra både i laget och utanför.

Hon får några avslutande frågor om skidlandslagets framtid:
- På några års sikt är jag mycket optimistisk. Vi har duktiga juniorer och några är redan nu på väg in i seniorlandslaget. Jag tänker till exempel på Viktor Thorn Åsarna och Ebba Andersson Sollefteå. På längre sikt känns det oroligare. Jag tycker att barnen är ute för lite och rör sig.
Vanan att vara ute ska grundläggas tidigt och barn ska springa, hoppa, klättra och klänga
.




Martina med sina vanligaste träningskompisar








  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post191

Gubbar, fusk och orientering

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, August 14, 2016 10:41:07

Kan du tänka dig en fuskande orienterare? Vid senaste 5-dagarsorienteringen spreds nyheten blixtsnabbt. En orienterare hade fuskat. Kändes lite som en sensation.

Vad hade egentligen hänt
Var det någon i eliten som hade avslöjats med doping? Var det någon som hade använt något förbjudet hjälpmedel - vilket det nu skulle kunna vara?

Nej då, inget av detta. Utan en herre som tävlade i H55K. K:et står för ”kort”, alltså inte den rätta tävlingsklassen.

Det som hade hänt känns tragiskt men även skrattretande. En person hade anmält sig TVÅ gånger. En gång i falskt namn och klubb och en gång i sitt rätta namn och klubb. Eftersom det var kortdistans får man fritt välja starttid och mannen sprang under sitt falska namn tidigt på morgonen och kollade var kontrollerna låg. Några timmar senare sprang han under sitt rätta namn. Han avslöjades när han glömde målstämpla vid en etapp när han sprang sin falska identitet.

Duktig löpare, säger kanske någon. Ja, väldigt duktig. Han springer tydligen maraton på omkring 3 timmar, men då startar han nog bara en gång…J

Är gubbar mera tävlingsinriktade än andra
Jag minns när jag orienterade som mest på -80 och -90 talet, då fanns det ett gäng gubbar som alltid tävlade stenhårt mot varandra. De var kompisar och hade trevligt, men i skogen var det stenhård konkurrens. Det var före den digitala banläggningen och man fick själv rita in sin bana. De kollade noggrant och länge vilken bana konkurrenterna tog och gjorde sedan allt för att få starta sist i gruppen. Ibland blev det en kurragömmalek inför starten.
Minns att jag skrattade åt dem, samtidigt som jag tyckte att det kändes torftigt. Hur kan en motionsrunda/träningstävling bli så viktig?
Jag hörde aldrig att någon av dem fuskade men kampen var så hård så hade det funnits en möjlighet så tror jag man skulle ha tagit den.

Jag minns Oringens 5-dagars orientering i Arboga 1991. Jag kom springande längs en stig och hade fyra eller fem herrar, äldre än jag, framför mig. De kämpade hårt. När jag nådde en stigkorsning satt en flicka, gissningsvis omkring 12 år och grät. Jag stannade och frågade hur det var och hon hade fruktansvärt ont i ett ben. Kunde inte resa sig.
Jag pratade med henne en stund, men insåg snabbt att hon måste ha hjälp. Några hundra meter längre fram fanns en vätskekontroll och jag sprang dit för att försöka få tag i hjälp. Jag hade tur, där var en man, gissningsvis H21:a med samma klubbdräkt som flickan. Han tackade mig och sprang tillbaka till flickan. Avbröt sin egen tävling och lovade att ta hand om henne.

Mina tankar då gick till de äldre herrarna som hade en kamp på stigen framför mig. I värsta fall hade de hört henne men ändå sprungit. Jag hoppas att det inte var så.

Jag kände då, liksom flera gånger under åttio- och nittiotalet, att jag inte ville bli som de jag har berättat om.

Det tragiska
Åter till orienteraren på O-ringen. Hur kan det vara så viktigt i en motionsklass att göra så bra resultat så att man anmäler sig två gånger för att få springa banan?
Vad är det som driver?

Jag har aldrig hört att en elitorienterare i junior- eller seniorklasserna har dopat sig eller fuskat. Sporten är väldigt ren. Men en H55:a kunde inte hålla sig.

Jag undrar
Hur skulle en eventuell seger ha känts?
Skulle han sitta med klubbkamraterna, kanske flera barn, på kvällen efter sista etappen och jubla över sin seger?


Jag bara undrar.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post188

Döden i skogen

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, November 16, 2014 17:24:41

Jag har svårt att komma ihåg hur många ”tysta minuter” jag upplevt i samband med orienteringssporten.

Vi är och har framförallt varit en s.k. orienteringsfamilj. Från mitten av 80-talet och många år framåt så var vår tidräkning, ”före eller efter O-ringen.”
Klubbträningar, läger och tävlingsresor var det som planerades hos Ohlssons. Vintertid var intresset riktat mot skidorientering och längdåkning.

Mitt eget, aktiva orienterande, är numera väldigt lågt men jag följer det som händer i sporten och minns med glädje många stunder tillsammans med ungdomar på träningsläger och tävlingsresor. Men jag minns också många svåra perioder.

För drygt 20 år sedan dog många unga elitorienterare i något som brukar kallas för orienteringsdöden, eller ibland för Twarsjukan. Tre landslagsmän dog under loppet av några år och dessutom ytterligare ett antal aktiva och vältränade orienterare. Förbund och klubbar var vilsna, tävlingar och träningsläger ställdes in och ingen visste hur man skulle agera.
Många episoder har etsats sig fast i minnet från denna tid. Jag vill nämna några.

I mitten av 90-talet var jag med som ledare för en grupp Jämtlandsungdomar i den stora tävlingen ”*Dala-dubbeln.” En 2-dagars tävling som inleds med budkavle och sedan avslutas med en patrulltävling över lång distans.
I den inledande kavlen sprang Jennie från vår klubb den första sträckan. Framme vid den första kontrollen, dit hon kom samtidigt som ytterligare några andra tävlande, såg hon en ung kille liggande på marken och ett antal personer som gjorde något som hon bedömde som ”hjärt-lungräddning.”
Vi fick senare på kvällen veta att killens liv inte hade gått att rädda och att han blivit ännu ett offer av oförklarliga dödsfall.
Stämningen morgonen efter, när en präst pratade till ungdomarna, kommer jag inte att glömma. På en stor äng, medan en svag höstsol strävade uppåt på himlen, stod 3000 personer, de flesta ungdomar, helt stilla med mössorna i handen och totalt tysta.

Många år senare besökte jag i arbetet ett bankkontor i Dalarna. Kontorschefen var ny, men hade ett efternamn som jag kände igen från orienteringssporten. Efter några inledande artighetsfraser frågade jag om han var den framgångsrike orienteraren med namn XX. Han tittade på mig och sedan trängde tårarna fram:
- Du tänker på min bror, svarade han.
Efter en stunds tystnad förklarade han att hans bror var en av landslagsorienterarna som oförklarligt avlidit i skogen.
Vi hade sedan ett långt samtal och allt som drabbat orienteringssporten och hur många personer hade drabbats. Mitt egentliga ärende om kontorets säkerhetsrutiner m.m. kändes plötsligt väldigt fjuttigt och vi beslöt att ta det vid ett annat tillfälle.
Både han och jag har lämnat banken men har fortfarande sporadisk kontakt.

Förutom dessa för mig starka händelser så har jag upplevt många ”tysta minuter” i tillsammans med orienteringssporten. Det har varit i samband med jättelika arrangemang som O-ringen, DM–tävling där en trotjänare i klubben bokstavligt och bildlikt stämplade ut vid sista kontrollen eller vid en liten träningstävling där jag fått hjälpa till att bära hem en deltagare som slutade sina dagar mellan 2 kontroller.

Jag har många gånger fått frågan om hur man kan uppskatta en sådan verksamhet och jag har alltid svarat precis som jag känner:
- När något sånt här inträffar står idrottsrörelsen, i det här fallet, orienteringsrörelsen enad och väldigt stark. Den ger en stark samhörighet.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post110

Jakten på Northug

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, May 08, 2014 07:38:28

Att Petter Northug väcker känslor har jag vetat länge. Oftast har det varit beundran över hans skidåkning, men ibland även "utfall" mot hans kommentarer och nonchalans mot framförallt svenska åkare.
Men nu har han blivit allas tillåtna spottkopp. Från att ha varit Norges obestridlige guldgosse är han nu inte vatten värd.

Att han var en jubelidiot som satte sig bakom ratten när han var berusad håller jag med om till fullo. Han har agerat fullkomligt omdömeslöst och utsatt sig själv och andra för livsfara. Hans tilltag förtjänar kritik. Att köra rattfull är bland det dummaste någon kan företa sig, oavsett vem man är. Men det vi kan läsa i olika inlägg och kommentarer är totalt förakt och pöbeln drar ut på jägarstråt.

Mitt i allt elände hade Petter tur. Det kunde ha slutat mycket, mycket värre, t.ex. ett ihjälkört barn.
Enligt alla rapporter så har han alltid levt ett skötsamt och seriöst liv och aldrig gått över gränsen på det här sättet. Alla hans idrottsresultat tyder också på att det är på det viset.
Därmed inte sagt att han inte varit ute och roat sig och druckit alkohol. Precis som de flesta andra personer någon gång gör och även många andra idrottsmän. Inte ovanligt att skidåkare när en säsong är slut och innan träningen inför nästa har satt riktig fart festar om en del. Men Petter gick han för långt och självfallet så ska han straffas

Genom åren har jag många gånger hört och även stört mig på hur skadeglada människor varit, när Petter Northug har misslyckats.
Han har många gånger ”stuckit ut” och gisslat sina motståndare. Men ingen har som han skapat ett intresse för längdåkningen. Tänk om alla skidåkare skulle uppträda framför teve-kamerorna som våra svenska skidhjältar gjorde på 50 och 60 talet. Alla svar från journalister överstigande tre ord väckte uppmärksamhet.

Nä, jag vidhåller att ingen har gjort så mycket för längdåkningen som vad Petter Northug har gjort.

Northug betalar just nu inte bara priset för att ha kört rattfull. Han betalar också priset för sin personlighet. Han betalar priset för att våga säga sin åsikt, ha glimten i ögat och för sin, i mina ögon, underbara förmåga att visa humor i en på många sätt humorlös idrott. Han betalar priset för att i många år varit motsatsen till den idealiserade bilden av hur en längdskidåkare ska vara; tyst, blyg, ödmjuk, tacksam och full av hålla-käften-mentalitet.

Att han anses arrogant och egotrippad är nog ett tecken på hur blek skidsporten egentligen är. Det påstås att han inte ens har en tatuering och det kan man ju jämföra med vilket division 2 lag som helst när det gäller fotboll.

Jag har oftast tyckt att hans utspel och ansett att det varit underhållande. Jag kan dessutom aldrig påminna mig att han inte gratulerat sina eventuella övermän när han någon gång förlorat.

Hela skidvärlden har njutit av hans prestationer och när han vunnit har nog alla norrmän växt flera cm. Han har dragit press och sponsorer till skidsporten som ingen före honom har gjort, vilket hela skidsporten haft nytta av.

Hans handling var helkorkad och han har försökt förklara sig och bett om ursäkt medan omvärlden fortsatt att spotta på honom.

Men jag tycker att han är en stor människa även om han agerat som en stolle.



  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post77

Är orienterare bäst på allt

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, September 25, 2013 09:54:28


Orienteringssäsongen börjar så smått komma igång här i Jämtland. I södra delarna av landet är den igång sedan länge. Vår fina vårvinter omöjliggör tidigare premiär än i slutet av april.

Jag har också sett att Jämtlands orienteringsförbund med stöd av Åre och Östersunds kommuner har sökt O-ringens 5-dagarsorientering år 2017. En utmaning utöver det vanliga för Sveriges minsta (?) orienteringsdistrikt. Jag minns med glädje och stolthet förra gången som Jämtland arrangerade denna enorma tävling. Räknat till antalet starter är det förmodligen världens största idrottstävling. Året var 1989 och omkring 18000 deltagare orienterade i Jämtlandsskogarna. 4000 funktionärer behövdes för att genomföra tävlingen.

Funderingen i rubriken grundar sig på orienterarnas förmåga att genomföra stora projekt. Det är nästan enbart aktiva och fd aktiva orienterare som står som arrangörer för de stora orienteringstävlingarna. Förutom 5-dagarsorienteringen genomförs varje år 10-milaorienteringen, 25-mannastafetten m.fl. jättelika tävlingar. Arrangemang som brukar ha deltagarantal på närmare 15000 personer.

Lite om utmaningarna:

- Själva rita kartan, d.v.s. sin idrottsplats

- Lägga alla banor

- Hela den tävlingstekniska biten, t.ex. start, mål och sekretariatsfunktionen

- Ordna, eller hänvisa frågor omkring boende och mat

- Transporter

Och inte minst den hygieniska biten. Tänk er 20000 personer som varje dag ska duscha och göra sina toalettbestyr.

Arrangemang av den storlek jag nämnt brukar ta 4 – 5 år att förbereda. Den genomsnittlige orienteraren som arbetar med arrangemangen brukar ändå hinna med att träna, tävla och delta i sin klubbs andra aktiviteter, t.ex. nybörjar- och ungdomsträningar. Tillvaron i skogen och på fjället är en livsstil.

I arbetslivet är det inte ovanligt att orienterare är framgångsrika. Uppskattade chefer eller framgångsrika på annat sätt. En mycket stor del av orienterarna har skaffat sig en akademisk examen. Jag skulle tro att orienteringen är den sport som relativt sett har den största andelen akademiker i sina led. (Har dock ingen statistik att hänvisa till, utan det är mera en känsla).

Leker ibland med tanken på hur det skulle låta om längdåkarna på skidor själva skulle preparera sina spår före start, utförsåkarna pista nerfarterna, fotbollsspelarna klippa gräset och sälja biljetter, hockeyspelarna spola isen m.m. m.m.

Svaret på min egen fråga måste nog bli att orienterarna förmodligen är bäst på allt.

Avslutar denna lilla krönika med orienteringssportens egen stolta devis:

”Självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda”

  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post27

Mitt finaste idrottsminne - som bara jag såg.

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, September 24, 2013 08:50:06




Trots alla fantastiska idrottsprestationer som vi då och då matas med via TV så är min finaste idrottsbild av en helt annan dimension.

Jag hade deltagit i O-ringens 5-dagarsorientering, den femte och sista etappen. När jag hade sprungit färdigt, duschat och fikat ställde jag mig vid upploppets staket och ser alla löpare som väller in mot mål. Jag försökte fånga mina klubbkamrater som ännu inte kommit.

Plötsligt tränger sig en liten flicka (c:a 12 år) fram och blir lyft över staketet av sin far. Hon väntar på en klubbkompis, som visar sig vara en äldre herre, minst 70 fyllda, kanske 75, som väntas in som segrare i sin klass. Hon har en krans av björkkvistar i sin hand. När mannen kommer stannar han och böjer sig ner så att flickan kan hänga kransen runt hans hals och hans trötta ansikte spricker upp i ett jätteleende. Därefter springer de hand i hand över mållinjen och strax bakom målet lyfter han upp henne och de skrattar och jublar.

Den gladaste segraren och den finaste supportern i sann glädje när idrott är som bäst.

Trots att jag sett många stora svenska framgångar i TV därefter så har ingen bild etsat sig fast så hårt på näthinnan som den jag nyss beskrivit.

  • Comments(1)//runudden.skrivovin.se/#post19

Ishockeyns trovärdighetsproblem

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, September 24, 2013 08:19:37


Mitt i månaden maj pågår ishockey-VM något som borde vara en högtid för alla idrottsintresserade. Men för mig känns det som ishockeyn på något sätt har målat in sig i ett hörn och fått trovärdighetsproblem. Tar några exempel:

Aldrig bästa laget
Ishockey VM hölls för många år sedan tidigare på säsongen och fungerade inledningsvis precis som man förväntade sig, nämligen att lagen hade sina bästa spelare med i mästerskapet. USA och Canada hade även då sina bästa spelare i NHL men brukade skicka ”ett förstärkt klubblag” som matchade européerna utan problem.

Så kom den stora proffsflykten till Canada och de europeiska lagen kunde inte ställa upp med sina bästa spelare och turneringen fick lite ”Åsa-Nisse” över sig. Nivån blev väldigt ojämn.
Det internationella förbundet lade då turneringen så sent så att de flesta NHL lag skulle ha spelat klart. Då kunde nämligen utslagna och trötta spelare få hjälpa sina länder i VM. Följden blev att nu börjar alla länder turneringen med icke fullt lag i förhoppning över att något NHL lag förlorar i slutspelet och någon spelare vill offra sig och komma hem och delta.
Tycker det är en skymf mot spelare på hemmaplan, som kämpat för att komma i landslaget att inte få delta därför att det KANSKE kan komma någon trött kämpe från Canada som vill spela.

Litenhet

Ishockeyn är en liten sport oavsett vad företrädarna för sporten säger. Fyra lag brukar göra upp om titeln, resten av lagen är utfyllnad. Må vara att Schweiz i år har överraskat så här långt. Sporten är marginellt större än bandyn, en sport som ”rättat mun efter matsäcken.”

För att dessa lag få träning inför VM måste de därför möta varandra 8 – 10 gånger varje säsong och alltid strax innan VM. Men givetvis inte med alla spelare som kan ingå i VM-laget, man måste ju vänta och se om det kommer något NHL-spelare. Hur länge tror hockeysporten att de kan hålla intresset vid liv när man möter samma lag så många gånger?

Pengar

”Att rätta mun efter matsäcken” verkar vara ett ordspråk om ishockeyn inte lärt sig. Unga spelare i elitserien ska tydligen betalas mellan 100 – 300.000 kr per månad för att de ska få syssla med sin hobby. Vidare anser man att kommunen ska svara för arenorna och staten för polisbevakningen. (När det gäller polisbevakning har i ärlighetens namn fotbollen större problem). Denna penningkultur sprider sig ner i seriesystemet och jag minns med förvåning en ”hockeypappa” som för några år sedan utgöt sin ilska över sin förening eftersom sonen inte fått ut sin lön. Sonen skulle därför sluta i klubben. Den klubben spelade i division två och ledarna var ideellt arbetande föräldrar som skulle jobba in sponsorpengar och använda ungdomarnas aktivitetsstöd för att betala A-laget.

Till sist

Ishockeyn har varit duktig på att få med sig media, supportrar och kommunpolitiker. De har skickligt förklarat hur viktigt det är att laget ska finnas i högsta serien och på olika sätt fått med sig ”folkets företrädare.”
Men alla är inte glada över den frälsning som ishockeyn ska skänka sina orter. Fråga många i t.ex. Leksand och Timrå.

  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post17