Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Norrlandshallucinationer…

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, June 15, 2017 09:09:54


Jag reagerar ofta över Norrlandsokunskapen. Eller är det oviljan att ta in fakta och att ens försöka förstå. Eller finns det en föreställning om att Norrland är enda stor likadan yta som sträcker sig över mer än halva landet, där allt är samma från Gävle till Treriksröset, från Sundsvall till Nikkaluokta.

Jag reagerar också över den schablonisering som finns om vad som är norrländskt.

Konstnärsdrömmen
För några månader sedan såg jag några mycket korta avsnitt av SVT:s Konstnärsdrömmen. Några konstnärer tävlade mot varandra och till slut fanns en utnämnd segrare, Joachim Karkea från Kiruna.
Om hans konst kan jag bara säga magnifik, jag blev mycket imponerad. Han utsågs till Sveriges bästa amatörkonstnär.

Det som inte imponerade på mig var domarnas kommentarer och när jag senare såg författaren Susanne Redebos kommentar om just domarna så kände jag att det åter var dags för lite ”norrlandsutbildning” i min blogg.
Vi är helt överens om våra åsikter.

Domarna var konstauktoriteterna Mårten Castenfors, Liljevalchs chef och konstnären Ernst Billgren. Jag ifrågasätter inte deras kunskaper, men många av kommenterarna gjorde att jag tror att de blivit myggbitna….

Några exempel:
- Joachim Karkea från Kiruna är "från Norrland."
- Hans "norrländska temperament" får honom att gå hårt åt materialet.
- Han fångar "en slags norrländsk vemodig ton"
- När Karkea skisserar en sydsvensk sjö blir kommenteren att "det ska bli intressant om han kan bevara lite av lättheten här och inte mura igen motivet på sitt norrländska sätt".
- Eller: "Det jag brukar uppskatta är ditt norrländska vemod. Jag vill nu se att det norrländska i dig briserar i nästa utmaning."

Vad menar dom?
Vad menar de med, norrländskt temperament, norrländskt vemod, mura igen motivet på sitt norrländska sätt.
Jag är väl dum, för jag fattar inte, men jag är ju förstås inte i första hand norrlänning utan jämtlänning……

Geografisk hierarki
Madeleine Eriksson, vid Umeå Universitet har forskat och skrivit en avhandling om bilden av norrlänningen. Hon menar att vi i Sverige är beroende av att ha en bild av norrlänningen att mäta mot storstadsregionerna i syd, där människorna ses som utbildade, kultiverade och toleranta. Det är en geografisk hierarki där Stockholm befinner sig i toppen, och Norrland i botten. Norrland blir kort sagt allt som Stockholm inte är.

Det kanske är orsaken till okunskapen – men vem har bestämt den hierarkin?

Mikael Niemi, den fantastiska norrbottniska författaren kanske har fattat bilden, när han skrev:

byar med fler fiskeställen än pojkar,
byar med tre gatlysen och en rutten mjölkpall,
med krumma gummor som säger nå och jo och kokar ett kaffe som doftar himmel och bönemöte

Egen erfarenhet
Under många år hade jag mitt kontor i Östersund, men rent organisatoriskt, tillhörde jag huvudkontoret i Stockholm. Jag känner väl igen resonemanget. Jag ska inte tynga er med många exempel, bara ett:

När jag hörde kollegor som skulle åka till Östersund, Luleå, Umeå eller någon annan plats i norr, så var det väldigt enkelt. ”Jag ska åka till Norrland några dagar” och folk nickade och visste tydligen exakt vart personen skulle.
Men det finns ett undantag och det är när samma personer skulle berätta om sin skidvecka i Åre. Då kunde man höra att personerna åkt skidor i Åre-Björnen, Tegefjäll eller Ullådalen.
Platser i orten Åre, med några kilometers mellanrum och man var noggrann att berätta om var man hade tillbringat dagen. Ungefär som om man hade varit på Kungsholmen, på Söder eller någon annan plats i Stockholm.
Tror att Åre blivit ”lillstockholm” – åtminstone för stockholmare

Men att åka till Östersund eller Luleå, då åker man till Norrland. Jaja, det är ju bara 60 mil emellan…

Mera poesi
För att visa att det är flera än jag som reagerat över svealänningars och götalänningars attityd så kommer en dikt till.
Ångemanlänningen Nicke Sjödins fina dikt om en friare:

Till Norrland vill jag fara, herr SJ-konduktör,
ty där bor allra kärestan min - en VVS-montör,
jag ser att över Hallsberg klockan arton och tjuett
det går ett tåg, så sälj mig nu till Norrland en biljett,

I Norrland aldrig förr jag haft i kärlek nån affär,
ej ens vatt dit, så ropa ut herr konduktör, när vi är där,
när jag hör \"Nästa Norrland\" ska jag med ett glädjetjut
hopplocka mina prylar samt ur tåget störta ut,

Skulle jag ha somnat, vilket knappast är nån skam,
så väck mig då en kvart förrns vi till Norrland kommit fram,
vad då, jag har ju sagt vart jag vill åka - är ni galen,
jag ska ju stiga av i Norrland vet jag - på Centralen

Önskemål
Jag vill att när ni nästa gång ska besöka en plats i Norrland, eller prata om en plats i Norrland, ansträng er lite grann och ta reda på om platsen ligger i Jämtland, Ångermanland eller kanske i Norrbotten. Det kan skilja närmare 100 mil mellan dessa orter.
Tänk er in i situationen om jag (Frösöbo i kommunen Östersund i Jämtland, Norrland) så där svepande skulle yttra mig om att jag ska åka till Götaland och kanske menar Stockholm. Jag vill, eller kan inte precisera mig bättre, eftersom det ändå är så nära mellan platserna där nere och ni ser ju likadana ut.

Välkommen
Trots att jag kanske verkat grinig när jag skrivit detta så vill jag självfallet att ni ska komma och hälsa på här. Jag visar och berättar gärna om det jag kan om vår fina landsända. Ni ska få se att här finns län, landskap, städer, byar, fjäll och hav.
Vi är inte så olika er därnere, trots att vi har en vackrare natur.

Men i övrigt blir vi förbannade och ledsna över samma saker som ni och vårt vemod är nog inte annorlunda än hos en värmlänning eller smålänning.

Till sist hoppas jag
Att alla skaffar sig kunskap om Norrland och slutar med hallucinationer.














  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post231

Viktiga personer - födelsedagar – rasism och flyktingar.

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, June 12, 2017 11:31:54

I dag den 12 juni är födelsedagen för två personer som inte finns kvar, men som båda på olika sätt betytt mycket.

Den ene hade en självklar plats när jag växte upp, den andra har jag bara läst om, men ändå tänkt mycket på.
Även idag får hon igång tankeverksamheten.

Min far hade födelsedag den 12 juni. Han var den som jag betraktade som självklar när jag växte upp och han fanns i mitt liv tills jag var några år över tjugo. Tillsammans med min mor fanns de alltid på plats och jag kunde alltid gå till dem om jag hade frågor.

Anne Frank
Är den andra personen som jag tänker på med födelsedag den 12 juni. Hon skulle ha fyllt 88 år idag, men hon blev bara 16. Men hennes tankar lever vidare genom hennes dagbok och de känns viktigare än någonsin.

Jag har med några av hennes tankar när jag ser allt som händer i dag, när rasismen växer sig allt starkare.
Det känns inte som vi människor har lärt oss någonting sedan 1945 då Anne dog i tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen.

Hon fick sin dagbok, som hon döpte till Kitty när hon fyllde tretton år och började med:
Jag hoppas att jag skall kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte har kunnat anförtro mig åt någon, och jag tror att du kommer hålla det hemligt.

Ett knappt år före hennes död kunde man läsa:
Jag vill se mig om i världen och uppleva en massa spännande saker

Och trots den fruktansvärda situation som hon och hennes familj var försatta i så tappade hon aldrig tron på människorna.
En kort tid innan hon dog skrev hon:
Tänk så underbart det är, att ingen behöver vänta ett enda ögonblick innan de börjar med att göra världen bättre på något sätt.

Tyvärr verkar det ögonblick som Anne drömde om ännu inte kommit.

Anne och hennes familj flyttade till Amsterdam 1933 sedan nazisterna hade tagit makten i Tyskland. De kunde sedan inte lämna Nederländerna på grund av den tyska ockupationen som inleddes i maj 1940. När förföljelsen av judar intensifierades beslöt familjen att gå under jorden och gömde sig i pappan Otto Franks kontorsbyggnad.
År 1944 förråddes de och fördes till transitlägret Westerbork, innan de tvingades vidare, Anne till Bergen-Belsen.

Hur är det idag?
Enligt UNHCR årliga rapport så var det för ett år sedan, juni 2016, 65,3 miljoner på flykt i världen. Det är fler än någonsin tidigare.

På flykt undan konflikter och förföljelse.

Och politiska partier, även i Sverige, har börjat prata om transitläger eller asylläger.

Flyktingsituationen
Försök att sätta dig in i vilka mängder det är – det är svårt.
I juni 2016 beräknades jorden ha 7,349 miljarder människor.

Det innebär statistiskt att var 113:e person på jorden är på flykt. Det är flera än hela Frankrikes befolkning.
Mer än hälften av världens flyktingar är barn

Ger ännu en siffra, från samma rapport
24 personer tvingas lämna sina hem, VARJE MINUT.

Vad möts de av
I många fall en död på havet
I många fall stängda gränser till de länder de vill komma till
Bemötanden som påminner om Hitlers Tyskland.

Vart flyr man?
Faktiskt inte till Europa och Sverige som man ofta får bilden av i den allmänna debatten. De flesta flyr till sina närområden. Turkiet har tagit emot flest flyktingar och Libanon om man räknar i förhållande till folkmängden.
I Turkiet finns det dock andra problem i och med att det bildats en ”flyktinghandel”

Europa och Sverige
Till Europa kom 2015 1,2 miljoner personer och sökte asyl. Det motsvarar 0,16% av EU:s befolknng.

Sverige
var bättre, vi tog emot flyktingar som motsvarar omkring 1% av befolkningen.
Då kom regeringen med en bygglovsansökan och Andrumet byggdes.

Varför
Tar jag upp min fars och Anne Franks födelsedag när jag skriver det här:
Bara därför att jag själv alltid hade en trygg plats att gå till när jag var ung och Anne Franks ord vittnar om den kanske mest begåvade ungdom världen haft.
En ungdom som inte tilläts bli vuxen och ingen har hittills kunnat berätta för mig vilket fel hon hade begått.
Jag avslutar med Annes ord igen, som hon skrev några dagar innan hon dog. Ord som jag tycker vi ska ta till oss.

Tänk så underbart det är, att ingen behöver vänta ett enda ögonblick innan de börjar med att göra världen bättre på något sätt







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post230

Nu firar vi Sverige

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, June 05, 2017 16:46:47

Jag brukar ibland säga att ”jag tycker om det svenska nationaldagsfirandet” och motfrågan brukar alltid bli, ”Vadå för firande, vi firar väl ingenting”

Ser vi det historiskt så firar vi självständighetsdagen från danskarna år 1523 och för minnet av regeringsformen 1809.

Men vi har mycket från vår egen tid att fira. Listar några saker:


Lugnet
Jag föredrar det lugna svenska firandet. Det har ännu inte hittat någon fast form, vilket jag också tycker är bra. Låt firandet variera allt eftersom landet och människorna förändras.
Det finns förmodligen personer i storstäderna som säger att landet inte är lugnt och att det finns alltför mycket kriminalitet. Så är det i vissa städer, men det gäller inte för landet som helhet.

Jag är glad att vi inte tagit efter hysteriskt flaggviftande norrmän, eller de stora militärparader som visas upp i andra länder. Jag vill att firandet ska vara personligt, gärna med en stunds eftertanke och tacksamhet tillsammans med släkt och vänner, kaffe och jordgubbstårta i trädgården, musikkåren på Skansen eller folkmusik vid någon hembygdsgård.

Men jag ger ytterligare några ingångar till firandet nu och kanske längre fram.

Det gamla
Vi har en lång historia i landet och ett oerhört stort kulturarv att förvalta. Något som delvis lyfts fram vid hembygdsgårdarna. Det ska vi fira och bevara, men gärna också utveckla.
Vi har gamla personer som har mycket att berätta. Låt dem komma till tals på nationaldagen. Att få berättelser från tider när budskap inte gick via facebook och twitter. Allt för att hålla ihop vår historia.

Det nya
Här finns det mycket vi kan göra. Vårt land har tagit emot många nya människor, både i närtid men också under många perioder tidigare.
Det ska vi vara stolta över och vi måste inse att alla nya medborgare genom åren har bidragit till vårt lands utveckling.

Men det finns det dunkla krafter som vi måste hålla borta, som inte får tillåtas ta kommandot. Krafter som medvetet sprider negativa bilder om landet och alla nya medborgare.

Vi matas på olika sätt med vilka kostnader det medför, vilka svårigheter det ställer till med och vilket elände som dessa personer ställer till med.

Men terrordåden då – ska vi älska terroristerna?
Nä naturligtvis inte, förövarna måste gripas och dömas. Men vi kan försöka förstå vilka krafter som ligger bakom dessa hemska dåd.
Västvärlden har ju genom århundraden plundrat rikedomar i andra delar av världen – är det ett uppdämt hat mot detta som slår blint mot så många oskyldiga.

En sak är dock säker. Det blir inte bättre med att vräka ur sig hat och vrede på sociala medier. Vi måste bli mera konstruktiva än så i bekämpningen av våldet.

Men vi ser inte samma uppställning för att ta till oss den kraft som många nysvenskar tillför, den kultur som de kan bidra med.
Låt nationaldagen fungera som en ”välkommendag” till nysvenskar. På många håll i landet sker det redan, låt detta växa.
Låt dem berätta sin historia och hur de kan bidra till att förbättra Sveriges framtid.

De unga
Försommaren är ungdomens tid. Nykläckta studenter som ännu inte begränsat sitt synfält eller sin tro på livets möjligheter. Dessa friska fläktar ska givetvis uppmärksammas. Dans, idrott, glädje och obegränsad framtidstro. Här är kombinationen med våra nysvenska ungdomar given.

Bland dessa finns det kanske en ny Laleh….

Friheten
Vi lever i ett fritt land. Vår allemansrätt är unik och jag minns den förvåning jag möttes av från en professor från ett afrikanskt land, när han frågade mig om han fick gå upp på fjället i Gräftåvallen och jag bara svarade, ”ja visst det är bara att vandra.” Han frågade efter en stund om han kunde bo i tält en natt på fjället. Återigen svarade jag bara: ”Ja visst” och fick samma frågande uttryck emot mig.

Han vågade emellertid inte bo ensam på fjället och en vänligt sinnad person följde honom och bodde tillsammans med honom i tältet. Den afrikanske professorn fick, i total tystnad och frihet, se soluppgången på Österfjället, något som han aldrig kommer att glömma.

Vi har mycket att vårda och fira i landet. Jag hoppas att vi står emot alla mörka krafter som verkar just nu.
Det här inlägget kan mycket väl orsaka några hatmail till mig. Det har hänt tidigare.

Jag tänker ändå fortsätta att försvara vår frihet och öppenhet.









  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post228

Partiernas kris – vi borde kunna bli lika bra som på medeltiden.

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Thu, May 04, 2017 12:48:30

Mycket politik i nyhetsflödet så här års. Väldigt mycket är också förutsägbart, från många håll av det politiska etablissemanget. Ändå känns allting ha ”gått i stå.” Inga visioner och väldigt få nya idéer.

Är då politiken i kris?
Nä, det tror jag inte, däremot känns det som de politiska partierna är i kris. Trots alla diskussioner och trots att det finns så många samhällsutmaningar som måste lösas så fortsätter partierna att tappa medlemmar.

På sociala medier diskuteras politik mer än någonsin tidigare, men det verkar inte ha någon effekt på det riktiga engagemanget, d.v.s. att börja arbeta politiskt.

Det är endast omkring två procent av befolkningen som idag är medlemmar i ett politiskt parti. Jag tycker att det är dags att hissa krisflaggan för den traditionella partipolitiken.

Varför har det blivit så här?
Synen på politiker har förändrats. Debatten har förfulats och respekten för en politiskt vald person finns inte idag.
Det i sig beror på många saker, men en viktig anledning är att de flesta personer idag har en gedigen utbildning. De har sett att det går att påverka frågor i sin vardag utan att bli medlem i ett politiskt parti som ändå känns som en tungrodd och svårstyrd organisation.

Vad får det för konsekvenser – här är några reflektioner:
- När förtroendet för partiföreträdare minskar bildas nya konstellationer. Ofta anpassade till tidsandan och samhällsutvecklingen.

- Varför finns till exempel ett parti som sd, om människorna vore nöjda med de äldre och mer etablerade partierna?

- När, exempelvis sd, får framgång i opinionen, med argument som bara för några år sedan var helt otänkbara i svensk politik, då drivs de övriga partierna med i samma fåra.
Missnöjet växer ännu mera och om nu andra partierna anpassar sig, varför inte rösta direkt på sd.

- Några få engagerar sig mycket – det bildas någon slags politikerelit som inte alltid är förankrade hos de personer de säger sig företräda. Partiernas representativitet är därmed rejält försämrad.

- Allt färre politiska partier vänder sig till hela spannet av medborgare och väljare. Partierna siktar istället in sig på vissa grupper där sociala och ekonomiska data talar för att en viss sorts budskap och propaganda går hem.

Uppdraget – ansvaret – organisationen – kompetensen.
Nu är det inte bara medlemstappet som är ett problem. ”Personberoendet” liksom den organisatoriska uppbyggnaden och kompetenstapp innebär också att det är svårt att komma fram med nya idéer och att utkräva ansvar.

Politikens uppdrag är att se till att viktiga samhällsfunktioner fungerar.
Vi medborgare vill att sjukvård, rättsväsende, skola med mera fungerar. Hur det ska uppnås brukar debatteras i det oändliga och i de här sammanhangen verkar vägen vara viktigare än målet.
Men hur man når fungerande samhällsfunktioner tycker jag är mindre viktigt, huvudsaken är att de finns på plats, när de behövs.

Jag försöker visa, med några exempel, i smått och stort, när jag tycker att det brister i respekt för väljarna och i ansvarstagandet i sina uppdrag:

- Region Jämtland Härjedalen ger flera exempel på agerande som medfört bristande förtroende från väljarna och i förlängningen medverkar till partipolitikens kris.
För tredje året i följd så tillstyrker inte revisorerna ansvarsfrihet för regionstyrelsen. Trots det så beviljar fullmäktige styrelsen ansvarsfrihet. Ett beteende som förmodligen är helt otänkbart i alla andra organisationer utom inom politiken.

Vad får det i sin tur för följder:
- Revisorernas roll undergrävs. Vilka personer vill i fortsättningen ta på sig att vara regionrevisor?

- Ökat politikerförakt och på något sätt ett hån mot demokratin.

- När sedan ett av regionråden föreslår att oppositionens ledamöter som ingår i regionstyrelsen bör avgå eftersom de kritiserat majoriteten, då tycker jag att det brister i synen på demokrati.

Ett annat exempel var den intensiva debatten om storregioner då majoritetspartiets agerande visade på ett förakt mot länets befolkning, de som hade valt dem. Det var tydligen viktigare att istället slaviskt rätta in sig efter partipiskan.
När sedan frågan avfördes från dagordningen verkar ingen inse att deras förtroende är skadat utan man fortsätter som inget har hänt.

Återigen ett agerande som vore otänkbart i till exempel näringslivet.

Jag skrev en del om detta i ett tidigare inlägg, som går att läsa här:
Om ansvar
http://runudden.skrivovin.se/#post204

Nu är det inte bara inom regionen som det sker saker som gör att partipolitiken lika ofta är ett hinder för utveckling, som ett stöd.

Inom många kommuner är det inte bättre och här tänker jag på min gamla fina kommun Ragunda. Hårt prövad med mycket kraft, energi och kulturskatter inom kommungränserna. Skatter som inte finns någon annanstans.

Men i kommunen finns också politiker som verkar ha svårt att ta sitt uppdrag som förtroendevald och inse att man därmed är utsedd att arbeta för kommunens bästa.
Konflikterna har genom åren varit många, beskyllningar och kränkningar har haglat mot politiska motståndare (som borde vara politiska kollegor).

Jag beundrar de som orkar fortsätta sina uppdrag, men är helt övertygad om att det inte är lätt att rekrytera nya som vill arbeta politiskt.

Även om Ragunda och deras kulturskatter har jag skrivit tidigare.

Under rubriken ”Ragunda i vinnarhålet” har jag även skrivit om detta tidigare. Men vill man bli en vinnare så gäller för den politiska ledningen att visa mera ödmjukhet och samarbetsvilja.

Om att inse möjligheter
http://runudden.skrivovin.se/#post195

Regionen och Ragunda är på intet sätt ensamma. De råkar bara vara de första exempel jag kommer på. Liknande problem finns på många ställen.



Organisationsbrister
Eftersom politiska partier i grunden är ideella föreningar så blir de brister som följer av organisationsformen väldigt tydliga. Det är alltid svårt att utkräva ansvar i en ideell förening. Ledande personer är tongivande i många delar av föreningen och av sådana personer är det svårt att utkräva ansvar.

Jämförelsen med näringslivet blir väldigt tydlig, där rollerna oftast är mera skilda och där misstag inte tolereras hur länge som helst och där revisorers bedömning i stort sett alltid följs.

Går det få det bättre
Om förtroendet för partierna ska förbättras måste det till förnyelse och mycket nytänkande. Arbetssättet måste bli lättsammare och enklare och flera personer måste engageras och det borde vara fullt möjligt.

Jag tycker att vi ska ha en ambition om att åtminstone vara lika duktiga som vi var på medeltiden. Då fanns inom Jämtland och förmodligen på många andra håll, en total demokrati. Då höll man Jamtamot, alltså ett allting på Bynäset på Frösön.

Alla invånare var inbjudna och man beslutade om förvaltning och rättskipning. Det gjorde skäl för begreppet ”folkstyre” och första paragrafen i Sveriges grundlag om att ”all makt ska utgå från folket.”

När dagens politiska partier omfamnar omkring två procent av befolkningen känns inledningen på första paragrafen åsidosatt.

Teknik
Vi kan med modern teknik återskapa ett modernt ”allting.” Inte nödvändigt att återvända till en total demokrati, men till en något slags utvecklad demokrati.

I stort sett har alla svenskar idag en smart telefon, vi har mobila bankid:en som anses så säkra att vi lämnar våra deklarationer och gör våra bankaffärer med hjälp av dem. Att det går hitta lösningar för att bevara valhemligheten är inget oöverstigligt problem.

Vi har alltså redskapet för att förbättra demokratin. Låt oss börja använda det.











  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post224

En plan för ett helt Sverige.

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Mon, January 30, 2017 16:49:07

Alla städer har en stadsplan där mycket handlar om vägar, byggnader och parkeringsplatser och även om förtätning. Alltså flera människor ska trängas i de centrala delarna. I kringliggande samhällen i samma kommun, kan finnas lediga lägenheter, eller åtminstone förhållandevis billig tomtmark.

Men nej in i centrum med flera människor är tydligen parollen.

Jag tycker det är en trist utveckling och skulle önska en riktig ”Sverigeplan.” Den får gärna bygga på FN:s utvecklingsmål och människornas behov. Återkommer till det.

Den nyligen framlagda landsbygdsutredningen är ett ambitiöst försök att vrida en del utveckling från storstäderna till landsbygden. Mycket bra, men det känns inte som ett instrument för hela landet.

I den nyligen stängda regionfrågan hade staten ett utmärkt tillfälle att, åtminstone komma med ett slags embryo till en landsplanering. Det pratades allmänt om utflyttning av statliga verk, satsning på infrastruktur och på de skattefördelar som de nya regionerna skulle innebära. Men det fanns inget konkret:

1. Tänk om man tagit chansen och visat en tidplan för vilka verk som skulle flyttas och vart de skulle lokaliseras.
2. Tänk om man tagit chansen att visa en tidplan för vilka järnvägar och vägar som skulle åtgärdas och på vilket sätt.
3. Tänk om man hade visat exempel på hur sjukvården skulle effektiviseras.

Nä istället pratades det om snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg medan Norrlands inlands eftersatta järnvägar innebär att hastigheten på vissa sträckor är nedsatt till 40 kilometer i timmen.

Nu är regionfrågan borta från dagordningen och det är bara att hoppas att man lärt sig något av den, till exempel att man ska lyssna på folket och inse att väljarna är kapabla att tänka själva.

Vision
Jag skulle vilja se en statschef som säger att nu ska vi göra en plan för hela landet. En Sverigeplan.
Vi ska inte ha en strikt uppdelning planeringsmässigt, mellan landsbygden och städerna och sedan låta företrädare för de olika områdena stå och nedvärdera varandra.
Jag vill se en visionär person som förmår förklara för invånarna varför både land och stad behövs och att de ska utvecklas tillsammans och samtidigt.

FN har satt upp 17 utvecklingsmål och under dem, en massa delmål.
Jag tycker dessa kan vara utgångspunkten i en Sverigeplan. De är:


1. Ingen fattigdom
2. Ingen hunger
3. Hälsa och välbefinnande
4. Utbildning för alla
5. Jämställdhet
6. Rent vatten och sanitet
7. Hållbar energi
8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
10. Minska ojämlikhet (jmf punkt 5)
11. Hållbara städer och samhällen
12. Hållbar produktion och konsumtion
13. Bekämpa klimatförändringen
14. Hav och marina resurser
15. Ekosystem och biologisk mångfald
16. Fredliga och inkluderande samhällen
17. Genomförande och globalt partnerskap

FN:s mål är att de ska ha uppnåtts år 2030 och det har medlemsländerna, inklusive Sverige, godkänt.

FN:s mål är globala och vissa utav punkterna är mer aktuella än andra för just Sverige. Men håll med om att de är ambitiösa.

Ändå tycker jag att just de här områdena skulle vara en utgångspunkt för en riktig Sverigeplan. En plan för ett helt Sverige.

Som du ser så är människan på något sätt i centrum. Det gäller inte bara att förtäta i storstäder och lägga ner skolor och annan service på landsbygden.

När jag ser dessa mål och samtidigt tänker på den dagliga debatt som förs i media så är det väldigt sällan som dessa utvecklingsmål finns med.
Det verkar som det finns en grupp makthavare som deltar i utvecklings- och strategifrågor internationellt och en annan grupp makthavare som ska hantera den dagliga, ibland problemfyllda, politiken.

Den minister som tog upp dessa frågor och som också hade som uppgift att arbeta med dem var Kristina Persson. Hon kallades framtidsminister. Vid den senaste regeringsombildning fick hon inte plats i den nya regeringen, med hänvisning till att hennes ”uppdrag var slutfört.”

Hur kan framtidsfrågor någonsin bli slutförda?

Tittar lite närmare på några av punkterna:
Utrota hunger och säkerställa matsäkerhet och arbeta för ett hållbart jordbruk.

Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.

Tänk om dagspolitiken någon gång skulle handla om dessa saker. Om det någon gång skulle diskuteras hållbart jordbruk och matsäkerhet, eller om bostäder och möjligheter till försörjning där människor vill bo.

Sverige går bra är ett vanligt besked och då menar man tydligen att BNP ökar. Men jag hittar ingenting i debatten om att antalet sjukskrivningsdagar ökar. Är människorna mindre viktiga än att det produceras flera tvättmaskiner än året innan.
Sverige går bra men människorna blir sjukare och sjukare.

Storstadsnormen
I Sverige lever vi nu i någon form av storstadsnorm. Omkring 85 % av befolkningen bor på en yta som är 1,3 % av landet. Någonstans borde det ringa en klocka om att detta är skevt. Det måste till en större ändring än den som landsbygdsutredningen föreslår. Men det är en bra början.

Vi har problem att lösa som innebär att man måste titta utanför tullarna. En väldigt enkel sak är att om jordbruket läggs ner och man inser att det är svårt att odla på asfaltytorna i Stockholm, då ska vi importera alla livsmedel.
Hur smart är det i ett land med så mycket fin jordbruksmark?

Är det inte dags att tänka på hela Sveriges överlevnad?
1. Säkerställa matsäkerhet och arbeta för ett hållbart jordbruk
Om Sverige isoleras idag, räcker maten i affärernas hyllor några få dagar. I den oroliga värld som vi befinner oss i känns detta som ett riktigt vågspel.
Jordbruket som näring måste säkerställas och utvecklas. Även om det i det korta perspektivet skulle bli dyrare livsmedel, så behövs ett starkt jordbruk av beredskapsskäl.

2. Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara
Det finns absolut inkluderande delar i våra storstäder, men många områden är det inte. Rädsla och otrygghet breder ut sig. Alltför många personer på liten yta, utanförskap och arbetslöshet är orsaken.
Att minska på trycket, d.v.s. bostadsbrist, arbetslöshet i städerna skulle innebära mindre kriminalitet.
Kom ihåg att landet utanför storstäderna inte slits sönder av kriminalitet.
Alltså bör staten gå före med en kraftig utlokalisering av arbetstillfällen.

Det känns som storstaden har vuxit förbi invånarna. Den har förvandlats till någon form av amöba, eller cancersvulst.

Det var några av punkterna bland FN:s utvecklingsmål.

I en framtidsinriktad politik ska givetvis alla områden belysas och hanteras, men då kan man inte avsätta den enda ministern som har som huvuduppgift att blicka in i framtiden, med motiveringen att ”uppdraget är slutfört.”

Det räcker givetvis inte heller med att flytta ut statliga verk och göra om fastighetsskatten. Kommunerna måste få nya förutsättningar att locka företag, t.ex:

- Skänka tomter, eller sälja billigt.
- Erbjuda perioder av skattefrihet.
- Skapa bredband i hela landet.

Företag brukar etablera sig där det är mest lönsamt.

Förutom kriminalitet och jordbruk så skulle en jämnare fördelning av befolkningen lätta på trycket på bostadsmarknaden och miljöförstöringen.
Ett förändrat skattesystem, där skatteinkomsterna tillfaller den kommun där en näring har sitt ursprung, t.ex. gruvor och vattenkraft skulle underlätta en omflyttning.

Till sist vill jag att alla förändringar mäts i ett nytt BNP-begrepp, där inte försäljning av varor är det enda som mäts, utan att miljövärden, sjukskrivningsdagar och rekreationsvärden ingår.

Landet skulle helt enkelt kunna bli en enhet och kunna fungera som en sådan.

Så kära politiker!
Landsbygden behöver inte utredas mera - det är städerna och i förlängningen hur städerna och resten av landet ska bli en helhet som måste utredas.











  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post213

Sverige går bra – men vi blir sjukare och sjukare

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Wed, December 28, 2016 11:11:39


”Sverige går bra” låter det från ledande politiker. Och man fortsätter att mäta ekonomin i form av producerade varor och tjänster och inget annat.
I princip räknar vi antalet producerade tvättmaskiner och har det ökat jämfört med året innan då går alltså Sverige bra.
Det är samma mätskala som användes på 1960 talet och den växande industrialiseringen. I dag lever vi i ett annat samhälle men fortfarande verkar produktion av varor och tjänster som det enda saliggörande.

Jag har nyligen hört intervjuer med finansminister Magdalena Andersson och med förre finansministern Anders Borg och båda poängterade att ”Sverige går bra” med hänvisning till ökningen av BNP, men inte ett ord om avigsidorna.

Varför vill inte personer på den nivån lyfta blicken en aning?

Vad är nackdelen
Eftersom man använder en gammal måttstock för ett samhälle som inte finns kvar när måttstocken skapades, då blir det fel.
Måttstocken mäter ytterst lite av det som är viktigt för oss människor och ibland saker som är direkt onödiga och skadliga. Produktion av varor och tjänster som vi i många fall inte behöver.

Men måttstocken säger ingenting om sjukskrivningsdagar, miljöfrågor, livskvalité och rekreationsfrågor och hur vi får en effektiv offentlig sektor.

”Sverige går bra” men befolkningen blir sjuk……

Sjukskrivningar
På knappt två år har sjukskrivningarna ökat med omkring 50 %. Stressforskaren Aleksander Perski tror att siffrorna egentligen är ännu högre. Han ser många orsaker och han även tips på hur arbetsgivare kan skydda dina anställda.

En stor del av sjukskrivningsökningen är stressrelaterad och här har han en klar åsikt om anledningen.

"Det har skett en stor förändring under senare år. Ständig uppkoppling gör att det numera går att jobba dygnet runt", säger han.
Han är också kritisk till att många arbetsgivare saknar tydliga regler och kunskap för hur mycket anställda förväntas jobba samt vad de ska prestera.
Unga människor drabbas värst. Dessa har ofta svårt att sätta gränser och kvinnor i offentlig sektor är allra mest utsatta. "Kvinnor har höga krav på sig på jobbet samtidigt som man fortfarande har huvudansvaret för hemmet", säger Aleksander Perski.

Han anser att samhället blivit mera jämlikt men utvecklingen går i snigeltakt, men också att de jobb som ”försvann” under nittiotalet aldrig kom tillbaka. Det ”försvann” omkring en halvmiljon arbetstillfällenen som inte återbemannats. Tvärtom så har rationaliseringar och utflyttning av verksamheter fortsatt.
Däremot är arbetsuppgifterna till stor del kvar, men ska utföras av färre personer.

Karoshi
Kallas det begrepp som kom in i det japanska språket på 1970-talet i och med de första uppmärksammade fallen av arbetsrelaterad stressdöd. Sedan dess har fenomenet tilltagit och har nu blivit ett så stort problem att regeringen tagit fram en nationell strategi i frågan.
Var femte anställd i Japan beräknas vara i riskzonen att dö som en följd av för mycket arbete.
Företeelsen började först mätas i Japan men finns numera i många länder. I Kina dör en halv miljon arbetare av utmattning varje år och även i Sverige förklarar överarbete allt fler dödsfall.
Mördande konkurrens skulle man kunna säga.
Ändå pratar vår nuvarande och får förre finansminister om att ”Sverige går bra” när produktionen ökar och människorna blir sjukare.

Vi kan lära mycket av Japan, men verkar inte vara intresserade.

Stämpelklockorna
Många minns säkert de ”förhatliga” stämpelklockorna på arbetsplatserna. Jag ”tvingades” använda en sådan under mitt första år. För arbetsgivaren en tung och dyrbar administration och de anställda tyckte inte heller om den. Kände sig övervakade.
Men stämpelklockan innebar en sak som inte finns på så många ställen idag. När du stämplade ut så gjorde du det även mentalt. Skulle du jobba längre så gällde övertidsbestämmelserna annars gick du ut i din fritid.

Hur är det idag
Stämpelklockor finns inte kvar och som en följd av detta så har ofta gränsen mellan ordinarie arbetstid och övertid blivit otydlig. De flesta större företag har också tagit bort övertidsersättning och ersatt det med ett lönetillägg.

Detta har, enligt Aleksander Perski inneburit att många arbetsgivare tror att anställda arbetar normal arbetstid, medan det många gånger handlar det om övertidsarbete utan ersättning,

Lägg dessutom till:
- Kravet (ofta inte uttalat) på att svara på jobbmobilen även på fritid
- Kravet (ofta inte uttalat) på att kolla jobbmailen även på fritid
- Vid omorganisationer sker ofta en selektering av människor så att de fackliga turordningsreglerna åsidosätts. Personer köps ut, med kanske en årslön. Detta skapar ofta en oro och osäkerhet i arbetsgrupperna.

Här måste man komma ihåg att vi människor är olika. Vissa triggas av att hela tiden vara uppkopplad och känna sig viktig. För andra blir kravet, även det ej uttalade, en belastning och upphov till stress.

Vems är felet till stress på jobbet
I grunden är arbetsgivaren ansvarig för arbetsmiljön i företaget, men situationen är inte så enkel att all skuld till stressfaktorer kan läggas där.

Arbetsgivaren ska ge stöd, gärna belöningar som att väl utförda prestationer leder till tidigare hemgång på fredagen. Det handlar också om att skapa regler för att anställda inte får kontakta varandra sent på kvällen eller i värsta fall natten.

Arbetsgivaren bör också förklara att man inte förväntar sig att någon jobbar längre än ordinarie arbetstid.

Men den anställde har också ett ansvar, till exempel att se till att man fungerar och får tillräckligt med sömn, egen tid och motion.
Ett enkelt knep är att ha en privat mobil så att man kan stänga av jobbmobilen när arbetsdagen är över. Att visa kollegor och chefer att nu är det privattid.

Tillbaka till ett nytt BNP
Men jag vill att staten tar ett initiativ till ett nytt sätt att mäta ekonomin, genom att ta hänsyn till hälsotal, miljöfrågor, livskvalité med mera. Då skulle det bli enklare för företagen och deras anställda att prioritera om i sin verksamhet. Arbetsgivare som tydligt uttalar följande regler tror jag är vinnare på sikt:

- Kom inte och jobba när du är sjuk
- Du behöver inte svara på arbetsmobilen efter klockan 19.
- Du behöver inte kolla arbetsmailen när du gått hem
- Kom ihåg att det är bättre att du kommer och jobbar och är frisk, än att du släpar dig hit och är sjuk.
- Kom ihåg att Du behöver stunder av tystnad och rekreation.

Mer människa – tankar om den tid vi lever i
Jag vill också rekommendera en bok som heter ”Mer människa – tankar om den tid vi lever i”, som skrivits av Elisabeth Jönsson. Du kan läsa om den här: www.punctumsaliens.se/

Den handlar inte om BNP och hur man mäter olika företeelser i samhällen. Tvärtom, den beskriver något mycket viktigare, som i förlängningen skapar värden för samhället, företagen och för dig som person.
Den beskriver på ett fint sätt våra grundläggande behov för att fungera som hela människor. Vårt behov av både hjälp, stöd, ensamhet och sällskap. Hur vi långsiktigt blir hela människor.
Jag har tidigare rekommenderat denna bok till oss som privatpersoner. Nu vidgar jag rekommendationen till politiker och näringslivsföreträdare.

Till sist
Med detta, mitt sista inlägg för 2016, vill jag önska alla ett Gott Nytt År och en förhoppning, att vi under 2017 ser ett första trendbrott till att sätta människan och inte varuproduktion i centrum.







  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post209

Vi måste bli flera

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, December 06, 2016 11:44:03

Många branscher i Sverige skriker efter arbetskraft Vi har en befolkningspyramid som hur tydligt som helst visar att behovet av nya människor i Sverige kommer att växa kraftigt under många år.

Ändå underlättar inte staten för människor att komma hit.

Jag vet att det inte är så lätt att bara öppna gränserna så hittar vi lämplig arbetskraft, men det finns risker för framtiden om vi inte börjar anpassa och utbilda nya medborgare inom de bristyrken som redan finns.

Visar SCB:s befolkningspyramider från tre olika år.

Så här såg det ut 1750.

Sverige hade en liten befolkning och inte många personer nådde åttio års ålder. Pyramiden var jämt fördelad över åldersgrupperna, d.v.s. det föddes många barn som kom ut i arbetslivet tidigt.


År 1900 såg det ut så här

Befolkningen hade ökat och förhållandevis många nådde åttio års ålder. Men fortfarande var det en riktig pyramid med stort barnafödande, många i arbetsålder och en tydligt avtunnande spets av äldre.


År 2015 hade figuren ändrat sig och fått det här utseendet.
Jag skriver figur och inte pyramid för den har inte längre ett pyramidutseende. Många passerar nittio år och vi kan skymta hundraåringar.
Det föds alldeles för få barn i förhållande till den stora grupp som finns mellan 20 och 70 år, ja även 80 åringarna är många.

Det är mera en stapel, eller ett torn, än en pyramid.

Tänk er
Om vi i tanken flyttar oss 20 år framåt. Då är detta torn ännu mera snedfördelat och tyngt i överkanten. Även om vi blir friskare och friskare, så kommer vårdbehovet av personer i de översta åldrarna sannolikt att vara betydligt större än idag och det ska lösas med allt färre personer.

Roger Akelius
Är fastighetsmiljardären som räknat och funderat mycket på den kommande bristsituationen av arbetskraft. Han och hans företag har också sponsrat många grupper med utbildningsmaterial och viss utrustning.
Han har flera kontroversiella förslag, t.ex:
- Låt arbetslösa, oavsett nationalitet få tjäna 120.000 per år, skattefritt
- Befria arbetsgivare från anställningsansvar
- Enklare byggregler
- Ge flyktingar ett kontokort vid gränsen för att klara startkostnaderna. Låt dem sen börja jobba direkt.

Han anser att det behövs många nya grepp för att klara välfärden på lång sikt. Om 20 år när alla födda på 40, 50 och 60 talet är pensionerade, många säkert vårdkrävande då behövs många nya krafter.

Tankesmedjan Arena
Har räknat på invandringens kostnader och intäkter ända sedan 50 talet och deras chefsekonom Sandro Scocco har tillsammans med Lars Fredrik Andersson vid Umeå Universitet kommit fram till att invandringen ekonomiska överskott sedan dess uppgår till omkring 900 miljarder kronor.
Det har av naturliga skäl minskat de senaste åren, men totalt sett är skatteinkomsterna från invandrargrupper, nya och gamla, betydligt större än kostnaderna.
I dag har Sverige nästan 2,5 miljarder invandrare och utan dem skulle ekonomin vara en femtedel mindre.

Till sist
Att bedöma Akelius förslag, de jag räknade upp var bara några exempel, eller kontrollera Arenas beräkningar tänker jag inte försöka göra. Det är svårt och statistiska beräkningar och delvis politiska förslag går att vrida hur som helst.

Däremot är jag fullständigt övertygad om att vi måste bli flera invånare i landet. Det är bara att titta på 2015 års befolkningspyramid så syns det att vi är snett ute och att det är bråttom att få nya personer till företagen.

Det är inte av någon speciell politisk övertygelse som jag hävdar att vi måste låta flera personer komma till Sverige. Det är snarare en aning egoistiska motiv som gör att jag anser det. Ska landets företag kunna utvecklas och vi som om 20 år är ”gamlingar” ha en någorlunda trygg ålderdom då måste flera dela på bördorna.

Kom dessutom ihåg att i stort sett hela västvärldens befolkningspyramider ser ut som Sveriges.
Nästan ALLA dessa länder kommer att behöva ha invandring. Det kommer att bli konkurrens om människorna.
Att låta fullt friska personer sitta mer eller mindre inspärrade på olika förläggningar är snarast ett hån emot de personerna när samhället ropar efter arbetskraft.


Att bygga murar och andra hinder känns som om någon har otur i tänkandet.









  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post205

Ragunda i vinnarhålet – eller hur är det egentligen?

ÅsikterPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, October 30, 2016 10:30:15

För en tid sedan skrev jag, dels ett reportage i Länstidningen om arbetet med att Döda Fallet och Thailändska Paviljongens historias möjligheter att bli världsarv, dels ett eget blogginlägg om Ragundas möjligheter i allmänhet och Paviljongens och Döda Fallets möjligheter i synnerhet.

Inför detta hade jag bokat en intervju med Gun-Marie Persson. Jag träffade dessutom Chai P. Kayankarn, född i Thaiand och numera företagare i Östersund och engagerad i världsarvsansökan.

Mitt eget blogginlägg kallade jag för ”Ragunda – i vinnarhålet.” Det fick stor spridning och jag fick många positiva kommentarer, liksom även efter tidningsreportaget.

Efter mötet med Gun-Marie och Chai kände jag äntligen optimism för den annars så hårt drabbade Ragunda kommun. Denna känsla förstärktes av alla positiva reaktioner efter mina artiklar. Jag tolkade allt precis som jag skrev, att nu är ”Ragunda i vinnarhålet.”

Kallduschen
Men så, den 24 oktober, fick jag läsa att Gun-Marie hade varnats, för att ha uteblivit från jobbet i fyra dagar. Det måste ha varit de dagar som hon så engagerat berättade om för mig när vi träffades. Hon hade då bland annat:

- Träffat styrelsen för fonden Thai Swedish 1897. Den fond som skapats i syfte att bidra till kulturutveckling och utbyten med thailändska paviljongen i Utanede.

- Tagit del av aktiviteter som fonden arbetar med för att samla pengar till samarbetet med paviljongen i Utanede.

- Träffat den gamla kvinna som lagt alla sina pengar på paviljongen och är grundaren till Thai Swedish 1897 fond och som planerar att besöka paviljongen nästa sommar.

- Träffat representanter för världsarvet nationalparken Khao Yai. En stor nationalpark med liknande inriktning som förhoppningsvis blir inriktningen för Döda Fallet och Paviljongen när världsarvsansökan godkänts, och som är intresserade av ett samarbete med världsarv Döda Fallet och Paviljongen.

Styrelsen för fonden Thai Sweden 1897


Vad hade hon gjort?
Eftersom jag imponerades av Gun-Maries och Chais tankar om möjligheterna för kommunen med ett världsarv där Döda Fallet och paviljongens historia ingår så blev jag intresserad. Vad hade hon gjort för fel?

Av det som går att läsa i lokaltidningarna så hade hon meddelat kommunen via mail om att hon skulle arbeta för världsarvsbolaget under resan och hade själv sett till att personalschemat vid Paviljongen fungerade under dagarna hon inte var där.
Så vad var problemet – jag ställer mig några frågor:

Om man undrat över något i samband med resan, varför har man inte frågat.
Skulle hon ha varit borta för att utföra arbetsuppgifter som gynnar någon annan organisation än kommunen.
- Nej kommunen är delägare i världsarvbolaget.

Har frånvaron under fyra dagar skadat verksamheten vid paviljongen?
- Nej hon hade själv medverkat så att allt skulle fungera där.

Har frånvaron skadat varumärket Ragunda?
- Nej hon har knutit kontakter som kommunen har nytta av.

Har politikerna i kommunen varit ovetande om resan?
- Nej, de informerades vid ett möte den 11 augusti och var positivt inställda.

Hon har dessutom skapat investeringar för kommunen och vid besöket skapat kontakter som förmodligen ingen kunnat eller vågat göra sedan Elisabet Yngström var kommunalråd.

Däremot kan skriverierna de senaste veckorna skadat kommunens rykte, men det får inte läggas Gun-Marie till last.

Hon kan enligt uppgift visa mail där hon informerat att hon arbetade för världsarvet de aktuella dagarna.

Jag vill betona att vanliga hederliga samtal brukar räta ut de allra flesta frågetecken.

Självfallet har jag inte hela bilden, men om detta är den huvudsakliga bilden, vilket jag tror, då skulle kommunen bli till åtlöje vid en eventuell central förhandling om varningen.

Vad kan det då vara?
Kan inte värja mig från tanken – hemska tanke – att det är jobbigt med en kunnig, stark ung kvinna med ledaregenskaper.
Skulle man hantera en man på detta sätt – ja, jag bara undrar?

Ragundas situation och vad finns kvar
Ragunda befinner sig i en prekär situation. All kraft som levereras får man inget för, skogsbruket styrs till största delen från stora bolag vid kusten. Befolkningen minskar och medelåldern stiger.

Men det finns fortfarande kvar en stor kulturskatt, kreativitet, duktiga företagare och ett antal eldsjälar. Men för att vända utvecklingen måste det tänkas utanför de vanliga cirklarna.
Här kommer arbetet med världsarvet in som en viktig pusselbit. Döda Fallet är redan naturreservat och har stora möjligheter att bli världsarv tillsammans med historien om paviljongen.
Området är det enda i länet som uppfyller alla villkor för att bli ett av UNESCO godkänt världsarv.
Men arbetet måste ses som långsiktigt och ger inte någon explosion av arbetstillfällen, men möjliget att succesivt skapa nya möjligheter.
Listar några exempel som Gun-Marie och Chai, tillsammans med Robert Falk som också ingår i världarvsarbetet redan tänkt på:

- En ny byggnad vid Döda Fallet, som ger möjlighet till evenemang året runt. En mötesplats för utställningar, föreställningar av olika slag, historien berättad på olika sätt, seminarieverksamhet m.m.

- Gärna teatrar, musicaler om de fantastiska historier som omger platserna. Spelet om Vildhussen finns redan, men historien om kung Chulalongkorn och paviljongens tillkomst skulle också fungera på scen. Kanske som ett gemensamt spel i form av en resa som startar vid Döda Fallet och slutar vid världsarvet Khao Yai i Thailand som redan visat intresse för detta.

- Belysning i form av ljusspel. Att kunna se Storforsen och sjötömningen i form av ett ljusspel.

- Till det går det tillåta att låta thailändska föreningar får visa sin verksamhet, arrangera marknader, sommarskolor, visa munkarnas verksamhet, genomföra integrationsprojekt, samarbeta med länets skolor, skapa självguidningsapplikationer och mycket mera.

Gun-Marie har också haft kontakter med de stora skogs- och kraftbolagen som tjänat pengar på Ragundasjöns tömning. Förutom Vattenfall så har Fortum och Statkraft gett en avsiktsförklaring att stödja världsarvarbetet. Vem har haft sådana kontakter tidigare och vem tar dem nu?

Nyckelgrupp
I Sverige bor det omkring 45000 thailändare, de är en viktig målgrupp. De har i sin tur kontakter med vänner och släktingar och vips så finns en tänkbar grupp på flera hundratusen tänkbara besökare i Ragunda. Dessa personer ska bo, äta och ha service. Bara där finns affärsmöjligheter.

Relationer
Men som i allt nytt så måste man veta med vem man har att göra och hur är deras kultur.
Här är förmodligen den allra största utmaningen för kommunanställda, företagare och engagerade medborgare i Ragunda kommun.
Hur tänker thailändare och hur kan vi göra för att kommersialisera verksamheten i Döda Fallet och vid paviljongen.

Det gäller alltså att bygga långsiktiga relationer. Då kan även de långsiktiga vinsterna bli stora.
Även här har Gun-Marie, Chai och Robert börjat. Gun-Marie berättade att hon regelbundet, via sociala medier, haft kontakt med den gamla dam som grundat fonden som samlar pengar till kulturutbytet.

Dessa kontakter har inneburit att damen, fondens grundare och Gun-Maries vänskap har berättats ändå till thailändska kungahuset, vilket inte är det sämsta utgångsläget för fortsatta affärsmässiga kontakter.
Sådant skapar förtroende.

Det gäller också att komma ihåg att Thailändska Paviljongen är en gåva från kungahuset i Thailand. En gåva som uppskattningsvis är värd 25 miljoner kronor. Även i det fallet finns lärdomar att dra. Värdefulla gåvor ska vårdas, det är då som de ger mervärde både för givare och mottagare.

Framtiden
Nu har kommunen trots allt tur. Gun-Marie kommer att fortsätta att arbeta med vissa projektidéer för att tillsammans med olika företag vidareutveckla ett påbörjat koncept som kallas för ”Heart of the World” som kommer kommun, region och företag till godo. I konceptet ”Heart of the World” finns bland annat samarbetstankarna med det thailändska världsarvet, Khao Yai.
Förutom världsarvet Khao Yai så har hon tagit kontakter med många andra världsarv runt om i världen för att undersöka möjligheterna till samarbete och fått positiv respons från bland annat världsarv i USA och i Norge. Hon fortsätter säkert med en del av dessa kontakter, men hon gör det från sin egen plattform och inte som kommunanställd.

Detta innebär
att kommunen måste ta ett stort ansvar för paviljongen och sköta det på det sätt som thailändarna förväntar sig, inte som man själva anser. Det är nämligen thailändarna som man ska göra affärer med i framtiden.

att engagera thailändare i den löpande verksamheten, till exempel som guider, men även i utvecklingen av området. Detta visar för thailändska folket att i Sverige litar man på thailändare.

att prioritera det underhåll som thailändarna anser viktigt, till exempel rensa spegeldammen vilket visar på engagemang, underhålla bladguldet med mera. Det är för thailändarna viktigare än att bygga en ny entré.

att bygga relationer med thailändarna som visar att kommunen har ett engagemang för området. Det förstår säkert att Ragunda är en liten kommun med begränsade resurser, men det förhindrar inte engagemang och god vilja. Gun-Marie, tillsammans med Chai, har lagt mycket tid på detta och fått gensvar från bland annat fonden Thai Swedish 1897. De har visat på ett äkta engagemang och vilja till samarbete. Nu gäller det för kommunen att ta över stafettpinnen.

att, förutom att skapa relationer med fonden och andra världsarv så krävs det starka ekonomiska aktörer i Thailand för att få fart på besöken till Sverige. Även där har Gun-Marie inlett kontakter, något som nu kommunen får fortsätta att ta ansvar för.

Det gäller att fortsätta vårda varumärket Döda Fallet – Thailändska Paviljongen och den fantastiska historia som ligger bakom.

Till sist
I mitt blogginlägg för någon månad sedan jämförde jag Ragundas tillgångar i form av Döda Fallet och Thailändska Paviljongen med Åres skidbackar och Östersunds skidskyttestadion och ansåg att värdena i Ragunda är oändligt mycket större. Det tycker jag fortfarande men har insett att det saknas kunskap att ta till sig möjligheterna.
Ett råd från mig, som engagerad utflyttad, är att starta en studiecirkel för kommunanställda, företagare och andra intresserade i thailändsk kultur och vad de anser vara viktigt för att inleda långsiktiga affärsförbindelser.

Annars tror jag att det sorgliga uttrycket ”sista man släcker lyset” blir en verklighet i kommunen, vilket vore förödande för Sveriges vackraste och kraftverkstätaste kommun.

För Gun-Maries personliga del föreslår jag att kommunen tar bort varningen och anlitar henne så mycket som möjligt i hennes nya roll.
Ragunda behöver Gun-Marie mera än vad hon behöver Ragunda.

Förhoppningsvis kan detta bli ”symbol” för att Ragunda, trots allt är i vinnarhålet.















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post201
Next »