Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Familjehemstiden hos min permanenta familj

GästerPosted by Torbjörn Ohlsson Sat, February 21, 2015 20:38:36

I juni år 1987 flyttade jag till Norrköping, till min nya familj. Familjen bestod av en mamma, pappa, dotter o son. Jag var äldst av barnen d.v.s. 13 år. Markus o Caroline, deras biologiska barn, var några år yngre. Mamman kom från Finland och pappan från Libanon.

Första tiden i min nya familj var jobbig. Det var inget fel på familjen, de var snälla och omtänksamma mot mig. De ville mig väl på alla sätt o vis och jag blev en av dem. Problemet var att jag fortfarande led av sviterna av separationen från min biologiska mor och tre halvsyskon. Jag saknade även min biologiska bror som kom till en annan familj.
Jag funderade även vad det blivit av pappa. Han fanns med i bilden till en början, men sedan ”försvann” han också. Jag hann tänka många tankar under tiden som jag bodde i familjen. Vid flera tillfällen fick jag höra att pappa hade umgåtts med min bror, och att de hade varit iväg på en massa saker. Jag tänkte att ”Han vill väl inte ha med mig att göra, precis som mamma som hade tagit avstånd från mig”.
Det var bara att gilla läget… Men det var inte så bara.
Efter ett antal bråk i familjen så blev BUP inkopplad och jag fick kontakt med några psykologer och även andra ungdomar som var i samma situation som jag.

Sommarlovet var över och jag började i skolan (i årskurs sju på Hagaskolan, Norrköping). Ganska omgående så fick jag en ny vän, Anna. Vart efter som tiden gick blev Anna och jag bästisar.
När skolan hade slutat för dagen åkte vi till stallet som låg i Kimstad. Anna hade ett stort hästintresse. Vi var tvungna att ta bussen dit (det tog ca en halvtimme att åka dit) och sedan hade vi några kilometer att gå för att komma fram till stallet.
Anna var skötare på en häst vars namn var Pie. Så småningom blev även jag skötare på en häst. Hans namn var William men kallades för Wille. Han var mörkbrun i färgen, nästan svart och valack. Stor för sin ålder, bara ett år gammal, men hade en mankhöjd på 170 cm. Jag älskade honom! Han var så fin! Wille blev räddningen för mig. Det var han jag tydde mig till när jag var ledsen eller saknade någon.
Han hjälpte mig att komma vidare i livet och återfå styrkan.
Självklart så får jag inte glömma mina vänner, min nya familj och anhöriga till dem, de har också haft en stor betydelse för mig och mitt fortsatta liv.

När jag hade bott i familjen i något år så fick familjen en ny familjemedlem, Elin. Hon kom också från Tumba liksom jag. Jag såg fram emot att hon skulle komma och tyckte att det var roligt att vi hade något gemensamt och hoppades därmed att vi skulle komma varandra nära, men så blev det inte.
Under tiden som jag bodde i familjen så var de också jourfamilj för dem som behövde ett hem akut. Jag hade ingenting emot det utan jag tyckte om dem som kom. Det fanns stunder då jag behövde någon att prata med och då fanns dem. Ibland funderade jag på om jag var en belastning för dem för det ville jag ju inte. De hade ju egna problem….

Stunder som jag upplevde jobbiga under familjehemstiden:

Jag tyckte att det var jobbigt när de hade sina möten (mellan familjen, socialen och de som bodde där tillfälligt).

Jag kände mig utanför.Jag kände mig utanför när de hade sina mysiga stunder (mamma, pappa, barn). Några exempel, när de låg i sängen och läste böcker, åkte på semesterresor…

Saknade samtalen/råden/tipsen om framtiden (utbildning, jobb, att tänka på…)

Saknade stödet inför vuxenlivet (stöttning med körkort, dags att flytta hemifrån…)

Saknade telefonsamtalen när jag flyttade hemifrån….”Hur mår du?” ”Går det bra?” ”Behöver du hjälp?” ”Välkommen hit….!”





  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post126