Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

ALLA kan göra någonting.

ÖvrigtPosted by Torbjörn Ohlsson Tue, May 12, 2015 11:14:35

”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra någonting.”
Jag tror att alla känner igen sig i det uttrycket och många har säkert själv yttrat något liknande när man sett teve-program om svält och förtryck i världen. Många lämnar då ett bidrag och det är vackert så.
Men så finns det personer som gör ännu mera, tänker till lite extra och som har förmågan att göra ännu mera skillnad.
Jag ska berätta om en sådan person, vars mod och engagemang jag beundrar och som jag hoppas att ni medverkar till att sprida kännedom om.

Inger Broman, hemma i sin bostad i Östersund

Inger Broman
Inger har en bakgrund som psykoterapeut och har i den rollen träffat många personer, som i sin ungdom utsatts för olika typer av övergrepp. Hon har träffat många som haft det jobbigt och kanhända har den erfarenheten bidragit till att hennes hjärta klappar för personer som har det svårt. Kanhända är det också en naturlig och inneboende känsla hos henne som skapat hennes engagemang.
Idag klappar hennes hjärta väldigt hårt för en grupp som har det mycket svårt, nämligen landsortens kvinnor och barn i Kenya.

Kenya och Martens Africa
Ingers engagemang i Kenya startade år 2005 när hennes barnbarn Charlotte Mårtén arbetade som volontär där. Hon hade träffat en ung man, Dominiqe, som var mycket sjuk och var nära att dö av svält. Charlotte samlade in pengar och hjälpte Dominiqe att tillfriskna. Senare bekostade Charlotte, Inger och deras vänner Dominiqes utbildning och han arbetar nu i en stor Kenyansk bank som it-tekniker. Vid sidan av sitt bankarbete arbetar han mycket aktivt i den organisation som Charlotte startade och som har namnet Martens Africa.

När Charlotte senare började studera i USA tog Inger huvudansvaret för organisationen och har därefter besökt Kenya vid fyra tillfällen och hennes engagemang blir väldigt tydligt när hon berättar om sina upplevelser. Vid en resa år 2009, tillsammans med Birka folkhögsskolas Afrikalinje, gjorde hon på egen hand en äventyrlig färd till Matungu, som ”hennes” by heter:
— Jag togs emot som en kunglig. Med sång och dans och en aldrig sinande ström av kramar, berättar hon med tårar i ögonen.

Hiv -Aids
Inger har många episoder att berätta från sina resor och det är inte svårt att förstå varför hon känner så starkt för människorna i Kenya. De lever i en vardag och verklighet som är mycket främmande för oss svenskar:
— Ett starkt minne för mig är när jag följde en sjuksköterska ut i skogen. Vid en stigkorsning samlades en stor grupp med personer som alla skulle testas för hiv/aids. Testerna är gratis, men vi hade samlat in pengar så att sjuksköterskan kunde åka till platsen.

Hiv/aids tester vid en stigkorsning i skogen.

Projekt
Hon berättar vidare om hur hon medverkat till att starta ”Merry – go – round” grupper. Kvinnor som träffas hemma hos varandra, håller möten, beslutar om projekt, samlar pengar m.m. Av pengarna sätts tio procent in på ett bankkonto medan resten tillfaller kvinnan de har besökt. Pengarna på bankkontot används sedan för gemensamma projekt, som kan vara tillverkning och försäljning av majsmjölk, eld-trädodling, hönsuppfödning, m.m. medan pengarna som lämnas till kvinnan kanske räcker till hennes första par skor till sina barn, som då kan gå i skolan. Skolan i Kenya är gratis, men inte den obligatoriska skoluniformen.
Projekten drivs i olika byar och vid ett tillfälle vandrade Inger tillsammans med en grupp kvinnor från en by till en annan:
— Vi gick omkring fem timmar och det anslöt fler och fler kvinnor längs vandringen. Jag visste inte var jag var och jag förstod inte ett ord av vad kvinnorna pratade om, men jag kände mig helt trygg i deras sällskap.

Här vandrar Inger tillsammans med Kenyanska kvinnor mellan två olika byar som driver ”Merry – go – round” projekt.

Just detta med tryggheten hos Kenyanerna är något som hon gärna återkommer till. Eftersom det inte finns några hotell i Matungu bor Inger alltid hos någon av familjerna i byn. Enkla hyddor med jordgolv, halmtak, inga fönster, stenväggar och mycket begränsat möblemang. Toan finns ute på gården, ett enkelt skjul med ett hål i marken:
— Men jag har aldrig någon gång känt rädsla i deras sällskap. Däremot glädje, tacksamhet och mycket kärlek.

Många har säkert sett bilder på kvinnor som sopar framför sina hyddor och är noga med att hålla rent och undrat varför.
Svaret är, att i den smuts som samlas framför hyddorna finns en larv som heter Giggas och som trivs i barnens fötter. Den kryper innanför skinnet, lägger ägg och äter av fotens muskler. Barnen drabbas av fruktansvärd smärta. Det finns speciella ”kit”, innehållande desinfektionsmedel och en vanlig stoppnål för att behandla de som drabbats:
— Men som vanligt är det de fattigaste som drabbas hårdast. De har nämligen inte råd att köpa en sop och hålla rent utanför hyddorna. Vi har därför samlat pengar och skänkt många ”giggaskit”, men behovet är gigantiskt.

Barnfot som angripits av Giggas

Förskola
Det projekt som Inger och hennes medarbetare arbetar hårdast med nu är att starta en förskola i byn Butula. Skolhus, brunn, pumphus och toalett är på plats. Det som fattas innan verksamheten kan starta är kök, d.v.s en hydda med kokmöjligheter och administrationsbyggnad. När skolhuset var klart ordnade byn med stor taklagsfest och Inger och hennes dotter Marie, som också är involverad i verksamheten, var bjudna som hedersgäster:
— Tror inte jag varit på en gladare fest. Barn och vuxna dansade, sjöng, läste dikter och visade stor tacksamhet och ödmjukhet för den hjälp de fått.

Den förskola som Martens Africa nu samlar pengar till.
De byggnader som syns är till höger, pumphus, litet hus mitt i bilden är toalett och den stora byggnaden är skolhuset. I tältet till vänster hölls invigningsfesten.

Inger håller tal i samband med invigningsfesten

Trots glädjen och tacksamheten vid invigningsfesten så är Ingers starkaste minne från den dagen en aidssjuk, tolvårig pojke som läste en egen dikt om aids. En lång dikt som slutade så här:

Ni vuxna ser till att vi barn får aids.

Uppskattning
Ni som läser det här förstår säkert att jag fascinerats av Ingers insats och för de projekt hon driver i Kenya. Det är svårt att beskriva det fina arbete hon gör och nu säger jag, som Inger brukar göra:
— ALLA kan göra någonting

Med det hoppas jag att ni som läser detta hjälper till och sprider kännedom om Ingers arbete. Det är hon värd.

Ni kan också följa hennes arbete genom att ”gilla” hennes/organisationens sida på Facebook. Den heter: Martens africa

















  • Comments(0)//runudden.skrivovin.se/#post135