Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Döden i skogen

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, November 16, 2014 17:24:41

Jag har svårt att komma ihåg hur många ”tysta minuter” jag upplevt i samband med orienteringssporten.

Vi är och har framförallt varit en s.k. orienteringsfamilj. Från mitten av 80-talet och många år framåt så var vår tidräkning, ”före eller efter O-ringen.”
Klubbträningar, läger och tävlingsresor var det som planerades hos Ohlssons. Vintertid var intresset riktat mot skidorientering och längdåkning.

Mitt eget, aktiva orienterande, är numera väldigt lågt men jag följer det som händer i sporten och minns med glädje många stunder tillsammans med ungdomar på träningsläger och tävlingsresor. Men jag minns också många svåra perioder.

För drygt 20 år sedan dog många unga elitorienterare i något som brukar kallas för orienteringsdöden, eller ibland för Twarsjukan. Tre landslagsmän dog under loppet av några år och dessutom ytterligare ett antal aktiva och vältränade orienterare. Förbund och klubbar var vilsna, tävlingar och träningsläger ställdes in och ingen visste hur man skulle agera.
Många episoder har etsats sig fast i minnet från denna tid. Jag vill nämna några.

I mitten av 90-talet var jag med som ledare för en grupp Jämtlandsungdomar i den stora tävlingen ”*Dala-dubbeln.” En 2-dagars tävling som inleds med budkavle och sedan avslutas med en patrulltävling över lång distans.
I den inledande kavlen sprang Jennie från vår klubb den första sträckan. Framme vid den första kontrollen, dit hon kom samtidigt som ytterligare några andra tävlande, såg hon en ung kille liggande på marken och ett antal personer som gjorde något som hon bedömde som ”hjärt-lungräddning.”
Vi fick senare på kvällen veta att killens liv inte hade gått att rädda och att han blivit ännu ett offer av oförklarliga dödsfall.
Stämningen morgonen efter, när en präst pratade till ungdomarna, kommer jag inte att glömma. På en stor äng, medan en svag höstsol strävade uppåt på himlen, stod 3000 personer, de flesta ungdomar, helt stilla med mössorna i handen och totalt tysta.

Många år senare besökte jag i arbetet ett bankkontor i Dalarna. Kontorschefen var ny, men hade ett efternamn som jag kände igen från orienteringssporten. Efter några inledande artighetsfraser frågade jag om han var den framgångsrike orienteraren med namn XX. Han tittade på mig och sedan trängde tårarna fram:
- Du tänker på min bror, svarade han.
Efter en stunds tystnad förklarade han att hans bror var en av landslagsorienterarna som oförklarligt avlidit i skogen.
Vi hade sedan ett långt samtal och allt som drabbat orienteringssporten och hur många personer hade drabbats. Mitt egentliga ärende om kontorets säkerhetsrutiner m.m. kändes plötsligt väldigt fjuttigt och vi beslöt att ta det vid ett annat tillfälle.
Både han och jag har lämnat banken men har fortfarande sporadisk kontakt.

Förutom dessa för mig starka händelser så har jag upplevt många ”tysta minuter” i tillsammans med orienteringssporten. Det har varit i samband med jättelika arrangemang som O-ringen, DM–tävling där en trotjänare i klubben bokstavligt och bildlikt stämplade ut vid sista kontrollen eller vid en liten träningstävling där jag fått hjälpa till att bära hem en deltagare som slutade sina dagar mellan 2 kontroller.

Jag har många gånger fått frågan om hur man kan uppskatta en sådan verksamhet och jag har alltid svarat precis som jag känner:
- När något sånt här inträffar står idrottsrörelsen, i det här fallet, orienteringsrörelsen enad och väldigt stark. Den ger en stark samhörighet.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.