Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Gubbar, fusk och orientering

IdrottPosted by Torbjörn Ohlsson Sun, August 14, 2016 10:41:07

Kan du tänka dig en fuskande orienterare? Vid senaste 5-dagarsorienteringen spreds nyheten blixtsnabbt. En orienterare hade fuskat. Kändes lite som en sensation.

Vad hade egentligen hänt
Var det någon i eliten som hade avslöjats med doping? Var det någon som hade använt något förbjudet hjälpmedel - vilket det nu skulle kunna vara?

Nej då, inget av detta. Utan en herre som tävlade i H55K. K:et står för ”kort”, alltså inte den rätta tävlingsklassen.

Det som hade hänt känns tragiskt men även skrattretande. En person hade anmält sig TVÅ gånger. En gång i falskt namn och klubb och en gång i sitt rätta namn och klubb. Eftersom det var kortdistans får man fritt välja starttid och mannen sprang under sitt falska namn tidigt på morgonen och kollade var kontrollerna låg. Några timmar senare sprang han under sitt rätta namn. Han avslöjades när han glömde målstämpla vid en etapp när han sprang sin falska identitet.

Duktig löpare, säger kanske någon. Ja, väldigt duktig. Han springer tydligen maraton på omkring 3 timmar, men då startar han nog bara en gång…J

Är gubbar mera tävlingsinriktade än andra
Jag minns när jag orienterade som mest på -80 och -90 talet, då fanns det ett gäng gubbar som alltid tävlade stenhårt mot varandra. De var kompisar och hade trevligt, men i skogen var det stenhård konkurrens. Det var före den digitala banläggningen och man fick själv rita in sin bana. De kollade noggrant och länge vilken bana konkurrenterna tog och gjorde sedan allt för att få starta sist i gruppen. Ibland blev det en kurragömmalek inför starten.
Minns att jag skrattade åt dem, samtidigt som jag tyckte att det kändes torftigt. Hur kan en motionsrunda/träningstävling bli så viktig?
Jag hörde aldrig att någon av dem fuskade men kampen var så hård så hade det funnits en möjlighet så tror jag man skulle ha tagit den.

Jag minns Oringens 5-dagars orientering i Arboga 1991. Jag kom springande längs en stig och hade fyra eller fem herrar, äldre än jag, framför mig. De kämpade hårt. När jag nådde en stigkorsning satt en flicka, gissningsvis omkring 12 år och grät. Jag stannade och frågade hur det var och hon hade fruktansvärt ont i ett ben. Kunde inte resa sig.
Jag pratade med henne en stund, men insåg snabbt att hon måste ha hjälp. Några hundra meter längre fram fanns en vätskekontroll och jag sprang dit för att försöka få tag i hjälp. Jag hade tur, där var en man, gissningsvis H21:a med samma klubbdräkt som flickan. Han tackade mig och sprang tillbaka till flickan. Avbröt sin egen tävling och lovade att ta hand om henne.

Mina tankar då gick till de äldre herrarna som hade en kamp på stigen framför mig. I värsta fall hade de hört henne men ändå sprungit. Jag hoppas att det inte var så.

Jag kände då, liksom flera gånger under åttio- och nittiotalet, att jag inte ville bli som de jag har berättat om.

Det tragiska
Åter till orienteraren på O-ringen. Hur kan det vara så viktigt i en motionsklass att göra så bra resultat så att man anmäler sig två gånger för att få springa banan?
Vad är det som driver?

Jag har aldrig hört att en elitorienterare i junior- eller seniorklasserna har dopat sig eller fuskat. Sporten är väldigt ren. Men en H55:a kunde inte hålla sig.

Jag undrar
Hur skulle en eventuell seger ha känts?
Skulle han sitta med klubbkamraterna, kanske flera barn, på kvällen efter sista etappen och jubla över sin seger?


Jag bara undrar.







  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.