Tankar från Runudden

Tankar från Runudden

Om Bloggen

Bloggar om aktuella händelser men framförallt inom följande områden:
- Kriminalitet
- Makt- och maktmissbruk
- Girighet
- Viner
- Idrott

Du är självfallet välkommen att gästblogga.

Kan man förbereda sig för döden?

Om mig och mitt skrivandePosted by Torbjörn Ohlsson Wed, January 11, 2017 15:02:00

Under de senaste åren har många i min bekantskapskrets lämnat jordelivet. Släktingar, kollegor, skolkamrater och andra vänner och grannar. Ibland personer mitt i livet, ibland gamla och sjuka som inte orkat längre.
Och när man nått upp en bit i ålder så är det förmodligen naturligt att ställa sig frågan om det går att förbereda sig på något sätt.

En av mina tidigare kollegor, inte någon av de närmaste, men ändå en person som jag hade regelbunden kontakt med och framför allt, en person som jag högaktade. Duktig i yrket, hjälpsam och omtänksam. Han avled för några år sedan och skrev så här på sin facebooksida:

”Hur ska jag nu börja. Det här har varit en lång resa, min första cancerdiagnos kom i feb 2013. Då förstod jag inte allvaret i det. Tyvärr kommer cancern vinna. Idag har jag tumörer i stort sett överallt. Dagarna tillbringar jag i sängen, eftersom benen inte längre bär mig. Har hela tiden trott att det skulle bli bättre, men förstår nu att det inte blir så. Frågan är bara hur länge. Tiden går så fort, hade så mkt som jag trodde jag skulle hinna med. Sjukdomen tar all ork ifrån mig. Som ni förstår är jag både ledsen och rädd.”

Två dagar senare avled han och det kändes orättvist.

Hans tankar under sina sista dagar, liksom egna tankar vid senare dödsfall där jag berörts har gjort att jag då och då funderar på detta om det går att förbereda sig. Och visst går det göra det, både för sig själv och för de efterlevande.

Varför ska man göra det frågar sig säkert några. Jag försöker beskriva lite kort.

Jag tänker på två olika områden. Dels är det praktiska frågor som någon ska hantera, dels är det frågan om det egna uppträdandet och attityden mot medmänniskorna. Jag börjar med det lättaste, nämligen de praktiska sakerna.

Praktiska saker
När en person dör, så finns det efterlevande som måste vidta ett antal praktiska saker.
Det är ofta tunga stunder och jag vet av egen erfarenhet att det underlättar om det finns något nerskrivet om hur man vill bli begravd och hur man vill att ens kvarlåtenskap ska fördelas. Det behövs ingen detaljerad beskrivning, men något som i stora drag säger hur man vill ha det.

Jag har haft personer i min närhet, som varit noga med att berätta och skriva ner hur de vill ha sin begravning och hur kvarlåtenskapen ska fördelas. Men jag har också varit delaktig när den döde inte skrivit eller sagt någonting.

Jag lovar det är oerhört mycket lättare att vara efterlevande till en person som tydligt berättat om sina önskningar.

Begravningsbyråerna har listor/böcker som kallas för Vita arkivet, eller Livsarkivet där man kan skriva ner hur man vill ha det.
Men för de efterlevande räcker det ofta med ett handskrivet vanligt papper där man till exempel berättar om man vill bli kremerad, eller inte. Det går att göra hur detaljerat som helst, med till exempel vilka psalmer som önskas. Man skriver ner det som känns viktigt.

När det gäller saker som ska fördelas så finns några tips som kan underlätta, räknar upp några.

Tavlor som kanske är mycket viktiga och betydelsefulla för mig, kan vara helt intetsägande för mina barn. Ett enkelt sätt att vidarebefordra ”tavlans historia” är att skriva ett papper och fästa på baksidan.
Vem är konstnären, i vilket sammanhang köptes den och varför tycker jag att den är viktig. En sådan enkel handling kan göra att tavlan blir viktig även för nästa generation.

Detsamma gäller givetvis fotografier och annat som säger något om mig, mitt umgänge och mina intressen, även innan barnen fanns.

En sak till som du bör se till att dina barn, eller efterlevande får kännedom om och det är lösenord till din dator. Att de kan se och ta rätt på det som de vill bevara, men också komma åt sociala medier och till exempel avsluta ett facebookkonto och twitterkonto.

Uppträdandet
Nu till den svårare delen. Jag läste för något år sedan ett ”visdomsord” som lät ungefär så här:

Du ska leva så att du som död blir ett fint minne.

Här är mitt ledord respekt.

Jag tänkte mycket på den meningen när jag för några år sedan deltog i en begravning efter en morbror. Han hade visat mig full respekt, från det jag var ett litet barn, till sista gången jag träffade honom, när han låg på sjukhuset. Han var då omkring 85 år gammal.

Tar ett exempel till.
När Astrid Lindgren kom till en stad där hon, otroligt nog, inte var igenkänd av alla och började med att presentera sig för ett sällskap:
- Jag heter Astrid Lindgren….osv…
- Åh, är det du som älskar alla barnen, kom en kommentar.
Astrid tittade länge på personen och svarade med eftertryck:
- Nej, jag älskar inte alla barnen, men jag respekterar alla barn.

Ett fantastiskt svar från en fantastisk människa och som borde leda till eftertanke hos många. Barnen är lika viktiga som vuxna i samhället och kräver lika mycket respekt som vi vuxna vill ha. Men hur har vi det i samhället idag, visar vi respekt för varandra?

Vi måste också respektera att alla människor är unika och att vi bär med oss olika upplevelser i vår ryggsäck. Det verkar lätt att glömma.

Jag skummade under tio minuter facebookflödet och besökte några grupper. Där hittade jag på en gång:
- Hur kan en svetsarjävel få bli statsminister?
- Kan ingen visa ut de lata jävlarna som sitter utanför ICA!
- I Riksdan sitter en samling idioter som inte kan få vanliga jobb.
- Alla elever fibblar med sina mobiler och behöver inte lära sig nånting.
- Alla flyktingar är våldtäktsmän.

Jag skulle kunna räkna upp många, många flera kommentarer och synpunkter, men jag tror ni förstår vad jag menar. Respekten för medmänniskor verkar på många håll vara bortblåst och har ersatts med hat. Verkar som många tävlar om att vräka ur sig mest oförskämdheter.

Nej, respekt för varandra, miljön och våra ägodelar är något som man måste arbeta med varje dag och innan man slänger ur sig oförskämdheter bör man fundera över vad personen gått igenom.

För några år sedan träffade jag en ung man, som berättade om sin tragiska uppväxt med droger och övergrepp. Han var inställd till tinget och dömd för misshandel, hot och drogförsäljning. I avvaktan på fängelsedomen skulle han bli kvar i häktet över jul och nyårshelgen och hans svar blev:

- Oj va bra att jag får vara häktad. Julen är så jobbig och jag har ingenstans att ta vägen och hade jag blivit släppt hade jag tvingats göra nån skit så jag hade åkt in.

Lek men tanken på att han hade blivit släppt och gjort något olagligt. Hur skulle kommentarerna om honom ha sett ut i sociala medier, skrivna av personer som inte hade en aning om hans bakgrund.

Att tvinga på någon sin egen åsikt är också vanligt, men hedrar knappast den som gör det. Man visar inte den andra personen respekt.

Vad har dessa exempel med titeln på min krönika att göra?
För mig har det blivit viktigt att visa respekt för medmänniskor. Inte för att jag dagligen går och tänker på visdomsordet, att Du ska leva så att du som död blir ett fint minne, men om jag återgår till min morbrors begravning, så är jag övertygad om att jag inte kan hitta någon som känner annorlunda än jag. Han var ärlig, omtänksam och han visade hela sin omgivning respekt.

Så till sist.
Visst går det att förbereda en del för sin egen död. De praktiska sakerna är bara att fixa till och det är lättare att göra det medan man är frisk och pigg. Då slippar man några tunga stunder med sina anhöriga som slipper fråga om dessa saker när man ligger på dödsbädden.

När det gäller den andra delen, att visa respekt för sin omgivning, då är det också bara att börja och sedan fortsätta varje dag.

























  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.